Kapitel XXII—Tessalonika.
Från Filippi reste Paulus och Silas till Tessalonika. Här erhöllo de tillåtelse att tala till stora församlingar i den judiska synagogan. Deras utseende visade, hvilken skymflig behandling de nyligen varit utsatta för, samt nödvändiggjorde en förklaring af hvad som ägt rum. Denna förklaring gåfvo de utan att upphöja sig själfva; i stället ärade och upphöjde de honom, som hade räddat dem på ett så underbart sätt.Ag 219.1
Då Paulus predikade för tessalonikerna, hänvisade han till gamla testamentets profetior angående Messias. Kristus själf hade under sin vistelse på jorden öppnat lärjungarnas sinnen för dessa profetior. “Han begynte med Mose och alla profeterna och uttydde för dem det, som i alla skrifterna rörde honom”. Petrus hade likaledes tagit sina bevis från gamla testamentet, när han framhållit Kristus. Så vädjade äfven Paulus till skrifterna, som förutsade Kristi födelse, lidande, död, uppståndelse och him- melsfärd. Genom Moses och profeternas inspirerade vittnesbörd bevisade han tydligt, att Jesus af Nasaret var Messias, samt visade, att ända från Adams dagar var det Kristi röst, Som talat genom patriarker och profeter.Ag 219.2
Tydliga och utförliga profetior hade blifvit gifna angående den utlofvade Frälsaren. Till Adam gafs försäkran om en kommande Återlösare. Den dom, som uttalades öfver satan var för våra första föräldrar ett löfte om återlösning genom Jesus Kristus. Gud sade: “Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt hufvud, och du skall stinga den i hälen”. Ag 220.1
Till Abraham gafs det löftet, att världens Frälsare skulle komma i hans släktlinje: “I din säd skola alla folk på jorden välsigna sig”. “Han säger icke: och säderna, såsom talade han om många, utan såsom om en: och din säd, hvilken är Kristus “. Ag 220.2
Mose profeterade tydligen om en kommande Messias, då han nalkades slutet af sin bana såsom Israels ledare och lärare. Han sade: “En profet bland ditt folk, af dina bröder, en som är mig lik, skall Herren, din Gud, uppväcka åt dig; på honom skolen I höra”; Och Mose försäkrade israeliterna, att Gud själf hade uppenbarat detta för honom på berget Horeb, i det han sade: “En profet skall jag uppväcka åt dem bland deras bröder, en som är dig lik, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt, hvad jag bjuder honom”. Ag 220.3
Messias skulle komma från en kunglig släktlinje, ty i en af Jakob uttalad profetia säger Herren: “Spiran skall icke vika ifrån Juda, icke härskarstafven från hans fötter, till dess han kommer till Silo och folken blifva honom hörsamma”. Ag 220.4
Esaia profeterade: “Ett skott skall skjuta upp ur Isais afhuggna stam, och en telning från dess rötter skall bära frukt. “Böjen edra öron hit och kommen till mig; hören, så får eder själ lefva. Jag vill sluta med eder ett evigt förbund: att I skolen undfå all den trofasta nåd jag har lofvat David. Se, honom har jag satt till ett vittne för folken, till en furste och laggifvare för folken. Ja, du skall kalla på folkslag, som du icke känner, och folkslag, som icke känna dis:, skola hasta till dig, för Herrens, din Guds, skull, för Israels Heliges skull, när han förhärligar dig”. Ag 221.1
Jeremias vittnade om Återlösarens ankomst såsom en furste af Davids hus: “Se, dagar skola komma, säger Herren, då jag skall uppväcka åt David en rättfärdig telning, och han skall regera såsom konung och hafva framgång och skall skaffa rätt och rättfärdighet på jorden. I hans dagar skall Juda varda frälst och Israel bo i trygghet; och detta skall vara det namn man skall gifva honom: Herren är vår rättfärdighet”. Och vidare: “Så säger Herren: Aldrig skall den tid komma, då icke en afkomling af David sitter på Israels hus’ tron, aldrig den tid, då icke en afkomling af de levitiska prästerna gör tjänst inför mig och alla dagar frambär brännoffer och förbränner spisoffer och anställer slaktoffer”. Ag 221.2
Till och med Messias’ födelsestad var förutsagd: “Men du Bet-Lehem Efrata, som är så ringa för att vara bland Juda släkter, af dig skall åt mig utgå en, som skall blifva en furste i Israel, en hvilkens härkomst tillhör förgångna åldrar, forntidens dagar”. Ag 221.3
Det verk, som Frälsaren skulle utföra på jorden, var utförligt förutsagdt: “På honom skall Herrens ande hvila, vishets och förstånds ande, råds och starkhets ande, Herrens kunskaps och fruktans ande. Han skall hafva sitt välbehag i Herrens fruktan; och han skall icke döma efter som ögonen se eller skipa lag efter som öronen höra”. Den sålunda smorde skulle “förkunna glädjens budskap för de saktmodiga”, han var sänd “till att läka dem, som hafva ett förkrossadt hjärta, till att predika frihet för de fångna och förlossning för de bundna, till att predika ett nådens år från Herrens och en hämndens dag från vår Gud, en dag, då han skall trösta alla sörjande, då han skall så skicka för de sörjande i Sion, att hufvudprydnad gifves dem i stället för aska, glädjeolja i stället för sorg, högtidskläder i stället för en bedröfvad ande; och de skola kallas rättfärdighetens terebinter, Herrens plantering, genom hvilken han förhärligar sig”. Ag 221.4
“Se, öfver min tjänare, som jag uppehåller, min utkorade, till hvilken min själ har behag, öfver honom har jag låtit min ande komma; han skall utbreda rätten bland folken. Han skall icke skria eller ropa och icke låta höra sin röst på gatorna. Ett brutet rör skall han ické sönderkrossa, och en tynande veke skall han icke utsläcka; han skall utbreda rätten, så att sanning får råda. Hans kraft skall icke förtyna eller brytas, intill dess att han har grundat rätten på jorden; hafsländer vänta efter hans lag”. Ag 222.1
Med öfverbevisande kraft resonnerade Paulus från gamla testamentets skrifter, att “Kristus måste lida och uppstå från de döda”. Hade icke Mika profeterat: “Med ris slår man Israels domare på kin den”? Och hade icke den utlofvade genom Esaia profeterat om sig själf: “Jag höll fram min rygg åt dem, som slogo mig, och mina kinder åt dem, som ryckte mig i skägget; jag skylde icke mitt ansikte mot försmädelse och spott”? Genom psalmisten hade Kristus förutsagt den behandling han skulle röna af människor: “Jag är .... till smälek bland män, föraktad af folket. Alla, som se mig, bespotta mig; de spärra upp munnen, de skaka hufvudet: Befall dig åt Herren! Han befrie honom, han rädde honom, ty han har ju behag till honom”. “Jag kan räkna alla mina ben; de skåda därpå, de se med lust på mig. De skifta mina kläder mellan sig och kasta lott om min klädnad”. “Främmande har jag blifvit för mina bröder och en främling för min moders barn. Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina försmädares smädelser hafva fallit öfver mig”. “Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen”. Ag 222.2
Esaias profetior om Kristi lidande och död äro så tydliga, att de ej kunna missförstås. “Hvem trodde hvad som predikades”, säger profeten, “och för hvem var Herrens arm uppenbar? Han sköt upp såsom en ringa telning inför honom, såsom ett rotskott ur torr jord. Han hade ingen gestalt eller fägring; när vi sågo på honom, kunde hans utseende icke behaga oss. Föraktad var han och öfvergifven af människor, en smärtornas man och förtrogen med krankhet; han var såsom en för hvilken man skyler sitt ansikte, så föraktad, att vi höllo honom för intet. Men det var våra krankheter han bar,våra smärtor, dem lade han på sig, medan vi höllo honom för att vara hemsökt, tuktad af Gud och pinad. Ja, han var sargad för våra öfverträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull, näpsten var lagd på honom, att vi måtte få frid, och genom hans sår blifva vi helade. Vi gingo alla vilse såsom får, hvar och en af oss ville vandra sin egen väg, men Herren lät allas vår missgärning drabba honom. Han blef plågad, fastän han ödmjukade sig och icke öppnade sin mun, lik ett lamm, som föres bort att slaktas, och lik ett får, som är tyst inför dem som klippa det — ja, han öppnade icke sin mun. Undan våld och dom blef han borttagen, men hvem i hans släkte betänker detta? Ja, han rycktes bort ifrån de lefvandes land, och för mitt folks öfverträdelses skull kom plåga öfver honom”. Ag 223.1
Till och med hans dödssätt har på förhand blifvit antydt. Såsom kopparormen hade blifvit upphöjd i öknen, så skulle den kommande Återlösaren blifva upphöjd, “på det att hvar och en, som tror på honom, icke må förgås utan hafva evigt lif”. Ag 224.1
“Om man då frågar honom: Hvad är det för sår du har på din kropp? så skall han svara: Dem har jag fått där hemma, hos mina närmaste”. “Och bland de ogudaktiga fick han sin graf — bland de rika kom han först när han var död — fastän han ingen orätt hade gjort och fastän svek icke fanns i hans mun. Det behagade Herren att slå honom med krankhet: om hans lif så blefve ett skuldoffer, då skulle han få se afkomlingar och länge lefva, och Herrens vilja skulle genom honom hafva framgång”. Ag 224.2
Men den, som skulle lida döden genom onda människors händer, skulle uppstå igen såsom segrare öfver synden och grafven. Under den Allsmäktiges inspiration vittnade Israels ljuflige sångare om uppståndelsens härliga morgon. “Äfven min kropp”, utropar han gladt, “får bo i trygghet. Ty du skall icke lämna min själ åt dödsriket, du skall icke låta din fromme se grafven”. Ag 224.3
Paulus visar, hur innerligt Gud hade sammanlänkat offertjänsten med de profetior, hvilka åsyftade den, som skulle “likt ett lamm föras bort att slaktas”. Messias skulle gifva sitt lif som “ett skuldoffer”. Esaia skådade ned genom tiden och såg de scener, som stodo i förbindelse med Frälsarens försoningsverk, och han vittnade, att Guds Lamm “utgaf sitt lif i döden och blef räknad bland öfverträdare, han, som bar mångas synder och bad för öfverträdarna “. Ag 225.1
Den i profetiorna förutsagde Frälsaren skulle komma, icke såsom en världslig konung att förlossa den judiska nationen från jordiska förtryckare, utan såsom en människa bland människor för att lefva i fattigdom och förnedring samt till sist blifva föraktad, förkastad och dödad. Den i gamla testamentets skrifter förutsagde Frälsaren skulle offra sig själf som ett offer för det fallna människosläktet och sålunda uppfylla den brutna lagens alla fordringar. I honom skulle offersystemets förebilder möta sin motbild, och hans död på korset skulle visa betydelsen af hela den judiska religionsförfattningen.Ag 225.2
Paulus omtalade för judarna i Tessalonika, hvilket nit han brukade hafva för ceremoniallagen och hvilken underbar erfarenhet han hade gjort i närheten af Damaskus. Före sin omvändelse hade han förtröstat på en nedärfd gudsfruktan, ett falskt hopp. Hans tro var då ej ankrad i Kristus, utan han förtröstade i stället på former och ceremonier. Hans nit för lagen hade ej varit förbundet med tro på Kristus och var alltså ej af något värde. På samma gång han skrutit öfver att vara ostrafflig i uppfyllelsen af la- gens gärningar, hade han nekat att mottaga honom, som allena kunde göra lagen värdefull.Ag 225.3
Men allt detta blef förändradt vid hans omvändelse. Jesus af Nasaret, som han hade förföljt genom att förfölja hans heliga, uppenbarade sig för honom såsom den utlofvade Messias. Förföljaren fick se honom såsom Guds Son, den, som hade kommit till jorden såsom en uppfyllelse af profetiorna och som i sitt lif uppfyllde den heliga skrifts alla fordringar.Ag 226.1
I det Paulus med helig frimodighet predikade evangelium i synagogan i Tessalonika, utgöts en flod af ljus öfver den sanna betydelsen af helgedomstjänstens förordningar och ceremonier. Han drog sina åhörares sinnen bortom den jordiska tjänstförrättningen och Kristi tjänstgöring i den himmelska helgedomen till den tid, då Kristus fullbordat sitt medlareverk och återkommer i stor makt och härlighet för att upprätta sitt rike på jorden. Paulus trodde på Kristi andra ankomst. Så tydligt och kraftigt framställde han sanningarna angående denna händelse, att många af hans åhörare fingo ett outplånligt intryck däraf.Ag 226.2
Under tre på hvarandra följande sabbater predikade Paulus för tessalonikerna och resonnerade med dem ur Skrifterna angående Kristi lif, hans död, uppståndelse, medlareverk och framtida härlighet, han, som var “det från världens grudläggning slaktade Lammet”. Han upphöjde Kristus, ty en rätt uppfattning af Kristi medlareverk upplåter gamla testamentets skrifter och gifver oss tillträde till deras rika skatter.Ag 226.3
Stora folksamlingar lyssnade med spänd uppmärksamhet till evangelii sanningar, som förkunnades med stor kraft. “Några af dem trodde och föllo till Paulus och Silas, äfvensom en stor mängd af de greker, som fruktade Gud, och icke få af de förnämsta kvinnorna”.Ag 226.4
Apostlarna mötte här såsom på andra platser ett hårdnackadt motstånd. De judar, som icke trodde, blefvo “fulla af nit”. Dessa judar hade ej då den romerska maktens välvilja, emedan de ej så länge förut förorsakat ett upplopp i Rom. De betraktades därför med misstankar, och deras frihet var mer eller mindre inskränkt. De sågo nu ett tillfälle att draga fördel af vissa omständigheter att återvinna Roms gunst och på samma gång kasta vanära öfver apostlarna och dem, som blifvit omvända till kristendomen.Ag 227.1
Detta gjorde de genom att förena sig med “några illasinnade män af dagdrifvarne ”, och med dessas tillhjälp lyckades de åstadkomma “ett upplopp i staden”. I hopp om att finna apostlarna ställde de sig vid Jasons hus, men de kunde ej finna hvarken Paulus eller Silas. Och då de icke funno dem, uppenbarade de sitt raseri och sin missräkning genom att släpa “Jason och några bröder till stadens styresmän, ropande: De, som hafva uppviglat hela världen, dessa äro ock här, och Jason har tagit mot dem såsom gäster, och de handla alla tvärt emot kejsarens påbud och säga, att en annan, nämligen Jesus, är konung”.Ag 227.2
Enär Paulus och Silas ej kunde anträffas någonstädes, togo stadens styresmän borgen af de troende i staden för att de skulle bevara freden. Som man befarade vidare våldsamheter, “sände bröderna strax, under natten, Paulus och Silas till Berea”.Ag 227.3
De, som nu för tiden framhålla impopulära sanningar, behöfva ej blifva missmodiga, om de ibland ej röna ett mera vänligt mottagande, äfven af sådana, som bekänna sig vara kristna, än Paulus och hans medarbetare rönte af de folk, bland hvilka de verkade. Korsets budbärare måste utrusta sig själfva med vaksamhet och bön samt gå fram med tro och frimodighet, alltid verkande i Jesu namn. De måste upphöja Kristus såsom människans medlare i den himmelska helgedomen, den, på hvilken gamla testamentets offringar syftade och genom hvilkens försoningsoffer öfverträdarna af Guds lag kunna finna förlåtelse och frid.Ag 227.4
* * * * *