Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Apostlagärningarna

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Kapitel XXIV—Korint.

    Under det första århundradet af det kristna tidehvarfvet var Korint en af de ledande städerna ej allenast i Grekland, utan i hela världen. Greker, judar och romare tillika med resande från alla länder fyllde dess gator, jäktande efter affärer eller nöjen. Som Korint var en stor och viktig handelsstad, lätt tillgänglig från alla delar af det romerska riket, utgjorde den en viktig plats för upprättandet af minnesstoder åt Gud och hans sanning.Ag 241.1

    Bland de judar, som nedslagit sina bopålar i Korint, voro Aqvilas och Priskilla, hvilka sedermera blefvo framstående Kristi tjänare. Paulus lärde känna dessa personers karaktär och besökte deras hem.Ag 241.2

    Ända från början af sin verksamhet i denna talrikt besökta stad såg Paulus på alla sidor svåra hinder för verksamhetens främjande. Staden var nästan helt och hållet försänkt i afguderi. Venus var deras mest dyrkade gudinna, och tillbedjandet af Venus stod i förbindelse med många sedefördärfvande cere- monier. Korintierna hade blifvit beryktade till och med bland hedningarna för sin gräsliga osedlighet. De tycktes ej ägna någon tanke eller omsorg åt något annat än närvarande nöjen och lättsinnighet.Ag 241.3

    Vid predikandet af evangelium i Korint följde aposteln en helt annan metod än den, som utmärkte hans verksamhet i Aten. Då han var i sistnämnda stad, sökte han lämpa sitt predikosätt efter åhörarnas karaktär: han mötte vetenskap med vetenskap, logik med logik, filosofi med filosofi. När han nu tänkte öfver den tid, som han tillbringat där, och insåg, att hans predikande i Aten ej frambringat mycken frukt, beslöt han sig för att i Korint följa en annan verksamhetsmetod i sin sträfvan att fängsla de bekymmerslösas och likgiltigas uppmärksamhet. Han beslöt därför att undvika vidlyftiga argument och diskussioner och att bland korintierna ej veta “något annat än Jesus Kristus och honom korsfäst”. Han skulle predika för dem, “icke i öfvertalande ord af mänsklig vishet, utan i Andens och kraftens bevisning”. 11 Kor. 2:2, 4.Ag 242.1

    Jesus, som Paulus skulle framställa för grekerna i Korint, såsom Kristus, var en jude af ringa härkomst, uppfostrad i en stad, som var beryktad för sin ogudaktighet. Han hade blifvit förkastad af sitt eget folk och slutligen korsfäst som en förbrytare. Grekerna trodde, att det mänskliga släktet behöfde förädlas, men de hade den föreställningen, att man kunde ernå sann upphöjelse och ära endast genom filosofi och vetenskap. Kunde Paulus leda dem till att tro, att hvarje förmåga af deras väsende kunde förädlas genom tro på denne ringe judes frälsande kraft?Ag 242.2

    För stora skaror af människor i närvarande tid är Golgata kors omgifvet af heliga minnen. Man kan ej tänka på korsfästelsens scener utan en känsla af helig vördnad. Men i Paulus’ dagar betraktades korset med känslor af fasa och afsky. Att såsom frälsare af människosläktet försvara och framhålla en, som blifvit dödad på korset, skulle då helt naturligt framkalla begabberi och motstånd.Ag 242.3

    Paulus visste ganska väl, hur hans budskap komme att mottagas af både judar och greker i Korint. “Vi predika den korsfäste Kristus”, medgaf han, “för judarna en förargelse och för grekerna en dårskap”. 21 Kor. 1:23. Bland hans judiska åhörare voro många, som komme att förargas öfver det budskap, han nu stod i begrepp att förkunna för dem. Och i grekernas tycke komme hans ord att vara idel dårskap. Han skulle anses vara sinnessvag, om han sökte visa, att korset hade någon förbindelse med människosläktets upphöjelse eller frälsning.Ag 243.1

    Men för Paulus var korset af den allra största betydelse. Ända sedan han slutade med att förfölja den korsfäste nasaréens efterföljare, hade han aldrig upphört att upphöja korset. Vid det tillfället fick han en inblick i Guds oändliga kärlek, sådan den är uppenbarad i Kristi död, och en underbar förändring ägde rum i hans lif, så att alla hans planer och lifsföremål kommo i harmoni med himmelen. Från den stunden hade han varit en ny människa i Kristus Jesus. Han visste genom personlig erfarenhet, att en syndare, som en gång får se Faderns kärlek, såsom uppenbarad i uppoffringen af hans Son, och som låter sig bevekas af den gudomliga inflytelsen, får erfara en förändring i hjärtat, så att Kristus därefter blir allt och i alla.Ag 243.2

    Paulus blef vid sin omvändelse inspirerad af en innerlig längtan efter att bistå sina medmänniskor, så att de kunde få skåda Jesus af Nasaret såsom den lefvande Gudens Son, som var mäktig att omskapa och frälsa. Hela sitt lif ägnade han därefter åt ständiga bemödanden att framhålla den korsfästes kärlek och makt. Hans stora, medlidsamma hjärta omfattade alla klasser. “Jag står i skuld”, förklarade han, . “både hos greker och barbarer, både hos visa och ovisa”. 3Rom. 1:14. Kärleken till härlighetens Herre, som han så strängt förföljt genom att förfölja hans heliga, var nu den ledande principen, den drifvande kraften i hela hans vandel. Om någonsin hans ifver på pliktens väg begynte aftyna, var en enda blick på korset och på den underbara kärlek det uppenbarar nog att förmå honom att åter omgjorda sitt sinnes länder och sträfva framåt på själfförsakelsens väg.Ag 244.1

    Se, huru aposteln predikar i synagogan i Korint, resonnerande från Moses och profeternas skrifter, förande sina åhörares tankar ända ned till uppenbarelsen af den utlofvade Messias. Lyssna till honom, då han förklarar Återlösarens verk såsom människosläktets store öfverstepräst, den, som genom uppoffringen af sitt eget lif skulle utverka försoning för synden en gång för alla samt sedan begynna sin tjänstgöring i den himmelska helgedomen. Paulus’ åhörare fingo klart för sig, att den Messias, som de hade förbidat, hade redan kommit; att hans död var motbilden af helgedomstjänstens offer och att hans tjänstgöring i den himmelska helgedomen var den stora verklighet, som kastade sin skugga tillbaka i tiden och förklarade det judiska prästerskapets tjänst.Ag 244.2

    Paulus betygade “för judarna, att Jesus var Kristus”. Genom gamla testamentets skrifter visade han, att Messias skulle komma af Abrahams och Davids släktlinjer enligt profetiorna och judarnas förväntan. Sedan spårade han Jesu härkomst från Abraham ned genom den kunglige psalmisten. Han uppläste profeternas vittnesbörd rörande beskaffenheten af det verk, som den utlofvade Messias skulle utföra, och det mottagande, han skulle röna på jorden. Och slutligen visade han, att alla dessa förutsägelser hade blifvit uppfyllda i Jesu, nasaréens lif, mission och död.Ag 244.3

    Paulus visade, att Kristus hade kommit för att erbjuda frälsning först och främst till den nation, som förväntade Messias’ ankomst såsom fulländningen af deras förhoppningar och såsom själfva slutstenen i deras nationella härlighet. Men den nation han kom för att skänka lif hade förkastat honom och valt till sin ledare en annan, som skulle störta dem i fördärf. Han sökte intrycka på sina åhörares sinnen den omständigheten, att de endast genom omvändelse kunde räddas från hotande ruin. Han uppenbarade deras okunnighet rörande de skriftställen, hvilka de mest rosade sig öfver att förstå. Han bestraffade deras världslikställighet, deras fikande efter höga ämbeten, titlar och ståt samt deras oerhörda själfviskhet.Ag 245.1

    I Andens kraft omtalade Paulus sin egen underbara omvändelse och sin tro på gamla testamentets skrifter, som blifvit så fullständigt uppfyllda af Jesus, nasaréen. Han talade med sådant allvarligt nit, att hans åhörare kunde ej annat än se, att han af hela sitt hjärta älskade den korsfäste och uppståndne Frälsaren. De sågo, att hans sinne var fäst vid Kristus och att hela hans lif tillhörde Herren. Så intrycksfulla voro hans ord, att endast de, som voro uppfyllda med det bittraste hat mot den kristna religionen, kunde förblifva orörda af desamma.Ag 245.2

    Men judarna i Korint tillslöto sina ögon för de bevis, som så tydligt framställdes af aposteln, och ville ej lyssna till hans förmaningar. Samma anda, som hade ledt dem till att förkasta Kristus, fyllde dem med bitterhet och raseri mot hans tjänare, och om ej Gud på ett särskildt sätt beskyddat honom, så att han måtte fortfara att förkunna evangelium bland hedningarna, skulle de hafva gjort slut på hans lif.Ag 246.1

    “Men då de gjorde invändningar och hädade, skakade han sina kläder och sade till dem: Edert blod komme öfver edert hufvud. Oskyldig skall jag från denna stund gå till hedningarna. Och han gick därifrån och gick hem till en man, vid namn Justus, som fruktade Gud, och hvars hus låg intill synagogan”.Ag 246.2

    Silas och Timoteus hade kommit från Macedonien för att hjälpa Paulus, och de verkade tillsammans bland hedningarna. För hedningar såväl som för judar predikade Paulus och hans medarbetare Kristus såsom det fallna människosläktets Frälsare. De. undveko invecklade och utspunna resonnemang och fäste sig vid de egenskaper, som utmärkte alltings Skapare, världsalltets härskare. Deras hjärtan glödde af kärlek till Gud och till hans Son, och de vädjade till hedningarna, att de skulle begrunda det oändliga offer, som blifvit gjordt för människans skull. De visste, att om de, som länge hade famlat omkring i hedendomens mörker, blott kunde få syn på det ljus, som utströmmade från Golgata kors, skulle de blifva dragna till Frälsaren. “När jag har blifvit upphöjd från jorden”, hade Jesus förklarat, “skall jag draga alla till mig”. 4Joh. 12:32.Ag 246.3

    Dessa evangelii förkunnare i Korint kunde se de förskräckliga faror, som hotade de själar, för hvilka de verkade, och det var med en känsla af ansvar de framställde sanningen, såsom den är i Jesus. Deras budskap hade ett enkelt, tydligt och bestämdt ljud — det var en lifvets lukt till lif eller en dödens lukt till död. Men det var ej allenast med ord de förkunnade evangelium, utan äfven genom sitt dagliga lefverne. Guds änglar samverkade med dem, och hans nåd och kraft uppenbarades i mångas omvändelse. “Krispus, synagogföreståndaren, kom till tro på Herren med hela sitt hus; och många af korintierna hörde och trodde och blefvo döpta”.Ag 247.1

    Det hat, som judarna alltid hyste till apostlarna, blef nu bittrare. Den omständigheten, att Krispus hade blifvit omvänd och döpt, förargade i stället för att öfverbevisa dessa hårdnackade motståndare. De kunde ej framlägga några argument, som nedgjorde Paulus’ predikan, och i saknad af några bevis däremot måste de taga sin tillflykt till bedrägeri och ondskefulla anfall. De smädade evangelium och Jesusnamnet. I deras blinda vrede voro för dem inga ord för bittra, inga medel för nedriga att bruka. De kunde ej förneka, att Kristus hade utfört underverk, men de förklarade, att han gjort det genom satans makt, och de voro djärfva nog att påstå, att Paulus’ underverk utfördes genom samma makt.Ag 247.2

    Ehuru Paulus hade vunnit ansenlig framgång i Korint, förlorade han nästan modet vid åsynen af ogudaktigheten i denna fördärfvade stad. Den förnedring, han bevittnade bland hedningarna, samt det förakt och den förolämpning, han rönte af judarna, förorsakade honom stor ångest. Han begynte tänka, att det icke var rådligt att försöka bilda en församling af det material, som han fann där.Ag 247.3

    Då han begynte lägga planer för att lämna staden och fara till ett mera lofvande fält och då han innerligen sökte Gud i bön för att få visshet om, hvad han borde göra, uppenbarade Herren sig för honom i en syn och sade:“Frukta icke utan tala och tig icke; ty jag är med dig, och ingen skall angripa dig till att göra dig skada, emedan jag har mycket folk i denna stad”. Paulus förstod häraf, att han skulle stanna kvar i Korint och att Herren ville se till, att den utsådda säden komme att bära frukt. Sålunda stärkt och uppmuntrad, fortfor han att verka där med nit och ihärdighet.Ag 248.1

    Apostelns verksamhet var ej inskränkt till offentliga föredrag. I Korint funnos många, som icke kunde nås på detta sätt. Han använde därför mycken tid för husbesök, sålunda inlåtande sig i samtal med folket i deras hem. Han besökte äfven de sjuka och bedröfvade, tröstade de lidande och upplyfte de förtryckta. Och han upphöjde Jesu namn i allt hvad han sade och gjorde. Sålunda fortfor han att verka “i svaghet och i fruktan och i mycken bäfvan”. 51 Kor. 2:3. Han bäfvade för möjligheten, att hans predikan kunde uppenbara det mänskliga i stället för det gudomliga.Ag 248.2

    “Vishet tala vi dock”, sade han senare, “bland de fullkomliga, men en vishet, som icke tillhör denna världen eller denna världens yppersta, hvilka varda om intet, utan vi tala Guds hemlighetsfulla vishet, den fördolda, hvilken Gud före tidens begynnelse har förut bestämt till vår härlighet, och hvilken ingen afAg 248.3

    denna världens yppersta har känt, ty om de hade känt henne, så hade de icke korsfäst härlighetens Herre, utan, såsom det är skrifvet: Hvad intet öga har sett och intet öra hört och hvad i ingen människas hjärta har uppstigit, hvad Gud har beredt åt dem, som älska honom. Men för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande, ty Anden utrannsakar allt, ja, ock Guds djupheter. Ty hvilken människa vet hvad i människan är, utom människans ande, som är i henne? Så vet ock ingen hvad i Gud är, utom Guds Ande”.Ag 249.1

    “Men vi hafva icke fått världens ande, utan den Ande, som är af Gud, att vi må känna det, som blifvit oss skänkt af Gud; hvilket vi ock uttala, icke med ord, som mänsklig vishet lärer, utan med ord, som Anden lärer, så att vi förbinda andeligt med andeligt”. 61 Kor. 2:6-11, 19, 13.Ag 249.2

    Paulus insåg, att han hade ingen tillräcklighet i sig själf, utan var beroende på den Helige Ande, hvilkens nådiga inflytelse uppfyllde hans hjärta och tog allt förnuft till fånga under Kristi lydnad. Han sade om sig själf, att han alltid förde “omkring Jesu död i sin kropp, på det att ock Jesu lif” måtte uppenbaras i hans kropp. 72 Kor. 4:10. Kristus var medelpunkten i allt hvad aposteln predikade. “Jag lefver”, sade han, “icke mera jag, utan Kristus lefver i mig”. 8Gal. 2:20. Det egna jaget doldes, medan Kristus uppenbarades och upphöjdes.Ag 249.3

    Paulus var vältalig. Innan han blef omvänd, hade han ofta sökt att göra intryck på sina åhörare genom hänförande vältalighet. Men nu lade han allt detta åsido. I stället för att använda poetiska beskrifningar eller fantasirika framställningar, som kunde behaga känslorna och tjäna som näring för inbillningen, men som icke kunde beröra den dagliga erfarenheten, sökte han genom ett okonstladt språk intrycka på hjärtat de sanningar, som äro af väsentlig betydelse. En fantasirik framställning af sanningen kan väcka hänförelse, men alltför ofta lämnar den sålunda framställda sanningen ej den näring, som är nödvändig för att stärka och befästa den troende i lifvets strider. Den kämpande själens omedelbara behof och närvarande pröfningar kunna afhjälpas endast genom en praktisk undervisning i kristendomens grundsanningar.Ag 249.4

    Paulus verksamhet i Korint blef ej utan frukt. Många upphörde med sin afgudadyrkan för att tjäna den lefvande Guden, och en stor församling blef där upprättad under Kristi banér. Somliga af de djupast sjunkna bland hedningarna räddades såsom under af Guds nåd och Kristi blods kraft att rena från synd.Ag 250.1

    Den stegrade framgång, som Paulus rönte, i det han predikade Kristus, uppeggade de otrogna judarna till allt större motstånd. De “uppträdde endräktigt mot Paulus och förde honom inför domstolen”, inför Gallion, som då var ståthållare i Akaja. De väntade, att myndigheterna då, såsom vid föregående tillfällen, skulle hålla med dem, och på ett högljudt och ursinnigt sätt framlade de sina anklagelser mot aposteln, sägande: “Denne förleder människorna att dyrka Gud mot lagen”.Ag 250.2

    Den judiska religionen stod under den romerska maktens skydd, och Paulus’ anklagare trodde, att han sannolikt skulle öfverlämnas till denna makt att förhöras och dömas, om de kunde fastställa sin anklagelse mot honom, att han öfverträdde deras religions lagar. De hoppades sålunda åvägabringa hans död. Men Gallion var en ärbar man, och han ville ej så lätt låta sig bedragas af dessa hätska, illistiga judar. Han blef förargad öfver deras ofördragsamhet och egenrättfärdighet, och han fäste ej någon uppmärksamhet vid anklagelsen. Paulus beredde sig på att tala till sitt själfförsvar, men Gallion sade honom, att det var ej nödvändigt. Sedan vände Gallion sig till de vredgade anklagarna och sade: “Vore något brott eller något elakt streck begånget, o judar, så vore det skäligt, att jag fördroge eder; men är det spörsmål om ord och namn och eder lag, så mån I själfva se eder om; ty i sådana saker vill jag icke vara domare. Och han dref dem bort från domstolen”.Ag 250.3

    Både judar och greker hade med ifver afvaktat Gallions beslut; och att han så hastigt afbröt detta mål såsom ej ägande någon offentlig betydelse, var signalen för judarna att aflägsna sig, förbluffade och fulla af raseri. Ståthållarens beslutsamma handlingssätt öppnade ögonen på den larmande pöbeln, som hade stått på judarnas sida. För första gången under Paulus’ verksamhet i Europa öfvergick pöbeln till Paulus, och midt under ögonen på ståthållaren, som ej lade något hinder i vägen, anföllo de den förnämste af apostelns anklagare. “Då togo alla grekerna fast synagogföreståndaren Sostenes och slogo honom inför domstolen, och Gallion skötte icke alls därom”. Kristendomen vann här en afgörande seger.Ag 251.1

    Paulus dröjde “där ännu i många dagar”. Om han vid denna tid nödgats lämna Korint, så hade de, som anammat tron på Jesus, kommit i en farlig belägenhet. De förargade judarna skulle då hafva tagit tillfället i akt och förföljt de kristna, till dess de utrotat dem på den trakten.Ag 251.2

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents