Kapitel XXV—Brefven till tessalonikerna.

Silas’ och Timoteus’ ankomst från Macedonien, medan Paulus ännu var kvar i Korint, hade storligen uppmuntrat aposteln. De bragte honom glada nyheter om den tro och kärlek, som visades af dem, som anammat sanningen under evangelii budbärares första besök i Tessalonika. Paulus kände djupt intresse och deltagande för dessa troende, som under stora svårigheter och pröfningar förblifvit trogna mot Gud. Han längtade efter att aflägga ett personligt besök hos dem, men då detta ej var möjligt nu, skref han till dem.Ag 252.1

I sitt första bref till tessalonikerna uttrycker aposteln sin tacksamhet till Gud för de glädjande nyheterna om deras tilltagande tro. Han säger: “Så hafva vi fördenskull, mina bröder, i all vår nöd och bedröfvelse blifvit hugsvalade med afseende på eder genom eder tro. Ty nu lefva vi, om I stån fast i Herren. Ty hvilken tack kunna vi återgälda Gud för eder för all den glädje, hvarmed vi glädjas för eder skull inför vår Gud, natt och dag på det ifrigaste bedjande, att vi måtte få se edert ansikte och fullborda, hvad som brister i eder tro”?Ag 252.2

“Vi tacka Gud alltid för eder alla, tänkande på eder i våra böner, oaflåtligen inför Gud och vår Fader ihågkommande edert verk i tron och edert arbete i kärleken och eder uthållighet i hoppet på vår Herre Jesus Kristus”.Ag 253.1

Många af de troende i Tessalonika hade omvändt sig “till Gud från afgudarna, till att tjäna den lefvande och sanne Guden”. De hade mottagit “ordet under stort betryck”, och deras hjärtan hade blifvit uppfyllda “med den Helige Andes fröjd”. Aposteln förklarade, att de i sin trohet mot Herren hade “blifvit föredömen för alla troende i Macedonien och Akaja”. Denna berömmelse var ej oförtjänt, ty “från eder”, skref han, “har ljudet af Herrens ord utgått icke allenast i Macedonien och Akaja, utan öfverallt har eder tro på Gud kommit ut, så att vi behöfva icke tala något därom”.Ag 253.2

De troende i Tessalonika voro sanna missionärer. Deras hjärtan brunno af helig ifver för Frälsaren, som hade förlossat dem från fruktan för “den tillkommande vreden”. Genom Kristi nåd hade en underbar förändring ägt rum i deras lif, och Herrens ord, såsom de förkunnade det, åtföljdes af gudomlig kraft. Hjärtan vunnos för de framställda sanningarna, och de troendes antal ökades.Ag 253.3

I detta sitt första bref omtalar Paulus det sätt, hvarpå han verkat bland tessalonikerna. Han förklarar, att han ej sökt vinna själar genom svek eller list, utan “såsom vi af Gud hafva pröfvats värdiga att få evangelium oss ombetrodt, så tala vi, icke så- som vi ville täckas människor, utan Gud, som pröfvar våra hjärtan. Ty hvarken hafva vi någonsin uppträdt med smickrets språk, såsom I veten, eller med girighetens hyckleri, Gud är vårt vittne, ej heller sökande pris af människor, hvarken af eder eller af andra, fastän vi, såsom Kristi apostlar, hade kunnat uppträda med myndighet, utan vi hafva varit milda bland eder. Såsom en ammande kvinna omhuldar sina barn, så längtade vi efter eder och ville gärna dela med eder icke allenast Guds evangelium, utan äfven våra lif, emedan I hafven blifvit oss kära”.Ag 253.4

“I ären vittnen och äfven Gud”, fortsätter aposteln, “huru heligt och rättfärdigt och ostraffligt vi uppträdde hos eder, som tron, likasom I veten, huru vi förmanade och uppmuntrade och besvuro hvar och. en af eder, såsom en fader sina barn, att vandra värdigt Gud, som kallar eder till sitt rike och sin härlighet”.Ag 254.1

“Och därför tacka ock vi oaflåtligen Gud, att, då I undfingen det af oss predikade Guds ord, I mottogen det icke såsom människors ord, utan såsom det sannerligen är, såsom Guds ord, hvilken ock är verksam i eder, som tron”. “Ty hvem är väl vårt hopp eller vår glädje eller vår berömmelses krona? Eller ären icke också I det inför vår Herre Jesus vid hans tillkommelse? Ty I ären vår ära och fröjd”.Ag 254.2

I detta bref till bröderna i Tessalonika sökte Paulus gifva dem undervisning rörande de dödas verkliga tillstånd. Han talade om de döda såsom sofvande — i ett tillstånd af omedvetenhet: “Men jag vill icke, att I skolen vara i okunnighet, mina bröder, om de afsomnade, på det att I icke mån sörja såsom de andra, som icke hafva något hopp. Ty om vi tro, att Jesus har dött och uppstått, så skall ock Gud likaledes genom Jesus med honom framföra dem, som äro afsomnade Ty Herren själf skall stiga ned från himmelen, med befallande rop, med öfverängels röst och med Guds basun, och de, som hafva dött i Kristus, skola uppstå först. Därefter skola vi, som lefva och äro kvar, tillika med dem bortryckas i skyar till Herrens möte i luften, och så skola vi vara med Herren alltid. Så trösten nu hvarandra med dessa ord”.Ag 254.3

Tessalonikerna hade ifrigt fattat den tanken, att Kristus skulle komma för att förvandla de lefvande troende och taga dem till sig själf. De hade noga bevarat sina vänners lif, så att de icke skulle dö och förlora den välsignelse, som de förväntade att få vid sin Herres återkomst. Men den ene efter den andre af deras kära hade bortryckts från dem, och med ångest hade de för sista gången skådat deras ansikten och knappast vågat hoppas att få möta dem i ett kommande lif.Ag 255.1

Men när Paulus’ bref öppnades och upplästes, erhöll församlingen stor glädje och hugsvalelse af de ord, som uppenbarade de dödas verkliga tillstånd. Paulus visade, att de, som lefva, när Kristus kommer igen, skola ej möta sin Herre före dem, som hafva afsomnat i Jesus. Ärkeängelns röst och Guds basun skola tränga ända ned till dessa sofvande, och de döda i Kristus skola uppstå först, innan de lefvande rättfärdiga iklädas odödlighet. “Därefter skola vi, som lefva och äro kvar, tillika med dem bortryckas i skyar till Herrens möte i luften, och så skola vi vara med Herren alltid. Så trösten nu hvarandra med dessa ord”.Ag 255.2

Det hopp och den glädje, som detta löfte gaf den unga församlingen i Tessalonika kunna vi knappast göra oss någon föreställning om. De trodde och värderade högt det bref, som de hade fått från sin fader i evangelium, och de kände sina hjärtan värmas af en innerlig kärlek till honom. Han hade sagt dem dessa ting förut; men deras sinnen voro då så upptagna med nya och främmande läror, som de sökte fatta, att man ej kan undras öfver, att en del punkter ej då blifvit riktigt uppfattade. Men de hungrade efter sanning, och Paulus’ gaf dem nytt hopp och ny kraft samt en fastare tro på och en innerligare kärlek till den, som genom sin död hade framburit lif och oförgänglighet i ljuset.Ag 255.3

Nu fröjdade de sig i förvissningen om, att deras troende vänner skulle uppstå från grafven för att lefva för evigt i Guds rike. Det mörker, som hade omgifvit de dödas hvilorum, skingrades. En ny gloria krönte den kristna tron, och de sågo en ny härlighet i Kristi lif, död och uppståndelse.Ag 256.1

“Så skall ock Gud likaledes genom Jesus med honom framföra dem, som äro afsomnade”. Så skref Paulus. Många gifva detta ställe den tolkningen, att Jesus skall föra med sig de sofvande från himmelen; men Paulus menade, att såsom Kristus blef uppväckt från de döda, så skall Gud kalla de sofvande heliga från deras grafvar och taga dem med sig till himmelen. Dyrbara hugsvalelse, härliga hopp, ej allenast för församlingen i Tessalonika, utan äfven för alla kristna, hvar de än må vara!Ag 256.2

Under sin verksamhet i Tessalonika hade Paulus så fullständigt framhållit ämnet om-tidens tecken, visande hvilka händelser, som skulle äga rum före Människosonens uppenbarelse i himmelens skyar, att han ej ansåg det nödvändigt att nu skrifva utförligt om detta ämne. Han hänvisade dock till hvad han förut lärt. “Om tiderna och stunderna”, sade han, “hafven I icke behof af att något skrifves till eder, ty I veten själfva väl, att Herrens dag kommer som en tjuf om natten. När de säga: Det är frid och säkerhet, då kommer ett plötsligt fördärf öfver dem”.Ag 256.3

I världen finnas nu många, som tillsluta sina ögon för de bevis, som Kristus gifvit för att varna människorna angående sin återkomst. De söka nedtysta alla farhågor, fastän tidens tecken gå hastigt i fullbordan och världen hastar mot den tid, då Människosonen skall uppenbaras i himmelens skyar. Paulus lär, att det är synd att vara likgiltig med hänsyn till de tecken, som föregå Kristi andra ankomst. De, som äro försumliga i denna sak, kallar han för nattens och mörkrets barn. Men de vaksamma uppmuntrar han med dessa ord: “Men I, mina bröder, ären icke i mörker, så att den dagen skall öfverfalla eder såsom en tjuf, ty I ären alla ljusets barn-och dagens barn; vi höra icke natten eller mörkret till. Låtom oss därför icke sofva såsom de andra, utan låtom oss vaka och vara nyktra”. Ag 257.1

Apostelns lära rörande denna sak är af största betydelse för församlingen i vår tid. För dem, som lefva så nära denna världens ände, äro dessa Paulus’ ord af särskild vikt: “Men vi, som höra dagen till, låtom oss vara nyktra, iklädda trons och kärlekens pansar, med frälsningens hopp till hjälm; ty Gud har icke bestämt oss till vrede utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus, som har dött för oss, på det att, ehvad vi vaka eller sofva, vi måtte lefva tillika med honom”.Ag 257.2

En vaksam kristen är en verksam kristen, som nitiskt söker att göra allt i sin förmåga för att främja evangelii verk. I samma mån lians kärlek till Frälsaren tilltager, ökas äfven hans kärlek till hans medmänniskor. Han har svåra pröfningar, såsom hans Mästare hade, men han tillåter ej hemsökelser att förbittra hans sinne eller förtaga honom hans frid. Han vet, att. pröfningar, som bäras med tålamod, skola rena och förädla hans karaktär samt bringa honom i innerligare gemenskap med Kristus. De, som äro delaktiga i Kristi lidanden, skola äfven vara delaktiga i hans hugsvalelse och få del i hans härlighet.Ag 258.1

Paulus säger vidare i sitt bref till tessalonikerna: “Men vi bedja eder, mina bröder, att kännas vid dem, som arbeta bland eder och äro edra föreståndare i Herren och förmana eder, och att hålla dem synnerligen kära för deras arbetes skull. Varen fridsamma inbördes ”Ag 258.2

De troende i Tessalonika besvärades mycket af män, som kommo ibland dem med svärmiska idéer och läror. Somliga voro benägna att “vandra oskickligt .... och icke arbeta, utan befatta sig med onyttiga ting”. Församlingen hade blifvit rätt organiserad, och män hade blifvit valda att betjäna den som föreståndare och diakoner. Men somliga af medlemmarna voro egenvilliga och otåliga och ville ej erkänna dessa mäns myndighet. De gjorde anspråk på rättighet att döma i privata angelägenheter och äfven att offentligen påtruga församlingen sina egna åsikter. På grund häraf kallade aposteln de troendes uppmärksamhet till den respekt och undergifvenhet, som man bör visa mot dem, som blifvit valda att innehafva ämbetsmyndighet inom församlingen.Ag 258.3

I sin omsorg om att de troende i Tessalonika skulle vandra i gudsfruktan förmanade aposteln dem att uppenbara praktisk gudaktighet i sitt dagliga lif. “För öfrigt, mina bröder”, skref han, “bedja vi nu och förmana eder i Herren Jesus, att, såsom I hafven fått lära af oss, huru I bören vandra och täckas Gud, I alltmera måtten förkofras. Ty I veten, hvilka bud vi hafva gifvit eder genom Herren Jesus. Ty detta är Guds vilja, eder helgelse, att I afhållen eder från skörlefnad. Ty Gud har icke kallat oss till orenhet utan i helgelse”.Ag 259.1

Aposteln kände sig i stor grad ansvarig för de under hans verksamhet omvända trossyskonens andliga förkofran. Hans önskan för dem var att de måtte utvecklas i kunskap om den ende sanne Guden och den han har sändt Jesus Kristus. Under sin verksamhet besökte han ofta små grupper af män och kvinnor, som älskade Jesus, och bad tillsammans med dem, bedjande af Gud, att han skulle lära dem, huru de skulle bibehålla en lefvande förbindelse med honom. Ofta samrådde han med dem rörande de bästa metoderna för att bringa evangelii sannings ljus till andra. Och ofta, när han var skild från dem, som han sålunda verkat för, bad han Gud bevara dem från det onda och hjälpa dem att vara nitiska, verksamma missionärer.Ag 259.2

Ett af de kraftigaste bevisen på sann omvändelse är kärlek till Gud och till människorna. De, som anamma Jesus som sin Frälsare, känna en djup, uppriktig kärlek till andra, som hafva samma dyrbara tro. Sålunda förhöll det sig med de troende i Tessalonika. Härom skref aposteln: “Om brödrakärleken hafven I icke behof af att jag skrifver till eder, ty I ären själfva lärda af Gud att älska hvarandra; ty I gören det ock mot alla bröderna, som äro i hela Macedonien ; men vi förmana eder, mina bröder, att allt mera däri förkofras och att sätta eder ära i att vara stilla och sköta edert eget och arbeta med edra händer, såsom vi hafva bjudit eder, på det att I mån vandra ärbart i förhållande till dem, som äro utanför, och icke behöfva något”.Ag 259.3

“Och eder göre Herren rika och öfverflödande i kärleken till hvarandra och till hvar man, såsom ock vi äro till eder, att han måtte styrka edra hjärtan till att vara ostraffliga i helighet inför Gud och vår Fader vid vår Herre Jesu Kristi tillkommelse med alla sina heliga ‘ “Och vi uppmana eder, mina bröder: Förmanen de oordentliga, trösten de klenmodiga, tagen eder an de svaga, varen långmodiga mot alla. Sen till,, att ingen vedergäller någon ondt för ondt, utan faren alltid efter att göra det goda mot hvarandra och mot hvar man. Varen alltid glada; bedjen utan återvändo ; varen tacksamma i allting, ty detta är Guds vilja i Kristus Jesus med afseende på eder”.Ag 260.1

Aposteln förmanade tessalonikerna att akta sig för att försmå den profetiska gåfvan, och i följande ordalag ålade han dem att försiktigt skilja mellan det falska och det sanna:“Utsläcken icke Anden; för akten icke profetior; pröfven allt och behållen del goda”. Han uppmanade dem att “afhålla sig från allt slags ondt”. Därpå afsutade han sitt bref med en bön, att Gud måtte helga deras varelse, att hela deras “ande, själ och kropp” måtte behållas “ostraffliga vid vår Herre Jesu Kristi tillkommelse. Trofast är den, som kallar eder, han skall ock göra det”.Ag 260.2

Den undervisning, som Paulus gaf tessalonikerna i sitt första bref rörande Kristi andra ankomst, var i fullkomlig harmoni med livad han hade lärt dem förut. Det oaktadt missuppfattade somliga af bröderna hans ord. De fingo den föreställningen, att han uttryckte en förhoppning om att själf få lefva, tills han fick bevittna Frälsarens återkomst, och denna föreställning ökade deras entusiasm och ifver. De, som förut undandragit sig sitt ansvar och försummat sina plikter, blefvo nu ännu mer ihärdiga i att framhålla sina falska åsikter.Ag 261.1

I sitt andra bref sökte Paulus att rätta deras missuppfattning af hans lära och att framställa för dem sin verkliga ståndpunkt. Han uttryckte åter sin tilllit till deras uppriktighet och sin tacksamhet för att deras tro var så fast och att deras kärlek öfverflödade till hvarandra och till deras Mästares sak. Han skref, att han framställde dem för andra församlingar såsom ett exempel på tålamod och en uthållig tro, som modigt bestod profvet under förföljelse och andra svårigheter, och han förde deras tankar framåt till Kristi andra ankomst, då Guds folk skulle få hvila från alla sina bekymmer och umbäranden.Ag 261.2

“Vi själfva”, skref han, “berömma oss af eder i Guds församlingar för edert tålamod och eder tro i alla edra förföljelser och i de bedröfvelser, hvilka I uthärden,... och att gifva eder, som bedröfvens, vederkvickelse med oss, när Herren Jesus varder uppenbar från himmelen med sin makts änglar, i eldslåga, för att hämnas på dem, som icke känna Gud och icke lyda vår Herre Jesu Kristi evangelium, hvilka skola lida straff, evigt fördärf från Herrens ansikte och från hans krafts härlighet.... Fördenskull bedja vi alltid för eder, att vår Gud ville anse eder värdiga kallelsen och krafteligen fullborda hvarje godhetens uppsåt och trons verk, på det att vår Herre Jesu Kristi namn må varda förhärligadt i eder och I uti honom, efter vår Guds och Herren Jesu Kristi nåd”.Ag 261.3

Men innan Kristus komme igen, skulle viktiga, i profetian förutsagda händelser äga rum. Härom säger aposteln: “Men vi bedja eder, mina bröder, angående vår Herre Jesu Kristi tillkommelse och vårt församlande till honom, att I icke hastigt låten rubba eder från besinningen eller förskräcka eder, hvarken genom ande eller genom tal eller genom något bref, såsom från oss, såsom om Herrens dag vore för handen. Ingen bedrage eder på något sätt; ty dessförinnan måste affallet ske och syndens människa, fördärfvets son, varda uppenbar, som sätter sig emot och upphäfver sig öfver allt, som kallas Gud eller heligt, så att han sätter sig i Guds tempel såsom en Gud och föregifver sig själf vara Gud”.Ag 262.1

Apostelns ord finge icke missförstås. Man skulle ej lära, att han på grund af särskild uppenbarelse varnat tessalonikerna rörande Kristi omedelbara återkomst. En sådan uppfattning skulle förorsaka förvirring med hänsyn till tron, och missräkning leder ofta till otro. Aposteln rådde därför bröderna att ej mottaga något sådant budskap såsom från honom, och han fortsatte att betona den omständigheten, att den af profeten Daniel så tydligt beskrifna påfvemakten skulle ännu uppstå och föra krig mot Guds heliga folk. Det vore fåfängt att förvänta Herrens återkomst, innan denna makt hade utfört sitt hädande och dödsbringande verk, “Minnens I icke”, frågade Paulus, “att jag sade eder detta, när jag ännu var hos eder”?Ag 262.2

Förskräckliga voro de pröfningar, som skulle drabba den sanna församlingen. Och redan då, när aposteln skref, hade “laglöshetens hemlighet” begynt att verka. Den utveckling, som däraf skulle äga rum i framtiden, skulle ske “efter [se eng. öfvers.] satans verksamhet med all lögnens kraft och tecken och under och med allt orättfärdighetens bedrägeri bland dem, som varda förtappade”.Ag 263.1

Högst allvarliga äro apostelns ord rörande dem, som ej mottaga “kärleken till sanningen”. “Fördenskull”, förklarade han om alla, som uppsåtligen förkasta sanningens budskap, “skall Gud sända dem kraftig villfarelse, så att de skola tro lögnen, på det att alla må varda dömda, som icke hafva trott sanningen, utan haft sin lust i orättfärdigheten”. Människorna kunna icke ostraffadt förkasta de nådefulla varningar, som Gud sänder dem. Gud tager sin Ande från dem, som ej upphöra med att förkasta dessa varningar, och han öfverlämnar dem åt de villfarelser, de så mycket älska.Ag 263.2

Sålunda framställde Paulus det onda verk, som skulle utföras af den laglösa makt, hvilken skulle fortfara under långa århundraden af mörker och förföljelse, innan Kristi andra ankomst skulle inträffa. De troende i Tessalonika hade hoppats på en snar förlossning; nu blefvo de uppmanade att modigt med Guds fruktan för sina ögon upptaga det dem föreliggande arbetet. Aposteln förmanade dem att icke försumma sina plikter eller sjunka ned i sysslolös förbidan. Efter förhoppningsfull väntan på omedelbar förlossning skulle det dagliga lifvets bestyr och det motstånd de måste möta kännas dubbelt motbjudande. Han uppmuntrade dem därför till ståndaktighet i tron, sägande:” Stån därför nu fast, mina bröder, och hållen eder vid de lärdomar, I hafven inhämtat, vare sig genom vårt tal eller vårt bref. Men vår Herre Jesus Kristus själf och vår Gud och Fader, som har älskat oss och i nåd gifvit oss en evig hugsvalelse och ett godt hopp, han hugsvale edra hjärtan .och stadfäste eder i allt godt ord och verk”. “Men trofast är Herren, hvilken skall stadfästa eder och bevara eder för det onda. Och vi tillförse oss af eder i Herren, att I både gören och skolen göra, livad vi bjuda eder; men Herren styre edra hjärtan till Guds kärlek och till Kristi tålamod”.Ag 263.3

Gud hade gifvit de troende deras arbete. Genom deras orubbliga fasthållande af sanningen skulle de till andra utbreda det ljus, de själfva mottagit. Aposteln uppmanade dem att icke förtröttas att göra det goda, och han framhöll som exempel sin egen flit i timliga saker, på samma gång han arbetade med outtröttligt nit för främjandet af Kristi verk. Han tillrättavisade dem, som hade öfverlämnat sig åt sysslolöshet och befattade sig med onyttiga ting; han förmanade dem att “arbeta i stillhet och äta sitt eget bröd”. Han förmanade äfven församlingen att skilja sig från hvar och en, som icke ville följa Guds tjänares undervisning. “Hållen honom dock icke för en ovän”, sade han, “utan förmanen honom som en broder”.Ag 264.1

Paulus afslutar äfven detta sitt andra bref till tessalonikerna med en bön att bland lifvets möda och besvär Guds frid och vår Herres Jesu Kristi nåd måtte vara deras hugsvalelse och stöd.Ag 264.2