Kapitel XXXVII—Paulus’ sista resa till Jerusalem.
Paulus önskade så gärna att hinna till Jerusalem före påshögtiden, enär han då skulle få tillfälle att träffa dem, som kommo från alla delar af världen för att öfvervara denna högtid. Han närde ständigt den förhoppningen, att han på något sätt skulle komma i tillfälle att fördrifva fördomarna hos sina otrogna landsmän, så att de måtte blifva ledda till att mottaga evangelii dyrbara ljus. Han önskade äfven besöka församlingen i Jerusalem och öfverlämna åt den de gåfvor, som inom de hedniska församlingarna samlats för de fattiga bröderna i Judeen. Och han hoppades äfven att genom detta besök åstadkomma en innerligare förening i tron mellan de judar och hedningar, som blifvit omvända till evangelium.Ag 383.1
Sedan han fullbordat sitt arbete i Korint, beslöt han att segla direkt till en af hamnstäderna på Palestinas kust. Alla förberedelser voro gjorda härför, och han stod i begrepp att stiga ombord på ett skepp, när han fick underrättelse om en stämpling bland ju- darna mot lians lif. Under den förflutna tiden hade dessa fiender till tron ännu aldrig kunnat genomdrifva sina planer att omintetgöra apostelns verksamhet.Ag 383.2
Den framgång, som predikandet af evangelium rönte, uppväckte ånyo judarnas vrede. Från alla håll fick man höra om spridningen af den nya läran, genom hvilken judarna fritogos från iakttagandet af ceremoniallagens förordningar och hedningarna fingo jämlika privilegier med judarna såsom Abrahams barn. I sin predikan i Korint framställde han samma argument, som han så kraftigt uttryckt i sina epistlar. Hans bestämda förklaring, att “där icke är grek och jude, omskärelse och förhud”, betraktades af hans fiender såsom djärf hädelse, och de beslutade, att hans röst skulle nedtystas.Ag 384.1
På grund af denna varning beslöt Paulus att resa genom Macedonien. Han måste därför uppgifva sin plan att nå Jerusalem i tid för påskhögtiden, men han hoppades komma dit före pingsten.Ag 384.2
Med Paulus och Lukas följde “Sopatrus från Berea och af tessalonikerna Aristarkus och Sekundus och Kajus från Derbe och Timoteus och från Asien Tykikus och Trofimus”. Paulus förde ock med sig från de hedniska församlingarna en stor summa penningar, som han hade för afsikt att öfverlämna till de bröder, som förestodo verksamheten i Judeen. Och på grund häraf var det som dessa representativa bröder från de församlingar, som hade skänkt dessa medel, blifvit ombedda att följa med honom till Jerusalem.Ag 384.3
Paulus stannade öfver påsken i Filippi. Endast Lukas blef kvar med honom här, medan de öfriga fortsatte resan till Troas för att invänta honom där. Filipperna voro de mest kärleksfulla och trogna bland dem, som blifvit omvända under Paulus’ verksamhet, och under de åtta dagar denna högtid varade, åtnjöt han ett fridfullt och lyckligt umgänge med dem.Ag 384.4
Fem dagar senare ankommo Paulus och Lukas till Troas, där de åter träffade sina reskamrater, och de stannade hos de troende där i sju dagar.Ag 385.1
Sista dagen de uppehöllo sig i Troas samlades bröderna “för att bryta bröd”. Den omständigheten, att deras älskade lärare stod i begrepp att lämna dem, föranledde ett större antal än vanligt att komma tillsammans. De samlades i en sal i öfre våningen, där aposteln i sin stora kärlek till dem och angelägenhet om deras välfärd predikade ända till midnatt.Ag 385.2
Vid ett af de öppna fönstren satt en yngling vid namn Eutykus. I sin farliga ställning insomnade han och föll ned på den öppna gården. Detta förorsakade icke så liten uppståndelse. Ynglingen upptogs som död, och många samlades omkring honom, sörjande och gråtande. Men Paulus trängde sig fram genom folkhopen och omfamnade ynglingen under ifrig bön till Gud att återställa den döde till lif. Och hans bön blef hörd. Öfver de sörjandes jämmer och klagogråt hördes apostelns röst, i det han sade: “Varen icke oroliga, ty hans själ är i honom”. Häröfver fröjdade sig de troende storligen och kommo åter tillsammans i den öfre salen. Här hade de nu brödsbrytelse, hvarpå Paulus talade “länge med dem, ända till dagningen”.Ag 385.3
Det skepp, hvarpå Paulus och hans reskamrater skulle fara vidare, var färdigt att afsegla, hvarför bröderna skyndade sig ombord. Men Paulus föredrog att taga en genväg tvärs öfver landudden från Troas till Assos, där skeppet skulle göra ett kort uppehåll. Härigenom fick han tillfälle för betraktelse och bön. De svårigheter och faror, som voro förenade med hans besök i Jerusalem, tillika med den ståndpunkt församlingen intagit till honom och hans verk såväl som ställningen på andra missionsfält lade sig nu tungt på hans sinne, och han tog därför tillfället i akt och bad Gud innerligt om styrka och ledning.Ag 385.4
På vägen söderut från Assos foro de förbi Efesus, den stad, där aposteln häde verkat en längre tid. Paulus hade haft en innerlig önskan att besöka församlingen där, ty han hade viktiga råd att gifva den. Men vid närmare öfvervägande beslöt han att påskynda sin resa, ty han önskade, “om det vore möjligt, inträffa pingstdagen i Jerusalem”. Vid Miletus fick han dock veta, att skeppet komme att dröja så länge där, att han möjligen kunde få tillfälle att sammanträffa med bröderna i Efesus, som låg endast sextio kilometer (trettio eng. mil) därifrån. Han sände därför bud till de äldste i Efesus och uppmanade dem att skyndsamt komma till Miletus, så att han måtte få tillfälle att samtala med dem, innan resan fortsattes vidare.Ag 386.1
De äldste efterkommo genast denna kallelse, och Paulus höll ett kraftigt och hjärtegripande förmaningsoch afskedstal till dem. “I veten”, sade han, “huru jag, ända från den första dagen af min ankomst till Asien, alltid har umgåtts med eder, tjänande Herren i all ödmjukhet under många tårar och frestelser, som hafva träffat mig genom judarnas försåt, och huru jag icke har undandragit mig något, som kunnat vara till gagn, utan offentligen och i hemmen predikat och lärt eder, vittnande för både judar och greker om bättringen till Gud och tron på vår Herre Jesus Kristus”.Ag 386.2
Paulus upphöjde alltid Guds lag, på samma gång han framhöll, att det fanns ingen kraft i lagen att frälsa människorna från olydnadens straff. De, som ha syndat, måste omvända sig från sina synder och ödmjuka sig inför Gud, hvilkens rättvisa vrede de ådragit sig genom att öfverträda hans lag, och de måste äfven tro på kraften af Jesu blod såsom det enda medel, genom hvilket de kunna få syndernas förlåtelse. Guds Son har dött såsom deras syndoffer, och han har uppfarit till himmelen för att där framstå inför Fadern såsom deras försvarare. Genom omvändelse och tro kunna de blifva befriade från syndens förbannelse, och Kristi nåd skall sedermera iståndsätta dem att öfva lydnad för Guds lag.Ag 387.1
“Och nu”, fortfor han, “se, bunden i anden går jag till Jerusalem, icke vetande, hvad där skall vederfaras mig, utom att den Helige Ande i alla städer betygar och säger, att bojor och bedröfvelser vänta mig. Dock för egen del aktar jag icke lifvet något värdt, på det att jag må fullborda mitt lopp och det ämbete, hvilket jag har mottagit af Herren Jesus, att betyga evangelium om Guds nåd. Och se, nu vet jag, att I icke mera skolen se mitt ansikte”.Ag 387.2
Paulus hade icke ämnat säga något sådant, men under det han talade, fick han en ingifvelse af Anden, som bestyrkte hans farhågor, att detta var hans sista möte med dessa bröder från Efesus.Ag 387.3
“Därför betygar jag för eder på denna dag, att jag är oskyldig till allas blod, ty jag har icke undandragit mig att förkunna eder allt Guds råd”. Ingen fruktan för att förnärma dem, ej heller någon önskan att erhålla deras vänskap eller bifall kunde förmå Paulus att icke framhålla den undervisning, Gud hade gifvit honom för deras varning och tillrättavisning. Gud fordrar äfven i våra dagar, att hans tjänare skola utan fruktan predika ordet och uppfylla dess bud och rätter. En Kristi tjänare skall icke framhålla för människorna endast de sanningar, som äro behagliga för dem, medan han fördöljer andra, som skulle förorsaka dem smärta. Han skall med djup omsorg iakttaga karaktärens utveckling hos församlingsmedlemmarna, och om han ser, att några af dem hysa synd i sina hjärtan, måste han såsom en trogen herde ur Guds ord framhålla sådan undervisning, som är särskildt lämplig för dem. Om han tilläte dem att ovarnade fortsätta sin själfförmätna vandel, skulle han hållas ansvarig för deras själar. Den församlingsherde, som fullgör sitt höga uppdrag, måste gifva sin församling trogen undervisning rörande hvarje punkt i den kristna läran, upplysande medlemmarna om hvad de måste vara och göra för att kunna bestå på Guds stora dag. Endast den, som troget framhåller sanningen, skall vid slutet af sitt lif sverk kunna säga med Paulus: “Jag är oskyldig till allas blod”.Ag 387.4
Aposteln fortsatte sitt tal och förmanade sina bröder: “Så hafven nu akt på eder själfva och på hela hjorden, i hvilken den Helige Ande har satt eder till biskopar, att vårda Guds församling, hvilken han har förvärfvat sig med sitt eget blod”. Om evangelii förkunnare ständigt besinnade, att de hafva att göra med en egendom, som Kristus har köpt med sitt blod, skulle de hafva en högre uppfattning af den stora betydelsen af sitt arbete. De måste hafva akt på sig själfva och på sin hjord. De måste belysa och inskär- pa sin undervisning genom sitt eget exempel. I det de undervisa andra om lifvets väg, böra de akta sig för att gifva dem någon orsak att tala illa om sanningen. Såsom Kristi representanter skola de ständigt söka att ära och upphöja hans namn. Genom renhet i lefverne och gudligt samtal skola de visa sig vara värdiga sin höga kallelse.Ag 388.1
De faror, som hotade församlingen i Efesus, hade blifvit uppenbarade för aposteln. “Ty jag vet, att efter min bortgång skola svåra ulfvar inkomma bland eder, hvilka icke skola skona hjorden, och ur eder egen krets skola män uppstå, som skola tala det förvändt är för att draga lärjungarna efter sig”. Aposteln intogs af fruktan, då han blickade framåt i tiden och såg, huru församlingen komme att angripas af både yttre och inre fiender. Med högtidligt allvar förmanade han sina bröder att troget hålla vakt öfver sin heliga kallelse. Som ett exempel härpå påminde han dem om sin outtröttliga verksamhet bland dem: “Vaken därför, ihågkommande, att jag i tre års tid, natt och dag, icke har låtit af att under tårar förmana livar och en”.Ag 389.1
Vidare sade han: “Och nu anbefaller jag eder, mina bröder, åt Gud och åt hans nåds ord, som förmår uppbygga eder och gifva eder arfvet bland alla dem, som äro helgade. Silfver eller guld eller kläder har jag af ingen begärt”. I Efesus funnos några rika bröder, men Paulus hade aldrig begärt något understöd från dem för sin personliga del. Det hörde ej till hans budskap att fästa deras uppmärksamhet på hans egna behof. “Dessa mina händer”, sade han, “hafva gjort tjänst för mina behof och för dem, som hafva varit med mig”. Under sin trägna verksamhet och sina vidsträckta resor för Kristi sak var han i stånd att ej allenast försörja sig själf, utan äfven att spara något för sina medarbetares underhåll och för att lindra fattigas nöd. Detta kunde han göra endast genom ständig flit och den största sparsamhet. Han kunde därför med rätta nämna sitt eget exempel, i det han sade: “I allt har jag visat eder, att så måste man arbeta och antaga sig de svaga och ihågkomma Herren Jesu ord, att han själf sade: Saligare är gifva än taga”.Ag 389.2
“Och när han hade sagt detta, föll han på sina knän och bad med dem alla; och det vardt stor gråt bland dem alla, och de föllo Paulus om halsen och kysste honom ömt, sörjande mest för det ordets skull, som han hade sagt, att de icke mer skulle få se hans ansikte. Och så följde de honom till skeppet”.Ag 390.1
Från Miletus foro de “rätt fram och kommo till Kos och dagen därefter till Rodus och därifrån till Patara” på sydvästra kusten af Mindre Asien, där de “funno ett skepp, som skulle fara öfver till Fenicien”, och de “gingo ombord därpå och afseglade”. I Tyrus, där skeppet lossade sin last, funno de några lärjungar och fingo stanna hos dem i sju dagar. Genom den Helige Ande fingo dessa bröder varning rörande de faror, som väntade Paulus i Jerusalem, och de bådo honom innerligen, “att han icke skulle fara upp till Jerusalem”. Men aposteln lät hvarken lidande eller fängelse afskräcka sig.Ag 390.2
Vid slutet af den vecka, som tillbringats i Tyrus, följde alla bröderna tillika med deras hustrur och barn med Paulus till skeppet, och innan han steg ombord, knäböjde de alla på stranden, och han bad för dem och de bådo för honom.Ag 390.3
Fortsättande resan söderut, anlände de till Cesarea och “togo in i evangelisten Filippus’ hus, som var en af de sju, och stannade hos honom”. Här tillbringade Paulus några fridfulla och lyckliga dagar — den sista ostörda frihet, som han på lång tid skulle få åtnjuta.Ag 391.1
Lukas säger, att medan Paulus stannade i Cesarea, “kom en profet ned från Judeen, vid namn Agabus. Och när han hade kommit till oss, tog han Paulus’ bälte och band sina händer och fötter och sade: Så säger den Helige Ande: Den man, hvilken detta bälte tillhör, honom skola judarna så binda i Jerusalem och antvarda honom i hedningars händer”.Ag 391.2
“Och när vi hade hört detta”, fortsätter Lukas, “bådo vi och de, som bodde på stället, att han icke skulle fara upp till Jerusalem”. Men Paulus ville ingalunda afvika från pliktens väg. Han ville följa Kristus, om det än skulle medföra fängelse och död. “Hvad gören I”, utropade han, “som gråten och bedröfven mitt hjärta! Ty jag är redobogen icke allenast att bindas, utan äfven att dö i Jerusalem för Herren Jesu namns skull”. När bröderna sågo, att det blott förorsakade honom smärta, utan att afvända honom från hans fattade beslut, upphörde de med sina enträgna förmaningar, sägande: “Ske Herrens vilja”. .Ag 391.3
Snart var stunden inne för afresan från Cesarea, och i sällskap med några af bröderna fortsatte Paulus och hans kamrater resan till Jerusalem. En dyster aning om förestående olycka omtöcknade deras hjärtan.Ag 391.4
Aldrig förut hade aposteln nalkats Jerusalem med ett så bedröfvadt hjärta. Han visste, att han skulle finna endast få vänner, men däremot många fiender. Han nalkades den stad, som hade förkastat och dödat Guds Son — den stad, som nu snart skulle drabbas af Guds vredes dom. Han kom ihåg, hvilka bittra fördomar han själf hade hyst mot Kristi efterföljare, och han kände den djupaste medömkan för sina bedragna landsmän. Men huru ringa var ändå hans förhoppning att kunna vara dem till någon hjälp! Samma blinda vrede, som en gång brann i hans eget hjärta, uppeldade hela nationen mot honom.Ag 391.5
Han kunde ej ens räkna på understöd från sina egna bröder i tron. De oomvända judar, som hade följt honom så tätt i hälarna, hade ej varit sena med att kringsprida de mest ogynnsamma rapporter i Jerusalem, både personligen och genom bref, om honom och hans verksamhet; och somliga, till och med bland apostlarna och de äldste, hade trott dessa rapporter och ej gjort några försök att motsäga dem, och de visade ej heller någon önskan att verka i harmoni med honom.Ag 392.1
Men midt under dessa nedslående omständigheter blef aposteln dock ej förtviflad. Han höll sig fast vid den förhoppningen, att den röst, som hade talat till hans eget hjärta, äfven skulle tala till hans landsmäns hjärtan, och att den Mästare, som hans medlärjungar älskade och tjänade, skulle förena deras hjärtan med hans i evangelii verk.Ag 392.2