Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Jesu bergspredikan

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    “Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?”

    Den förklaringen, att den som dömer en annan, själv handlar på samma sätt, som den han dömer, uppenbarar ej fullheten av dens synder, som sålunda kritiserar och dömer sin broder. Jesus säger: “Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?”JBS 149.2

    Jesus talar här om dem, som äro benägna att upptäcka brister hos andra. Då de tro sig ha upptäckt ett karaktärsfel hos sin broder, äro de ytterst ivriga att utpeka det. Men Jesus betygar, att själva det karaktärsdrag, som utvecklas genom detta okristliga till-vägagående, är, i jämförelse med det fel, som blivit kritiserat, såsom en bjälke i jämförelse med ett grand. Det är vår egen brist på fördragsamhet och kärlek, som leder oss till att se en hel värld i ett grand. De som aldrig fått erfara den hjärtats förkrosselse, vilken står i förbindelse med ett oförbehållsamt överlämnande åt Kristus, uppenbara icke i sitt liv Frälsarens milda, kärleksfulla anda. De missrepresentera evangelii fördragsamma anda samt såra dyrbara själar, för vilka Kristus uppoffrat sitt liv. Enligt den bild, som Frälsaren här använder, uppenbarar den, som har en klandrande anda, att han själv är skyldig till större synd än den han kritiserar, ty han begår ej allenast samma synd, utan visar på samma gång egenkärlek och ofördragsamhet.JBS 149.3

    Kristus är det enda sanna föredömet för en människas karaktär, och den som upphöjer sig själv till föredöme eller rättesnöre för andra, intager sålunda Kristi plats. Och eftersom Fadern överlåtit all dom åt Sonen (Joh. 5: 22), tillvällar envar, som uppsätter sig till domare över en annans bevekelsegrunder, Guds Sons företrädesrätt. Sådana självgjorda domare och klandrare ställa sig på antikrists sida, hans sida, “som upphäver sig över allt vad gud heter och allt, som kallas heligt, så att han tager sitt säte i Guds tempel och föregiver sig vara Gud” (2 Tess. 2:4).JBS 150.1

    Den synd, som är mest olycksbringande, är den kalla, klandrande och oförlåtande anda, som kännetecknar fariseismen. Den religiösa erfarenhet, som är utblottad på kärlek, är ej kristlig erfarenhet; den kännetecknas icke av Kristi närvaros solsken. Ingen kristlig nitälskan eller verksamhet kan fylla denna brist. Man kan ha en skarp förmåga att se andras fel, men till var och en, som besjälas av denna anda, säger Jesus: “Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må du se till, att du kan taga ut grandet ur din broders öga.” Den som själv är skyldig, är den förste att misstänka andra. Genom att döma andra söker han dölja eller ursäkta det onda i sitt eget hjärta. Det var genom synden, som människan erhöll kunskap om det onda. Så snart våra första föräldrar hade syndat, började de skjuta skulden på varandra, och varje människa, som icke blivit delaktig av Kristi nåd, handlar av naturen på samma sätt.JBS 150.2

    När en människa hyser en dömande anda, är hon ej tillfredsställd med att blott utpeka, vad hon föreställer sig vara ett fel hos sin broder. Om hon ej på ett mildare sätt lyckas få honom att göra, vad hon tänker att han bör göra, så söker hon tvinga honom därtill. Hon vill, så långt det står i hennes förmåga, tvinga andra till att handla i överensstämmelse med hennes egna idéer om vad som är rätt. Så handlade judarna på Kristi tid, och ända sedan dess har den kristna församlingen, när helst hon . förlorat Kristi kärlek, handlat på samma sätt. När hon kände, att hon icke ägde kärlekens kraft, sökte hon tillägna sig statens makt för att därigenom inskärpa sina dogmer och påtvinga folket sina stadgar. Häri finna vi hemligheten till uppkomsten av alla religionslagar som kommit till, samt till all förföljelse, som ägt rum från Abels tid intill våra dagar.JBS 151.1

    Kristus tvingar icke människorna, utan han drager dem till sig genom sin kärlek. Det enda tvång, som Kristus gör bruk av, är kärlekens. Närhelst församlingen börjar fika efter världslig makt, bevisar detta, att hon förlorat Kristi makt, den gudomliga kärlekens dragande kraft.JBS 151.2

    Hela svårigheten ligger hos de enskilda medlemmarna i församlingen, och det är hos dem reformen måste börja. Jesus förmanar den dömande att först taga ut bjälken ur sitt eget öga, bortfjärna allt klander från sitt eget hjärta, bekänna och övergiva sin egen synd, innan han åtager sig att tillrättavisa och döma andra. Och han säger: “Ty intet gott träd finnes, som bär dålig frukt, och lika litet finnes något dåligt träd, som bär god frukt” (Luk. 6:43). Den klandrande anda, som du behärskas av, är den onda frukt, som visar, att trädet är ont. Det hjälper ej, att du söker uppbygga dig själv i egen rättfärdighet. Vad du behöver är sinnesändring. Det är sinnesändringens erfarenhet du måste ha, innan du kan tillrättavisa andra, ty vad människans “hjärta är fullt av, det talar hennes mun” (v. 45).JBS 151.3

    Då du söker giva andra råd eller förmaningar, äga dina ord endast så stort värde, som ditt eget exempel och din egen anda, vunnit för dig själv. Du måste vara god, innan du kan göra det goda. Du kan ej utöva en inflytelse till andras omvändelse och förbättring, förrän ditt eget hjärta blivit ödmjukat, renat och förmildrat genom Kristi nåd. Då denna förändring skett hos dig själv, blir det lika naturligt för dig att söka vara andra till välsignelse, som det är för rosenbusken att frambringa doftande rosor eller för vinrankan att bära välsmakande vinklasar.JBS 152.1

    Om Kristus är “härlighetens hopp” i dig, skall du ej känna någon lust att bespeja andra eller uppenbara deras felsteg. I stället för att klandra och fördöma dem skall du söka hjälpa, välsigna och frälsa dem. Då du har något att göra med felande bröder, skall du se på dig själv, att icke även du bliver frestad (Gal. 6:1). Du bör komma ihåg, att du själv många gånger förfelat dig och hur svårt det varit för dig att komma in på den rätta vägen, då du en gång lämnat den. Om du gör det, skall du icke skuffa din broder längre ned i mörkret, utan med ett hjärta, som ömmar för hans väl, skall du i stället förehålla honom den fara, han svävar i.JBS 152.2

    Den som ofta betraktar Golgatas kors och ihågkom-mer, att det var hans synder, som voro orsaken till Kristi korsfästelse, skall aldrig göra någon jämförelse mellan sin egen skuld och andras synder. Han skall ej stiga upp på domstolen för att döma någon annan. De som vandra i skuggan av Kristi kors, kunna ej hysa en kritiserande och självupphöjande anda.JBS 153.1

    Icke förrän du kan uppoffra din egen självvärdighet, ja, även ditt eget liv för att frälsa en irrande broder, har du tagit ut bjälken ur ditt eget öga, så att du är i stånd att hjälpa din broder. Då kan du nalkas honom och vinna inflytelse över hans hjärta. Ingen har någonsin genom klander och förebråelser räddats från det ondas väg, men många ha på det sättet drivits bort från Kristus och föranletts att tillsluta sina hjärtan för Guds Andes överbevisande inflytelse. En öm anda, ett milt och tilldragande till-vägagående kan frälsa en irrande själ och överskyla en myckenhet av synder. Uppenbarelsen av Kristus i din egen karaktär skall utöva en reformerande kraft över alla, som du kommer i beröring med. Låt Kristus dagligen bliva uppenbarad i ditt liv. Då skall han genom dig utöva sitt ords omskapande kraft — en stilla, mild, överbevisande och på samma gång mäktig inflytelse att omskapa andra själar, att de bliva delaktiga av Herrens, vår Guds, sköna karaktär.JBS 153.2

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents