Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Apostlagärningarna

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Kapitel XLIV—Kejsarens hus.

    Frälsningens evangelium har alltid vunnit sina största framgångar bland de lägre klasserna. “Icke många visa efter köttet, icke många mäktiga, icke många ädlingar äro kallade”. 11 Kor. 1:26. Man kunde ej vänta, att Paulus, en fattig och vänlös fånge, skulle blifva i stånd till att vinna de rika och förnäma romarnas uppmärksamhet. Brottsligheten förehöll alla dessa sina glittrande lockelser, och de voro alltför villiga att låta sig fängslas af dem. Men bland de arbetströtta och nödställda offren af deras förtyck, ja, äfven bland de stackars trälarna lyssnade många till Paulus’ ord, och i tron på Kristus funno de ett hopp och en frid, som uppmuntrade dem att uthärda under sina svåra omständigheter.Ag 455.1

    Men om än apostelns verksamhet begynte med de lägre klasserna, utbredde sig dess inflytelse mer och mer, intill dess det nådde till och med kejsarens palats.Ag 455.2

    Rom var på den tiden världens förnämsta stad. De förmätna kejsarne utfärdade lagar för nästan alla nationer på jorden. Konungar och hofmännen voro antingen okunniga om den ödmjuke nasaréen eller ock betraktade de honom med hat och förakt. Detta oaktadt dröjde det ej mer än två år, innan evangelium hade utbredt sig från den ringe fångens hem till de kejserliga salarna. Paulus låg i bojor såsom en förbrytare; men “Guds ord är icke bundet”. 22 Tim. 2:9.Ag 455.3

    Under gångna år hade aposteln offentligen förkunnat Kristi lära med segervinnande kraft samt genom tecken och underverk gifvit otvetydiga bevis på dess gudomliga beskaffenhet. Med en ädelmodig fasthet hade han framstått inför Greklands visa, och genom sin kunskap och vältalighet hade han tillbakavisat de stolta filosofernas argument. Med oryggligt mod hade han stått inför konungar och landshöfdingar och resonnerat om rättfärdighet och kyskhet och den tillkommande domen, intill dess de stolta regenterna bäfvade, som om de redan sågo Guds dags förskräckliga scener.Ag 456.1

    Inga sådana tillfällen förunnades numrea aposteln, som ej fick gå utom sin egen bostad och därför ej kunde förkunna sanningen för andra än dem, som uppsökte honom där. Han hade icke, såsom Mose och Aron, befallning från Gud att gå inför den ogudaktige monarken och i den stores namn, “JAG ÄR DEN JAG ÄR”, bestraffa hans grymhet och förtryck. Detta oaktadt var det just vid den tiden, då sanningens förnämste försvarare var skenbarligen afskuren från all offentlig verksamhet, som en stor seger blef vunnen för evangelium; ty från själfva kejsarens hus blefvo medlemmar lagda till församlingen.Ag 456.2

    Ingenstädes kunde det finnas en mera ogynnsam atmosfär för kristendomen än vid det romerska hofvet. Det syntes som om Nero hade utplånat från sin själ det sista spåret af det gudomliga, ja, äfven af det mänskliga, och nu bar själfva satans prägel. Hans tjänare och hofmän voro i allmänhet af samma karaktär— grymma, nedriga och fördärfvade. Af yttre omständigheter att döma skulle man hafva antagit det vara omöjligt för kristendomen att vinna inträde vid Neros hof och i hans palats.Ag 456.3

    Men här, som i många andra fall, fick man ett slående bevis på sanningen af Paulus’ ord, att hans stridsvapen voro “mäktiga inför Gud att nedslå fästen”. 32 Kor. 10:4. Till och med i själfva Neros hushåll vunnos segrar för korset. Från de föraktliga tjänarna af en ännu föraktligare kejsare blefvo själar omvända och blefvo Guds barn. Dessa dolde icke sin kristendom, utan bekände sig offentligen vara Kristi efterföljare. De blygdes ej för sin tro.Ag 457.1

    Grenom hvilka medel fick kristendomen inträde och fotfäste vid det hof, där man skulle tycka det vara omöjligt för den att komma in? I sin epistel till filipperna säger Paulus, att det var genom sin fångenskap han i själfva Neros hus lyckades vinna anhängare för den kristna tron. Han fruktade för att somliga skulle anse, att hans fångenskap varit ett hinder för evangelii framgång, hvarför han försäkrade dem: “Jag vill, att I, mina bröder, skolen veta, att det, som har vederfarits mig, snarare har ländt till evangelii framgång”. 4Fil. 1:12.Ag 457.2

    När de kristna församlingarna fingo höra, att Paulus ämnade besöka Rom, förväntade de, att evangelium skulle vinna afgörande segrar i denna stad. Paulus hade fört sanningen till många länder; han ha- de förkunnat den i stora städer. Kunde då icke denne store troskämpe vinna själar för Kristus äfven i den stora världsstaden? Men deras förhoppningar sveko dem, då de fingo veta, att Paulus hade rest till Rom som fånge. De hade känt sig förvissade om, att sedan evangelium en gång blifvit rotfäst i denna stora medelpunkt, skulle det hastigt utbreda sig till alla nationer och blifva den förhärskande makten på jorden. Men hur stor blef ej deras missräkning! Mänskliga förhoppningar grusades, men Guds beslut hade ej slagit fel.Ag 457.3

    Det var icke genom Paulus’ predikningar, utan genom hans bojor, som det romerska hofvets uppmärksamhet drogs till den kristna religionen. Det var som fånge han befriade så många själar från de bojor, som höllo dem i syndens träldom. Men detta var ej allt. Han förklarade: “Dem flesta blandnbrö derna, styrkta i Herren af mina bojor, äro dristigare att utan fruktan tala ordet”. 5Fil. 1:14.Ag 458.1

    Paulus’ trohet och förhoppningsfullhet under hans långa och orättvisa fångenskap, hans mod och tro utgjorde en ständig predikan. Hans ande, som var så olik världens, vittnade om att en högre makt än jordisk bodde hos honom. Och genom hans exempel manades de kristna till större ifver för den sak, för hvars offentliga främjande Paulus nu var ur stånd att göra något. På dessa sätt utöfvade Paulus’ bojor en kraftig inflytelse, så att när hans tillfälle att vara till nytta syntes vara afskuret, och han föga kunde uträtta, då var det han samlade kärfvar från fält, som förut synts vara alldeles otillgängliga.Ag 458.2

    Innan denna tvååriga fångenskap slutade, kunde Paulus säga: “Mina bojor hafva i Kristus blifvit uppenbara i hela kasernen och för alla andra”; och bland dem, som sände hälsningar till filipperna, nämner han förnämligast dem, “som äro af kejsarens hus” 6Fil. 1:13; 4:22.Ag 458.3

    Genom tålamod såväl som genom tapperhet vinnas segrar. Genom ödmjukhet i pröfningar såväl som genom djärfva företag kunna sjalar vinnas för Kristus. Den kristen, som visar tålamod och sinneslugn under sorg och lidanden, som kan möta till och med själfva döden med orygglig tros lugn och frid, torde utföra mer för evangelii framgång, än han kunde hafva utfört genom ett långt lif af trogen verksamhet. Ofta, då en trogen Herrens tjänare blir bortryckt från ett verksamt deltagande i Guds verk, är denna obegripliga Guds skickelse, hvaröfver vi i vår kortsynthet och vårt oförstånd sörja såsom öfver en stor förlust, af Gud afsedd att utföra ett verk, som eljes ej kunnat utföras.Ag 459.1

    Må den Kristi efterföljare, som ej längre är i stånd till att verksamt och offentligt deltaga i arbetet för Gud och hans sanning, ej tänka, att han icke mer har något att göra eller någon lön att vinna. Kristi sanna vittnen blifva aldrig åsidosatta. I hälsa och i sjukdom, i lif och i död använder Gud dem fortfarande. När genom satans hat Kristi tjänare blifva förföljda och deras verksamhet förhindrad, när de blifvit kastade i fängelse eller släpade till schavotten eller bålet, så lät Gud detta ske för att sanningen måtte vinna större segrar. När trogna vittnen beseglat sitt vittnesbörd med sitt blod, ha själar, som dittills varit i villrådighet, blifvit öfverbevisade om Kristi lära och ställt sig modigt på hans sida. Från martyrernas aska har sprungit upp en rik skörd för Guds rike.Ag 459.2

    Paulus’ och hans medarbetares nit och trohet lika mycket som de kristna medlemmarnas tro och lydnad under så motbjudande omständigheter utgöra en bestraffning mot lättja och trosbrist hos Kristi tjänare. Aposteln och hans medarbetare kunde genom att argumentera ha kommit till den slutsatsen, att det varit fåfängt att kalla Neros tjänare till omvändelse och tro på Kristus; ty dessa voro blottställda för svåra frestelser och omgifna af ofantligt stora hinder samt utsatta för ett bittert motstånd. Om de än blefve öfverbevisade om sanningen, huru skulle de kunna lyda den? Men Paulus resonnerade icke sålunda. I tron framställde han evangelium för dessa själar, och bland dem, som lyssnade, funnos sådana, som beslutade sig för att lyda, hvad det än måtte kosta dem. Trots hinder och faror ville de mottaga ljuset och förtrösta på Gud, att han skulle hjälpa dem att låta sitt ljus lysa för andra.Ag 460.1

    Själar blefvo ej allenast vunna för sanningen i kejsarens hus, utan dessa stannade kvar där efter sin omvändelse. De kände sig icke fria att lämna sina ansvarsfulla poster endast därför, att deras omgifningar ej mer voro behagliga för dem. Sanningen hade förändrat deras lif och karaktär, hvilket var ett bevis på den nya trons omskapande kraft.Ag 460.2

    Finns det någon, som frestas till att låta sina omständigheter utgöra en ursäkt för sin uraktlåtenhet att vittna om Kristus ? Låt då en sådan öfverväga den ställning lärjungarna hade i kejsarens hus — kejsarens ogudaktighet och hofvets skändliga förnedring. Vi kunna ej gärna tänka oss omständigheter, som äro mera ogynnsamma för ett kristligt lif och som medföra större uppoffring eller motstånd än de omstän- digheter, i hvilka dessa kristna vid det kejserliga hofvet befunno sig. Men de förblefvo dock trogna midt nnder dessa svårigheter och faror. På grund af hinder, som synas vara oöfverstigliga, söka kristna ibland att ursäkta sin uraktlåtenhet att lyda sanningen, såsom den är i Kristus Jesus; men ingen giltig ursäkt kan framläggas. Vore det möjligt, då skulle Gud vara orättvis, därför att han gifvit sina barn frälsningsvillkor, som de icke kunna uppfylla.Ag 460.3

    Den, som i sitt hjärta är fast besluten att tjäna Gud, skall nog också finna tillfälle att vittna om honom. Inga svårigheter skola kunna förhindra den, som beslutat att först söka Guds rike och hans rättfärdighet. I den kraft, som vinnes genom bön och betraktelse af Guds ord, söker han öfvergifva det onda och utveckla kristliga dygder. Han skådar upp till Jesus, trons begynnare och fullkomnare, som uthärdade syndares motstånd, och villigt uthärdar han förakt och försmädelse. Hjälp och nåd, som äro tillräckliga för alla omständigheter, lofvas af honom, hvilkens ord är sanning. Hans eviga armar omsluta den själ, som skådar upp till honom och förväntar hans hjälp. I hans vård kunna vi hvila tryggt och säga: “När fruktan kommer öfver mig, sätter jag min förtröstan på dig”. 7Ps. 56:4. Gud skall uppfylla sina löften på alla, som förtrösta på honom.Ag 461.1

    Genom sitt eget exempel har Frälsaren visat, att hans efterföljare kunna vara i världen och dock icke af världen. Han kom ej för att deltaga i dess förföriska nöjen ej heller att följa dess seder och bruk, utan han kom för att göra sin Faders vilja samt uppsöka och frälsa det förtappade. Med ett sådant mål framför sig kan den kristne förblifva obesmittad af sina omgifningar. Hvad än hans ställning eller omständigheter äro, huru upphöjd eller ringa han än må vara, skall han uppenbara den sanna religionens kraft i ett troget utförande af sina plikter.Ag 461.2

    Icke i frihet från pröfningar, utan midt under pröfningar utvecklas den kristna karaktären. Genom motgångar och motstånd manas Kristi efterföljare till större vaksamhet och mera nitisk bön till den mäktige hjälparen. Svåra pröfningar, som uthärdas genom Guds nåd, utveckla tålamod, vaksamhet, ihärdighet samt en innerlig och stadig förtröstan på Gud. Det är ett utmärkande tecken på den kristna tron, att den iståndsätter dess ägare att lida och vara stark, att gifva efter, men likväl segra, att dödas hela dagen lång, men likväl lefva, att bära korset och sålunda vinna härlighetens krona.Ag 462.1

    * * * * *

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents