Kapitel VII—En varning mot skrymteri.

Gud välsignade evangelii förkunnande i Jerusalem, så att en stor skara kom till tron på Jesus. Många af dessa första troende blefvo genom judarnas ofördragsamhet genast skilda från sina familjer och vänner, och det blef nödvädigt att förse de behöfvande med föda och husrum.Ag 69.1

Härom säges det: “Icke heller fanns ibland dem någon behöfvande”, och det beskrifves, huru man härvid gick till väga. Sådana ibland de troende, som hade penningar och ägodelar, delade med sig till andras nödtorft. De sålde sina hus eller landtegendomar och lade penningarna för apostlarnas fötter, “och åt hvar och en utdelades, efter som han behöfde”. Ag 69.2

Denna frikostighet hos de troende var en frukt af Andens utgjutelse. Hos dem, som trodde, var det “ett hjärta och en själ”. De voro alla gemensamt intresserade i främjandet af den mission, som öfverlämnats åt dem, och i deras hjärta fanns alltså intet rum för någon girighet. Deras kärlek till bröderna och den sak, som blifvit dem anförtrodd, var större än deras kärlek till penningar och ägodelar. Deras gärningar visade, att de värderade människors själar långt högre än jordens rikedom.Ag 69.3

Så blir det alltid, när Guds Ande får kontrollera lifvet. De, hvilkas hjärtan blifva uppfyllda af Kristi kärlek, skola följa hans exempel, som blef fattig för deras skull, att de genom hans fattigdom måtte blifva rika. Penningar, tid och inflytelse skola de värdera endast som medel för främjandet af evangelii verk. Så var förhållandet inom den första församlingen. Och när det blir uppenbart, att medlemmarna i nutidens församling under inflytelsen af Guds Andes kraft till den grad skilt sitt hjärta från jordiska ting, att de äro villiga att uppoffra sig för att deras medmänniskor må få höra frälsningens budskap, då skola de sanningar, som förkunnas, hafva en kraftig inflytelse på åhörarna.Ag 70.1

I skarp kontrast till detta de troendes exempel stod Ananias’ och Saffiras beteende. Deras af ingifvelsens penna nedtecknade erfarenhet har lämnat en mörk fläck på den apostoliska församlingens historia. Tillika med andra hade de varit i tillfälle att lyssna till det evangelium, apostlarna predikade. Jämte andra troende voro de närvarande, när, efter apostlarnas brinnande bön, rummet, där de voro församlade, “skakades,... och de blefvo alla uppfyllda med den Helige Ande”.^{1Apg. 4:31.} Sanningens öfverbevisande kraft grep alla de närvarande, och under Andens direkta inflytelse hade Ananias och Saffira aflagt ett högtidligt löfte att gifva Herren allt de erhöllo genom försäljningen af en egendom, som de ägde.Ag 70.2

Efteråt bedröfvade Ananias och Saffira den Helige Ande genom att gifva efter för frestelse till girighet. De begynte ångra sitt löfte, och snart förlorade de det ljufva inflytandet af den välsignelse, som upptändt en innerlig önskan i deras hjärtan att utföra stora ting för Kristi sak. De tyckte, att de hade förhastat sig och att de borde närmare öfverväga sitt löfte. De samtalade därom och kommo till det beslutet att ej uppfylla hvad de lofvat. De sågo emellertid, att de, som öfverlämnade sina ägodelar till hjälp åt fattiga trossyskon, blefvo högt aktade bland de troende, och de blygdes öfver att låta bröderna veta, att deras själfviska hjärtan kände förtrytelse öfver det högtidliga löfte de gifvit. De beslöto därför att sälja sin egendom och skänka blott en del däraf under föregifvande, att det var allt, medan de i verkligheten behöllo en stor del för sig själfva. Sålunda kunde de fordra att erhålla sitt dagliga bröd från den allmänna kassan, under det de aktades högt af sina bröder.Ag 71.1

Men Gud hatar skrymteri och falskhet. Ananias och Saffira praktiserade bedrägeri mot Gud, och de buro falskt vittnesbörd inför den Helige Ande; men deras synd ådrog dem snarligen ett svårt straff. När Ananias framlade sin gåfva, sade Petrus: “Ananias, hvarför har satan uppfyllt ditt hjärta, att du skulle ljuga för den Helige Ande och taga undan af värdet för gården? Var han icke din, då du hade honom kvar, och var han icke, då han blifvit såld, i ditt våld? Hvarför har du i ditt hjärta föresatt dig denna gärning? Du har icke ljugit för människor, utan för Gud. Men då Ananias hörde dessa ord, föll han ned och gaf upp andan; och stor räddhåga kom öfver alla, som hörde detta”.Ag 71.2

“Var han icke din, då du hade honom kvar”? frågade Petrus. Ingen otillbörlig inflytelse hade utöfvats på Ananias för att tvinga honom att uppoffra sina ägodelar för det allmänna goda. Det stod honom fritt att handla, som han ville. Men genom hans försök att bedraga lärjungarna hade han ljugit för den Allsmäktige.Ag 72.1

“Omkring tre timmar därefter kom hans hustru in utan att veta livad som hade skett. Då svarade Petrus henne: Säg mig, sålden I gården för så mycket? Och hon sade: Ja, för så mycket. Men Petrus sade till henne: Hvarför haden I kommit öfverens att fresta Herrens Ande? Se, deras fötter, som hafva begrafvit din man, äro för dörren, och de skola bära ut dig. Och strax föll hon ned för hans fötter och gaf upp anaan; och när de unga männen kommo in, funno de henne död och buro ut och begrofvo henne bredvid hennes man. Och stor räddhåga kom öfver hela församlingen och öfver alla, som hörde detta”.Ag 72.2

I sin oändliga visdom såg Gud, att det var nödvändigt att genom denna stränga uppenbarelse af sin vrede värna den unga församlingen mot att blifva demoraliserad. De troendes antal förökades hastigt, och församlingen skulle hafva råkat i stor fara, om under denna hastiga tillökning män och kvinnor hade inkommit i församlingen, hvilka tjänade mammon på samma gång de föregåfvo sig tjäna Gud. Denna straffdom bevisade, att människor kunna icke bedraga Gud, som känner hjärtats dolda synder, och att han icke låter gäcka sig. Den var utsedd som en varning för församlingen, att den skulle akta sig för skenhelighet och skrymteri och för att söka bedraga Gud.Ag 72.3

Ej allenast för den första församlingen, utan äfven för alla kommande släkten gafs detta varnande exempel på Guds afsky för girighet, bedrägeri och skrymteri. Ananias och Saffira hyste först girighet i sina hjärtan, och deras önskan att behålla för eget bruk det de hade lofvat åt Herren ledde dem till bedrägeri och skrymteri.Ag 73.1

Gud har gjort utbredandet af frälsningens evangelium beroende af sitt folks gåfvor och bemödanden. Frivilliga gåfvor tillika med tionden utgöra den kassa, som Herren använder för att föra sitt verk framåt. Af de medel, Gud anförtrott människan, gör han anspråk på en viss del, nämligen tionden. Han lämnar alla frihet att för sig själfva afgöra, om de vilja gifva mer eller ej. Men när en person manas under den Helige Andes inflytelse till att lofva en viss gåfva, så har den personen ej längre någon rättighet till den sålunda åt Herren helgade delen. Löften af detta slag människor emellan anses vara bindande; borde icke då de löften vi gifva Gud vara ännu mera bindande? Äro samvetslöften mindre bindande än skrifna öfverenskommelser, som göras människor emellan?Ag 73.2

När gudomligt ljus med ovanlig klarhet och kraft instrålar i hjärtat, manas själfviskheten att upplåta sin hand och bidraga till Guds verks främjande. Må emellertid ingen föreställa sig, att satan skall låta denna maning göra sig gällande utan protest. Han finner ej behag i att se Guds rike gå framåt på jorden. Han kommer med en antydning, att det gifna löftet innebär för mycket, att det kunde urståndsätta den, som gifvit det, att framgångsfullt fortgå med sina affärer eller att tillse familjens behof.Ag 73.3

Det är Gud, som välsignar människorna med ägodelar, och han gör detta, så att de må blifva i stånd till att bidraga till främjandet af hans sak. Han gifver dem solsken och regn. Han gör marken fruktbärande. Han gifver hälsa och förmåga att förvärfva rikedomar. Alla våra välsignelser komma från hans frikostiga hand, och han önskar, att vi skola visa vår tacksamhet genom att återgifva honom en del i tionde och gåfvor — i tackoffer och frivilliga offer. Om medel inkomme i öfverensstämmelse med denna gudomliga plan — en tiondedel af all vår inkomst tillika med frikostiga gåfvor — så skulle det finnas tillräckligt med medel i Herrens skattkammare för främjandet af hans verk.Ag 74.1

Men människornas hjärtan blifva förhärdade genom själfviskhet, och i likhet med Ananias och Saffira frestas de att tillbakahålla en del af värdet, medan de föregifva sig uppfylla Guds fordringar. Många slösa sina medel på själfviska njutningar. Män och kvinnor tillfredsställa sitt begär efter nöjen och lyx, medan de äro ganska knappa med hvad de offra åt Gud. De glömma, att Gud skall en dag fordra noggrann räkenskap för de pund, han gifvit dem att förvalta, och att han lika litet skall mottaga den njugga del, de föra till hans skattkammare, som han antog Ananias’ och Saffiras gåfva.Ag 74.2

Genom det stränga, straff, som drabbade dessa menedare, vill Gud lära oss, huru djupt han hatar och föraktar allt skrymteri och bedrägeri. I sitt föregifvande att hafva gifvit allt ljögo Ananias och Saffira för den Helige Ande, och som en följd däraf förlorade de båda detta och det tillkommande lifvet. Samme Gud, som straffade dem, fördömer allt falskt vittnes- börd äfven i våra dagar. En falsk tunga är en styggelse för honom. Han betygar, att i den heliga staden skall “intet orent inkomma och ingen, som gör styggelse och lögn”.^{2Upp. 21:27.} Må enhvar oryggligt fasthålla den principen att alltid tala sanning. Må denna princip blifva inpräglad i själfva lifvet. Att leka kurra gömma med sanningen och begagna omsvep för att befordra egna intressen medför skeppsbrott för tron. “Stån därför omgjordade kring edra länder med sanning”.^{3Ef. 6:14.} Den, som talar osanning, säljer sin själ på en billig marknad. Hans lögner torde synas honom vara ursäktliga under vissa omständigheter och torde till och med se nödvändiga ut för att genomdrifva någon affär, som ej kunde utföras på ett strängt ärligt sätt; men följden blir, att han snart förlorar sitt förtroende för alla andra. Opålitlig, som han själf är, anser han äfven alla andra vara opålitliga.Ag 74.3

Denna synd hos Ananias och Saffira blef oförtöfvadt straffad. Samma synd har ofta blifvit upprepad i församlingens följande historia, och den begås af många i våra dagar. Och den är ännu lika föraktlig i Guds ögon som på apostlarnas tid, ehuru Gud ej så uppenbarligen visar sitt misshag nu som då. Varningen är gifven; Gud har tydligen tillkännagifvit sitt förakt för denna synd, och alla, som hängifva sig åt skrymteri och girighet, kunna vara förvissade om, att de störta sig själfva i fördarf.Ag 75.1