Kapitel V—Andens gåfva.

Kristus var nära slutet af sin jordiska verksamhet, då han gaf sina lärjungar löftet om den Helige Ande. Han stod i skuggan af korset, fullkomligt medveten om den hörda af skuld, som skulle hvila på honom som världens syndoffer. Men innan han öfverlämnade sig att offras, undervisade han sina lärjungar med hänsyn till den högst viktiga och fullkomliga gåfva, som han skulle skänka sina efterföljare — en gåfva, som skulle iståndsätta dem att delaktiggöra sig af nådens oändliga skatter. “Jag skall bedja Fadern”, sade han, “och han skall gifva eder en annan Hugsvalare, att han skall förblifva hos eder evinnerligen, sanningens Ande, hvilken världen icke kan undfå, emedan hon icke ser honom, icke heller känner honom ; men I kännen honom, ty han förblifver hos eder och skall vara i eder”.^{1Joh. 14:16,17.} Frälsaren åsyftade den tid, då den Helige Ande skulle komma att utföra ett mäktigt verk såsom hans representant. Det onda, som hade hopat sig under långa århundraden, skulle motverkas af den Helige Andes kraft.Ag 46.1

Hvad blef resultatet af Andens utgjutelse på pingstdagen? De glada nyheterna om en uppstånden Frälsare utbreddes till den bebodda världens yttersta trakter. I det lärjungarna förkunnade den frälsande nådens budskap, läto hjärtan beveka sig af dess kraft. Från alla håll förökades församlingen af sådana, som blifvit omvända. Sådana, som affallit, blefvo åter omvända. Syndare förenade sig med de troende i att söka den kostbara pärlan. Somliga af de bittraste motståndarna till evangelium blefvo nu dess försvarare. Denna profetia gick i fullbordan: “Den skröpligaste skall på den tiden vara såsom David, och Davids hus skall vara .... såsom Herrens ängel framför dem”.^{2Sak. 12:8.} Hvarje kristen såg i sin broder en uppenbarelse af gudomlig kärlek och nåd. Alla hade ett gemensamt intresse, en enda sak, som de ansågo värd att eftersträfva och som uppslukade alla andra. De troendes hela önskan och sträfvan var att uppenbara Kristi karaktär i sitt dagliga lif samt att verka för utvidgandet af hans rike.Ag 47.1

“Apostlarna afgåfvo med stor kraft vittnesbördet om Herren Jesu Kristi uppståndelse; och stor nåd var öfver dem alla”.^{3Apg. 4:33.} Under deras verksamhet kom mo utvalda män till församlingen, hvilka villigt anammade sanningen och helgade sina lif åt att för andra kungöra det hopp, som hade fyllt deras egna hjärtan med frid och glädje. Inga hotelser kunde hindra eller afskräcka dem härifrån. Herren talade genom dem, och då de gingo från plats till plats, fingo de fattiga hora evangelium predikas för dem, och i mångas hjärtan fick den gudomliga nåden utföra sitt underverk.Ag 47.2

Så kraftigt kan Gud verka i och genom människor, när de låta sig behärskas af den Helige Ande.Ag 47.3

Löftet om den Helige Ande är ej begränsadt till någon viss tidsålder eller något bestämdt släkte. Kristus förklarade, att hans Andes gudomliga inflytelse skulle åtfölja hans efterföljare till tidens ände. Ända från pingstdagen till närvarande tid har Hugsvalaren blifvit sänd till alla, som helt öfverlämnat sig åt Herren och hans verk. Till alla, som anammat Kristus som en personlig Frälsare, har Anden kommit såsom rådgifvare, heliggörare, ledare och vittne. Ju innerligare de troendes gemenskap varit med Gud, dess tydligare och kraftigare hafva de vittnat om sin Frälsares kärlek och förlåtande nåd. De män och kvinnor, som under förföljelsens och pröfningens långa tidsåldrar åtnjutit Andens rika närvaro i sitt lif, hafva framstått för världen såsom tecken och under af Guds nåd. Inför både änglar och människor hafva de uppenbarat den omskapande kraften af Guds återlösande kärlek.Ag 48.1

De, som på pingstdagen bekläddes med kraft från höjden, blefvo ej därigenom befriade från ytterligare frestelser och pröfningar. Under det de buro vittnesbörd om sanning och rättfärdighet, angrepos de upprepade gånger af sanningens fiende, som sökte beröfva dem deras kristliga erfarenhet. De voro nödsakade att kämpa med alla sina gudagifna förmågor för att kunna uppnå Kristi fullhets åldersmått såsom kristna män och kvinnor. De bådo dagligen om ny nåd och kraft att kunna gå framåt och uppåt till fullkomlighet. Under den Helige Andes inverkan kunde äfven den svagaste genom tro på Gud förkofra sina anförtrodda gåfvor till ett heligare och ädlare lif. I den mån de i ödmjukhet underkastade sig den Helige Andes omdanande inflytelse, blefvo de delaktiga af gudomens fullhet och förvandlades till likhet med det gudomliga.Ag 48.2

Ingen förändring har under tidernas lopp ägt rum med hänsyn till det löfte, Kristus gaf vid sitt afskedsmöte, då han lofvade sända den Helige Ande såsom sin representant. Det beror ej på någon inskränkning å Guds sida, att Guds rika nådeskatter ej alltid tillfalla oss. Om vi ej alltid få erfara uppfyllelsen af Guds löfte, såsom vi kunde få, så ligger felet däri, att vi ej uppskatta löftet, så mycket som vi borde. Alla kunna få Anden i dess fullhet, om de äro villiga att mottaga den. Hvarhelst man ej fäster mycket afseende vid behofvet af den Helige Ande, där finner man andlig torka, andligt mörker samt andlig aftyning och död. Man tillåter obetydliga saker att så upptaga sinne och hjärta, att den gudomliga kraft, som är nödvändig för församlingens tillväxt och framgång och som skulle tillförsäkra den alla andra välsignelser, utestänges, ehuru den erbjudes i oändligt mått.Ag 49.1

Då nu Andens gåfva är det medel, som meddelar oss kraft, hvarför hungra och törsta vi då ej mer därefter? Hvarför utgör det icke ämnet för våra samtal, våra böner, vår predikan? Herren är mer beredvillig att gifva den Helige Ande till dem, som tjäna honom, än föräldrar äro att gifva sina barn goda gåfvor. Hvarje Guds tjänare bör bedja om en ny döpelse af den Helige Ande för hvarje dag. Kristliga arbetare böra samlas med hvarandra för att bedja om särskild hjälp, om himmelsk visdom, att de må veta, huru de skola planera och utföra sina planer på ett visligt sätt. De böra i synnerhet bedja Gud i rikt mått utgjuta sin Ande öfver sina utvalda tjänare på de olika missions- fälten. Hans Andes närvaro hos dessa arbetare skall gifva sanningens förkunnande en sådan kraft, som all världens ära och visdom ej kan skänka dem.Ag 49.2

Den Helige Ande bor hos hvarje Gud hängifven arbetare, livar han än må befinna sig. De ord, som talades till lärjungarna, gälla äfven oss. Hugsvalaren hör äfven oss till. Anden meddelar den kraft, som uppehåller hvarje sträfvande, kämpande själ under alla omständigheter, midt under världens hat och under känslan af hennes egna felsteg och nederlag. När vi drabbas af sorg och lidande och vår framtid synes mörk och oroande, då är det som den Helige Ande, såsom svar på trons bön, bringar hugsvalelse till vårt försmäktande hjärta.Ag 50.1

Den omständigheten, att en individ visar ovanlig andlig ifver under utomordentliga omständigheter, är ej något bevis på, att han är en kristen. Helighet består ej i hänryckning; den består i att fullkomligt öfverlämna viljan åt Gud, i att efterlefva hvarje ord, som utgår af Guds mun, i att göra vår himmelske Faders vilja, i att förtrösta på Gud såväl under pröfvande och mörka dagar som under ljusa, i att vandra i tro och icke i åskådning; den är en orygglig förtröstan på Gud, fullkomlig hvila i hans kärlek.Ag 50.2

Det är ej af någon väsentlig betydelse för oss att vara i stånd till att förklara just hvad Anden är. Kristus säger oss, att Anden är Hugsvalaren, “sanningens Ande, som utgår ifrån Fadern”. Det säges tydligen om den Helige Ande, att han i sitt verk att leda människorna till sanningens kunskap icke skall “tala af sig själf”.^{4Joh. 15:26; 16:33.}Ag 50.3

Den Helige Andes natur är en hemlighet. Människor kunna icke förklara honom, ty Gud har icke up- penbarat honom för dem. Människor teorisera, i det de sammanställa vissa bibelställen och draga sina egna slutsatser från dem; men det skulle ej stärka församlingen att antaga dessa åsikter. Tystnad är guld, då det gäller sådana hemligheter, som äro för djupa för det mänskliga förståndet att fatta.Ag 50.4

Den Helige Andes ämbete är klart framställdt i följande ord från Jesu egna läppar: “När han kommer, skall han öfverbevisa världen om synd och om rättfärdighet och om dom”.^{5Joh. 16:8.} Det är den Helige Ande, som öfverbevisar om synd. Om syndaren fogar sig efter Andens lifgifvande inflytelse, skall han blifva förd till omvändelse och komma att inse betydelsen af att lyda Herrens fordringar.Ag 51.1

För den ångerfulle syndaren, som hungrar och törstar efter rättfärdighet, uppenbarar den Helige Ande Guds Lamm, som borttager världens synd. “Af mitt skall han taga och förkunna eder,” sade Kristus. “Han skall lära eder allt och påminna eder allt, hvad jag har sagt eder”.^{6Joh. 16:14; 14:26.}Ag 51.2

Anden är gifven som ett pånyttfödande medel för att göra den genom Återlösarens död förvärfvade frälsningen verksam. Anden söker ständigt draga människornas uppmärksamhet till det offer, som gjordes på Golgata kors, att utveckla för världen Guds kärlek och att för den om synd öfverbevisade själen uppenbara Skriftens dyrbara sanningar.Ag 51.3

Sedan Anden öfverbevist om synd och för sinnet framställt rättfärdighetens måttstock, drager han vårt hjärta från jordiska ting och fyller själen med längtan efter helighet. “Han skall leda eder till hela sanningen”,^{7Joh. 16:13.} förklarade Frälsaren. Om människan är villig att låta sig omdanas, skall Anden styra så, att hela hennes varelse blir helgad. Anden skall taga gudomliga ting och intrycka dem på själen. Genom dess kraft skall lifvets väg blifva så uppenbar, att ingen behöfver fara vilse.Ag 51.4

Ända från begynnelsen har Gud verkat medelst sin Ande genom mänskliga redskap för utförandet af sin plan för människosläktets frälsning. Detta se vi i patriarkernas erfarenhet. Detsamma var förhållandet med församlingen i öknen på Moses tid. “Din gode Ande sände du att undervisa dem”.^{8Neh. 9:20.} Och i apostlarnas dagar utfördes kraftiga gärningar för församlingen genom den Helige Ande. Samma kraft, som uppehöll patriarkerna, som gaf Kaleb och Josua deras tro och mod och som gjorde den apostoliska församlingen så framgångsfull, har äfven uppehållit Guds trogna barn under hvarje följande tidsålder. Det var genom den Helige Andes kraft, som den valdensiska församlingen under den mörka tidsåldern beredde vägen för reformationen. Framgång vanns äfven genom samma kraft af de ädla män och kvinnor, som voro banbrytare för den nyare tidens missionsverksamhet och som öfversatt Bibeln på de flesta nationers språk och dialekter.Ag 52.1

Och ännu i dag använder Gud sin församling såsom det medel, hvarigenom han upplyser världen om sitt uppsåt. Korsets budbärare gå i vår tid från stad till stad och från land till land, beredande vägen för Kristi återkomst. Guds lag upphöjes; den Allsmäktiges Ande verkar på människornas hjärtan, och de, som böja sig för dess inflytelse, blifva Guds och sanningens vittnen. På många platser se vi åt Gud helgade män och kvinnor beflita sig om att meddela andra det ljus, som för dem själfva tydliggjort fräls- ningsvägen genom Kristus. Och i den mån de låta sitt ljus lysa, i likhet med dem, som på pingstdagen blefvo döpta med den Helige Andes dop, mottaga de mer och mer af Andens kraft. Sålunda skall hela jorden slutligen blifva upplyst af Guds härlighet.Ag 52.2

Å andra sidan finnas somliga, hvilka, i stället för att visligen göra bruk af de tillfällen, som nu yppa sig, afbida någon särskild tid af andlig uppfriskning för att blifva skickliggjorda att upplysa andra. De försumma nuvarande plikter och förmåner och tillåta sitt ljus att lysa dunkelt, medan de skåda framåt till en tid, då de utan någon ansträngning å sin sida skola få mottaga en särskild välsignelse, som skall omskapa dem och bereda dem för Herrens tjänst.Ag 53.1

Det är sant, att på ändens tid, då Gud håller på att afsluta sitt verk på jorden, skola åt Gud helgade troende, som ifrigt tjäna honom under den Helige Andes ledning, få mottaga Guds särskilda ynnest och välsignelse. Under bilden af arlaoch serlaregnet, som faller vid såningsoch skördetiden, liafva de ebreiska profeterna förutsagt en särskild utgjutelse af Anden öfver församlingen. Andens utgjutelse i apostlarnas dagar, var början till arlaeller vårregnet, och härliga blefvo i sanning dess följder. Ända till tidens ände skall Andens närvaro förspörjas inom den sanna församlingen.Ag 53.2

Men nära slutet af jordens skördetid har Gud lofvat en särskild utgjutelse af de andliga gåfvorna för att bereda församlingen för Människosonens återkomst. Denna utgjutelse af Anden liknas vid särlaregnet, och det är om denna nya kraft de kristna skola bedja skördens Herre, “när vårregnets tid är inne”. Som svar på denna bön skall han då gifva regn “i ymnigt mått “. “Han gifver eder höstregn,... han, som också förut har sändt ned öfver eder regn, både höst och vår”.^{9Sak. 10:1; Joel 2:23.}Ag 53.3

Men om medlemmarna af Guds församling i våra dagar ej hafva en lefvande förbindelse med källan till andlig tillväxt, skola de ej vara beredda för skördetiden. Om de ej hålla sina lampor putsade och brinnande, skola de gå miste om det större mått af andlig kraft, som behöfves för särskilda tider.Ag 54.1

Endast de, som ständigt mottaga nya förråd af andlig kraft, skola få det mått däraf, som de dagligen behöfva och som de hafva förmåga att göra bruk af. I stället för att skåda framåt i tiden till något tillfälle, då de genom en särskild utgjutelse af andlig kraft skulle såsom genom ett underverk blifva beredda att vinna själar för Kristus, öfverlämna de sig nu dagligen åt Herren, att han må göra dem till sådana käril, som äro passande att bruka i hans tjänst. De iakttaga dagligen de tillfällen, som yppa sig för att tjäna Herren. Dagligen vittna de om sin Mästare, hvar de än befinna sig, vare sig i den anspråkslösa hemkretsen eller i någon offentlig verksamhet.Ag 54.2

För den arbetare, som är Gud hängifven, ligger det en underbar hugsvalelse i den tanken, att till och med Kristus under sin verksamhet på jorden dagligen bad sin Fader om ny kraft, och från detta böneumgänge med Gud gick han ut till dagens arbete för att hjälpa och välsigna andra. Se, huru Guds Son knäfaller i bön till sin Fader! Ändock han är Guds Son, stärker han sin tro genom bön, och genom böneumgänge med himmelen samlar han ny styrka att stå emot det onda och betjäna människorna i deras behof. Som den äldre brodern af vårt släkte känner han väl till alla deras behof, hvilka lida af svagheter och lefva i en värld af synd och frestelser, men dock önska att tjäna honom. Han vet, att de budbärare han utsänder äro svaga och felande människor, men han lofvar att hjälpa alla, som öfverlämna sig helt åt hans tjänst. Hans eget exempel gifver oss försäkran om att ifrig, uthållig bön till Gud i tro — en tro, som leder oss att helt förtrösta på Gud och att utan omsvep öfverlämna oss åt hans verk — skall blifva besvarad med den Helige Andes bistånd i striden mot synden.Ag 54.3

Hvarje Guds tjänare, som följer Kristi exempel, skall vara beredd att mottaga och bruka den kraft, som Gud lofvat sin församling för mognandet af jordens skörd. I det evangelii budbärare morgon efter morgon böja knä inför Herren och förnya sina löften att på nytt helga sig åt hans tjänst, skall han skänka dem sin Andes upplifvande och helgande kraft. Vid upptagandet af dagens plikter hafva de den tillförsikten, att den Helige Andes osynliga närvaro iståndsätter dem att vara “Guds medarbetare”.Ag 55.1

* * * * *