Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Jesu bergspredikan

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First

    Kapitel 6—Dömen icke

    “Dömen icke, på det I icke mån bliva dömda.”

    Försöket att genom egna gärningar förtjäna frälsning har föranlett människorna att för sig uppställa en mängd mänskliga fordringar såsom värn mot synden. Ty då de finna, att de ej i egen kraft kunna hålla Guds lag, uppfinna de egna bud och stadgar för att tvinga sig själva till lydnad. På detta sätt vändes emellertid sinnet bort från Gud och fästes vid det egna jaget. Guds kärlek fördrives från hjärtat, och med den försvinner även brödrakärleken. Ett system av mänskliga förordningar med sina mångfaldiga föreskrifter leder oundvikligen sina försvarare att döma alla, som ej kunna efterleva det. Den själviska och småaktiga kritikens anda kväver alla ädlare känslor och gör människorna till övermodiga domare och föraktliga spejare.JBS 147.1

    Fariséerna tillhörde just denna klass av människor. Deras religiösa andaktsövningar förmådde ej hos dem väcka någon tacksamhet för de stora förmåner, som Gud hade skänkt dem, eller någon känsla av förödmjukelse inför Gud på grund av deras egen svaghet. De uppträdde med en min av andligt övermod, och deras tema var alltid: “Jag själv, mina känslor, min kunskap, mitt sätt.” De utgjorde själva den måttstock, efter vilken de dömde andra. Iklädda sin egen själv-upphöjelses mantel, satte de sig i domaresätet för att kritisera och fördöma andra.JBS 147.2

    Folket blev allmänt smittat av samma anda, och i det de inkräktade på samvetets område, dömde de varandra i sådana saker, som endast angingo deras egen själ och Gud. Det var med avseende på denna anda och detta handlingssätt, som Jesus sade: “Dömen icke, på det I icke mån bliva dömda.” Det vill med andra ord säga, att vi icke böra göra oss själva till rättesnöre för andra, icke framhålla våra egna meningar och åsikter eller våra egna utläggningar av skriften såsom norm för andra eller i våra hjärtan fördöma dem, om de icke uppnå vårt ideal. Vi böra heller icke kritisera andra eller draga deras bevekel-segrunder i tvivel eller döma dem.JBS 148.1

    “Dömen därför icke, förrän tid är, icke förrän Herren kommer, han, som skall draga fram i ljuset, vad som är fördolt i mörker, och uppenbara alla hjärtans rådslag. Och då skall var och en undfå av Gud den berömmelse, som honom tillkommer” (1 Kor. 4:5). Vi kunna ej läsa andras hjärtan. Vi äro själva felande och följaktligen icke i stånd att döma andra. Dödliga människor kunna döma andra endast till det yttre. Endast han, som känner de hemliga bevekelsegrun-derna till våra handlingar och som är öm och med-lidsam mot alla — endast han kan avkunna varje själs slutliga dom.JBS 148.2

    “Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är, som dömer. Ty därmed att du dömer en annan, fördömer du dig själv, eftersom du, som dömer den andre, själv handlar på samma sätt” (Rom. 2:1). De som döma eller kritisera andra, uppenbara därigenom, att de själva äro skyldiga till samma synder. Genom att döma andra döma de även sig själva, och Gud förklarar deras dom över dem själva vara rättvis.JBS 149.1