Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Jesu bergspredikan

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First

    “Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden.”

    Genom alla dessa saligheter går en allt mer tillväxande kristlig erfarenhet. De som känt sitt behov av Kristus, som varit bedrövade över synden och blivit delaktiga med Kristus i lidandets skola, lära saktmod av den gudomlige läraren.JBS 24.3

    Tålamod och mildhet under lidna oförrätter äro karaktärsdrag, som varken hedningar eller judar värderade högt. Då Moses genom den helige Ande sade, att han var den mest saktmodige man på jorden, så förklarade han sig vara i besittning av en egenskap, som hans samtid icke betraktade som något berömvärt, utan som hellre väckte känslor av medömkan eller förakt. Men Jesus ställer saktmod bland de förnämsta av de karaktärsdrag, som skickliggöra oss för hans rike. I hans egen dagliga vandel och karaktär framlyste den gudomliga skönheten av denna värdefulla dygd.JBS 25.1

    Jesus, som var sin Faders härlighets återsken, “räknade icke jämlikheten med Gud såsom ett byte, utan utblottade sig själv, i det han antog tjänare-skepnad” (Fil. 2:6,7). Han genomgick livets alla förödmjukande erfarenheter, under det han umgicks med människorna, ej som en konung, vilken fordrade hyllning, utan som en, vilkens mission var att tjäna andra. I hans umgängessätt fanns ingen ofördragsamhet eller kall stränghet. Världens Frälsare ägde en högre natur än änglarna, men med hans gudomliga majestät förenades ett saktmod och en ödmjukhet, som voro ägnade att draga alla till honom.JBS 25.2

    Jesus utblottade sig själv, och aldrig uppenbarades hos honom någon själviskhet. I allting underordnade han sig sin Faders vilja. Då hans jordiska mission var nära fullbordad, kunde han säga: “Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk, som du har givit mig att utföra” (Joh. 17: 4). Och han uppmanar oss: “Lären av mig, ty jag är saktmodig och ödmjuk i hjärtat” (Matt. 11: 29). “Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv” (Matt. 16: 24). Låt det egna jaget störtas från tronen, så att det ej längre får härska över själen.JBS 25.3

    Den som betraktar Kristus i hans självförnekelse och ödmjukhet, nödgas säga, såsom Daniel sade, då lian såg en, som liknade en människoson: “Färgen vek bort från mitt ansikte, så att det blev dödsblekt, och jag hade ingen kraft mer kvar” (Dan. 10:8). Den självständighet och självtillräcklighet, som vi berömma oss av, framträder i sin verkliga beskaffenhet såsom ett tecken på träldom under satan. Människonaturen söker alltid giva sig tillkänna och är alltid redo för strid; men den, som lärt av Kristus, är frigjord från själviskhet, stolthet och översitteri, och i hans själ råder frid och ro. Det egna jaget låter sig behärskas av den helige Ande. Under sådana förhållanden fikar man ej efter den högsta platsen; man känner ingen åtrå efter att tränga sig fram för att bliva erkänd. Däremot tycker man, att den högsta platsen är vid Frälsarens fötter. Man skådar upp till Jesus, väntande, att hans hand skall leda, och man lyssnar för att höra, vart han säger, att man skall gå. Aposteln Paulus hade denna erfarenhet, och han sade: “Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever icke mer jag, utan Kristus lever i mig; och det liv, som jag nu lever i köttet, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig själv för mig” (Gal. 2: 19, 20). Då vi mottaga Kristus såsom en förblivande gäst i vår själ, skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara våra hjärtan och våra tankar i Kristus Jesus.JBS 26.1

    Frälsarens liv på jorden var fullt av frid, ehuru han levde mitt ibland strid och tvedräkt. Då han förföljdes av arga fiender, sade han: “Och han, som har sänt mig, är med mig; han har icke lämnat mig allena, eftersom jag alltid gör vad honom behagar” (Joh. 8: 29). Ingen storm av mänsklig eller satanisk vrede kunde störa lugnet av hans fullkomliga umgänge med Gud. Och han säger till oss: “Frid lämnar jag efter mig åt eder, min frid giver jag eder.” “Tagen på eder mitt ok och lären av mig, ty jag är saktmodig och ödmjuk i hjärtat; så skolen I finna ro för edra själar” (Joh. 14:27; Matt. 11:29). Bären tjä-nandets ok med mig till Guds ära och mänsklighetens upplyftande, och I skolen finna oket vara ljuvligt och bördan lätt.JBS 27.1

    Det är egenkärleken, som förstör vår frid. Så länge det egna jaget lever, stå vi ständigt färdiga att skydda det mot anfall och förolämpning. Men då vi äro döda, och vårt liv är dolt med Kristus i Gud, skall det icke gå oss till hjärtat, då vi bliva försmådda eller förorättade. “Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke. Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull. Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen. Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting. Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall försvinna och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna” (1 Kor. 13: 4—8).JBS 27.2

    Den lycka, som hämtas ur jordiska källor, är lika flyktig som de skiftande omständigheterna. Men Kristi frid är en ständig och förblivande frid. Den är ej beroende av livets omständigheter eller mängden av världsliga ägodelar eller antalet jordiska vänner. Kristus är det levande vattnets källa, och den lycka, som erhålles hos honom, sviker aldrig.JBS 28.1

    Kristi saktmod, uppenbarat i hemmet, gör familjen lycklig. Det eggar ej till tvedräkt eller vresiga svar, utan det lugnar det uppretade sinnet och utbreder en atmosfär av mildhet, som erfares av alla, vilka komma inom räckhåll av dess vinnande inflytelse. Varhelst saktmodet har sitt hemvist, gör det de jordiska familjerna till en del av den stora familjen där- ovan.JBS 28.2

    Det är långt bättre att lida under falska beskyllningar än att underkasta sig det lidande, som kommer av lusten att hämnas lidna oförrätter. Hatets och hämndens ande kommer från satan och kan endast skada den, som hyser densamma. Ödmjukhet av hjärtat, det saktmod, som är frukten av att förbliva i Kristus, är den sanna hemligheten av Guds välsignelse. “Han smyckar de ödmjuka med frälsning” (Ps. 149: 4).JBS 28.3

    De saktmodiga “skola besitta jorden”. Traktan efter självupphöjelse var orsaken till syndens uppkomst i världen och till våra första föräldrars förlust av herraväldet över denna sköna jord, som utgjorde deras rike. Det var genom självförnedring, som Kristus återlöste det förlorade. Och han säger, att likasom han själv vunnit seger, så skola vi vinna seger (Upp. 3: 21). Genom saktmod och självförnekelse kunna vi bliva hans medarvingar, då “de ödmjuka skola besitta landet och hugnas av stor frid” (Ps. 37: 11).JBS 28.4

    Den jord, som är lovad åt de saktmodiga, blir ej lik denna jorden, som är förmörkad av dödens och förbannelsens skugga. “Men nya himlar och en ny jord, där rättfärdighet bor, förbida vi efter hans löfte” (2 Petr. 3: 13). “Och ingen förbannelse skall vara mer. Och Guds och Lammets tron skall stå därinne, och hans tjänare skola tjäna honom” (Upp. 22: 3). Där blir det ingen missräkning, ingen sorg, ingen synd. Ingen nödgas där säga: “Jag är sjuk.” Inga liktåg, inga tårar, ingen nöd, inga skilsmässor, inga förkrossade hjärtan skola finnas där. Men Jesus skall vara där, och endast frid skall där råda. “De skola varken hungra eller törsta, ökenhettan och solen skola icke skada dem, ty deras förbarmare skall leda dem och skall föra dem till vattenkällor” (Jes. 49: 10).JBS 29.1