Judarnas umgänge med de romerska soldaterna gav ofta anledning till misshälligheter. Mindre truppavdelningar voro stationerade på olika platser inom Judeen och Galileen, och dessas närvaro påminde judafolket om dess egen förnedring som nation. Med bittra känslor åhörde man starka trumpetskall och såg romerska trupper samla sig omkring den romerska fanan, för vilken symbol av den romerska makten de böjde sig i ödmjuk hyllning. Judarna och soldaterna kommo ofta i strid med varandra, och detta upptände nationalhatet. Det hände ej sällan, att då någon romersk officer med sin vakt av soldater skyndade från en plats till en annan, tvingade han judiska bönder, som arbetade på fälten, att bära deras bördor uppför bergssluttningarna eller att betjäna dem på något annat sätt. Detta överensstämde med romersk lag och sed, och om bönderna gjorde motstånd, ådrogo de sig blott smädelse och misshandel. Med varje dag ökades i judafolkets hjärtan längtan efter befrielse från det romerska oket. Denna upproriska anda röjde sig synnerligen bland de djärva och svårhanterliga galiléerna. Då Kapernaum låg vid gränsen, var den romerska garnisonen förlagd där, och under det Jesus nu undervisade folket, syntes en grupp soldater i närheten, vilket erinrade hans åhörare om Israels bittra förödmjukelse. Folket skådade innerligt upp till Kristus i den förhoppningen, att han var den, som skulle nedslå det romerska övermodet.JBS 88.1

Med bedrövelse blickar Jesus in i de mot honom vända ansiktena. Han märker den hämndkänsla, som röjer sig i deras anletsdrag, och han vet, hur bittert folket längtar efter befrielse från sina förtryckare. Vemodsfullt förmanar han dem: “I skolen icke stå emot en oförrätt; utan om någon slår dig på den högra kinden, så vänd ock den andra till åt honom.”JBS 90.1

Dessa ord voro blott ett upprepande av vad gamla testamentet lär rörande denna fråga. Det är sant, att uttrycket: “öga för öga och tand för tand” (3 Mos. 24: 20) var en genom Moses given stadga; men den var en borgerlig stadga. Ingen hade rättighet att söka hämnd, ty Herren hade sagt: “Säg icke: Jag vill ve- dergälla ont med ont.” “Säg icke: Såsom han gjorde mot mig, vill jag göra mot honom.” “Gläd dig icke, när din fiende faller.” “Om din ovän är hungrig, så giv honom att äta, och om han är törstig, så giv honom att dricka; så samlar du glödande kol på hans huvud, och Herren skall vedergälla dig” (Ords. 20: 22; 24: 29, 17; 25: 21, 22).JBS 90.2

Hela Jesu jordiska liv var en uppenbarelse av denna princip. Han lämnade sitt hem i himmelen för att bringa livets bröd till sina fiender på jorden. Ehuru han ända från vaggan till graven blott fick lida förolämpningar och förföljelse av dem, visade han dem endast en förlåtande och kärleksfull anda. Genom profeten Jesaja säger han: “Jag höll fram min rygg åt dem, som slogo mig, och mina kinder åt dem, som ryckte mig i skägget; jag skylde icke mitt ansikte mot smädelse och spott.” “Han blev plågad, fastän han ödmjukade sig och icke öppnade sin mun, lik ett lamm, som föres bort att slaktas, och lik ett får, som är tyst inför dem, som klippa det — ja, han öppnade icke sin mun” (Jes. 50: 6; 53: 7). Och från Golgatas kors ljuder ned genom tiderna den bön, han bad för sina mördare, och de tröstefulla ord, han talade till den döende rövaren.JBS 90.3

Kristus åtnjöt alltid sin Faders närvaro, och ingenting kunde drabba honom, utan att den eviga kärleken tillät det, för att det skulle bliva världen till välsignelse. Detta var för honom en källa av tröst och hugsvalelse, och så kan det vara även för oss. Den som är besjälad av Kristi Ande, förbliver i Kristus. De slag, som riktas mot honom, träffa Frälsaren, som stär vid hans sida. Vad helst som drabbar honom, det drabbar även Kristus. Han behöver därför icke frukta för det onda, ty Kristus är hans försvarare och beskyddare. Ingenting kan skada honom, utan att Kristus tilläter det, och allting, som han tillåter, “samverkar till det bästa” “för dem, som älska Gud”, “för dem, som äro kallade efter hans rådslut” (Kom. 8:28).JBS 91.1

“Och om någon vill gå till rätta med dig för att beröva dig din livklädnad, sä låt honom få manteln med; och om någon tvingar dig att till hans tjänst gå med en mil, så gå två med honom.”JBS 91.2

Jesus lärde sina lärjungar att icke sätta sig upp mot den maktägande överheten, utan hellre göra mer, än de voro pliktiga att göra. De borde, så långt möjligt var, uppfylla sina plikter och förbindelser, även då dessa innefattade mer, än vad landets lag fordrade. Den lag, som blivit given genom Moses, ålade dem att vara mycket ömhjärtade mot de fattiga. När t. ex. en fattig man lämnade sin mantel som pant eller som borgen för en skuld, tilläts ej fordringsägaren att gå in i gäldenärens bostad för att hämta manteln, utan han måste vänta ute på gatan, till dess den utlämnades åt honom. Och panten måste återlämnas till ägaren, innan solen gick ned, sak samma vilka omständigheterna voro (5 Mos. 24: 10—13; 15: 7,8). På Kristi tid fäste man ej mycket avseende vid dessa barmhär-tighetsåtgärder. Jesus lärde emellertid sina lärjungar att foga sig efter domstolarnas beslut, om än dessa inneburo större fordringar än Moses' lag. “Om någon vill gå till rätta med dig för att beröva dig din livklädnad”, sade han, “så låt honom få manteln med; och om någon tvingar dig att till hans tjänst gå med en mil, så gå två med honom.”JBS 92.1

Och Jesus tillade: “Giv åt den, som beder dig, och vänd dig icke bort ifrån den, som vill låna av dig.” Samma princip framställde Gud genom Moses: “Du skall icke förstocka ditt hjärta och tillsluta din hand för denne din fattige broder, utan du skall gärna öppna din hand för honom och gärna låna honom, vad han behöver i sin brist” (5 Mos. 15:7,8). Dessa skriftens ord förklara betydelsen av vad Frälsaren säger. Han lär icke, att vi skola på ett oförståndigt sätt giva åt envar, som begär allmosor, men han säger, att vi skola “gärna låna” den behövande, “vad han behöver i sin brist”. Och detta skall vara en gåva hellre än ett lån, ty han säger, att vi skola låna, “utan att hoppas på någon gengäld” (Luk. 6: 35).JBS 92.2

“Jag säger eder, att I alls icke skolen svärja.”

“Älsken edra ovänner.”