Kapitel XLIX—Paulus’ sista bref.
Från kejsarens domsal återvände Paulus till sin cell, viss om, att han vunnit blott en kort förlängning af sitt lif. Han visste, att hans fiender ej skulle gifva sig någon ro, förrän de skaffat honom ur vägen. Men han visste äfven, att sanningen vunnit seger för en tid. Att en korsfäst och uppstånden Frälsare blifvit förkunnad för en så stor skara folk, som hade lyssnat till honom, var i och för sig en seger. Den dagen hade ett verk påbörjats, som skulle tillväxa i kraft — ett verk, som Nero och alla andra Kristi fiender ingalunda skulle kunna hindra eller tillintetgöra.Ag 492.1
I sin dystra cell satt Paulus dag efter dag fullt medveten om att på ett ord eller en vink från Nero kunde bödlarna komma och göra slut på hans lif. Under dessa omständigheter tänkte han på Timoteus och beslutade sända efter honom. Han hade anförtrott vården af församlingen i Efesus åt Timoteus, som därför blifvit kvar där, när Paulus gjorde sin sista resa till Rom. Paulus och Timoteus voro förenade med hvarandra med ovanligt starka kärleksband. Timoteus hade, ända sedan han blef omvänd, delat Paulus’ verksamhet och lidanden, och vänskapen mellan dessa två hade blifvit allt starkare, innerligare och heligare, intill dess Timoteus var för den åldrige, i verksamheten utslitne aposteln allt, livad en son kunde vara för en älskad och hedrad fader. Man kan ej förundra sig så mycket öfver, att Paulus i sin ensamhet längtade efter att se honom.Ag 492.2
Under de mest gynnsamma omständigheter kunde Timoteus ej hinna till Rom från Mindre Asien på mindre än flera månaders tid. Paulus visste, att hans lif var osäkert, och han fruktade, att Timoteus kunde komma för sent för att få se honom. Han hade viktiga råd och lärdomar för ynglingen, åt hvilken så ansvarsfulla uppgifter blifvit anförtrodda, hvarför han, på samma gång han uppmanade honom att komma utan uppskof, gaf honom ett vittnesbörd, som han möjligen ej skulle lefva för att muntligen delgifva honom. Hans hjärta var uppfylldt med kärleksfull ängslan för sin son i evangelium och för den församling, han hade vård om, och han sökte därför intrycka på Timoteus’ sinne, hur viktigt det var för lionom att troget sköta sitt heliga kall.Ag 493.1
Paulus begynte sitt bref med denna hälsning: “Till min älskade son Timoteus. Nåd, barmhärtighet, frid af Gud Fader och Jesus Kristus, vår Herre! Jag tackar Gud, hvilken jag tjänar från mina förfäder i ett rent samvete, likasom jag oaflåtligen tänker på dig i mina böner natt och dag”.Ag 493.2
Aposteln förmanade därpå Timoteus att vara ståndaktig i tron. Han skref: “För denna orsaks skull påminner jag dig att upplifva Guds nådegåfva, som är i dig genom mina liänders påläggning. Ty Gud har icke gifvit oss försagdhetens ande, utan kraftens och kärlekens och tuktens. Blygs därför icke för vår Herres vittnesbörd ej heller för mig, hans fånge, utan lid äfven du för evangelium efter Guds kraft”. Paulus uppmanade Timoteus att komma ihåg, att han hade blifvit kallad med “en helig kallelse” att förkunna hans kraft, som “i ljuset framburit lif och oförgänglighet genom evangelium, för hvilket”, sade han, “jag har blifvit satt till förkunnare och apostel och hedningarnas lärare. Hvarför jag också lider detta, men blyges dock icke därför, ty jag vet på hvem jag tror och är viss, att han förmår förvara till den dagen det, som är mig ombetrodt”.Ag 493.3
Genom sin långa verksamhet hade Paulus aldrig vacklat i sin trohet mot Frälsaren. Hvarhelst han var, vare sig inför de argsinta fariseerna eller de romerska myndigheterna, inför flen uppretade pöbeln i Lystra eller de ångerfulla syndarna i det macedoniska fängelset, resonnerande med de förskräckta sjömännen på det af vågorna kringkastade skeppsvraket eller stående ensam inför Nero för att föra sin egen sak — aldrig hade han blygts för den sak han försvarade. Det enda stora syftemålet med hans kristliga lif hade varit att tjäna honom, livilkens namn han en gång föraktat, och inga motgångar eller förföljelser hade varit i stånd att afvända honom från detta syftemål. Hans tro, som stärkts genom sträfvanden och renats genom uppoffringar, uppehöll honom och gaf honom förnyade krafter.Ag 494.1
Paulus fortsatte: “Så stärk dig nu, min son, i den nåd, som är i Kristus Jesus. Och hvad du har hört af mig inför många vittnen, anbefall det åt trog- na människor, hvilka äro dugliga att ock lära andra. Lid äfven du, såsom en god Jesu Kristi stridsman”.Ag 494.2
En sann Guds tjänare skall icke oroa sig öfver svårigheter eller ansvar. Från den källa, som aldrig tryter för dem, som riktigt söka efter gudomlig kraft, hämtar han krafter, genom hvilka han iståndsättes att möta och öfvervinna frestelser samt att utföra de plikter, som Gud ålagt honom. Den nåd, som delgifves honom, ökar hans förmåga att känna Gud och hans Son. I sin själ längtar han innerligen efter att kunna tjäna sin Mästare på ett antagligt sätt. Och i den mån han skrider framåt på den kristna vädjebanan, blir han stark i den “nåd, som är oss gifven i Kristus Jesus”. Denna nåd iståndsätter honom att vara ett troget vittne om de ting, som han hört. Han föraktar icke, ej heller försummar han den kunskap, som han fått af Gud, utan han meddelar denna kunskap åt trogna män, hvilka i sin tur undervisa andra däri.Ag 495.1
I detta sitt sista bref till Timoteus framställer Paulus för den yngre arbetaren ett högt ideal, utpekande de plikter, som åligga en Kristi tjänare. Aposteln säger: “Vinnlägg dig om att bevisa dig själf för Gud såsom bepröfvad, en ostrafflig arbetare, som rätt delar sanningens ord. Men fly ungdomens lustar och far efter rättfärdighet, tro, kärlek, frid med dem, som åkalla Herren af rent hjärta. Och visa från dig dåraktiga och oskickliga spörsmål, vetande, att de föda af sig tvister. Men en Herrens tjänare bör icke tvista, utan vara mild mot alla, skicklig att undervisa, fördragande det onda, med saktmod tillrättavisande motståndarna i hopp att till äfventyrs Gud gifver dem bättring till att förstå sanningen”.Ag 495.2
Aposteln varnade Timoteus för de falska lärare, som skulle söka att vinna inträde i församlingen. Han förklarar: “Men vet detta, att i de yttersta dagarna tillstunda svåra tider. Ty människorna skola vara egenkära, giriga, stortaliga, högfärdiga, hädiska, mot föräldrar olydiga, otacksamma, oheliga.... hafvande gudaktighetens sken men förnekande dess kraft. Och dessa bör du undfly”.Ag 496.1
Och han fortsätter: “Och onda människor och bedragare skola gå allt längre i ondska, förvillande och förvillade. Men du, förblif vid det du har lärt och hvarom du har blifvit förvissad, vetande af hvem du har lärt det, och att du från barndomen känner de heliga skrifterna, som kunna göra dig vis till frälsning. ... All skrift, af Gud ingifven, är ock nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till tuktan i rättfärdighet, på det att Guds människa må vara fullbordad, till allt godt verk skicklig”. Gud har försett oss med tillräckliga medel för att vi skola kunna vinna seger i striden mot det onda här i världen. Bibeln är rustningskammaren, där vi kunna förse oss med den nödvändiga rustningen. Våra länder måste vara omgjordade med sanning. Vårt pansar måste vara rättfärdighet. Vi måste taga trons sköld i vår hand och frälsningens hjälm på vår hjässa. Med Andens svärd, som är Guds ord, skola vi slå. oss igenom alla hinder och afhugga alla syndens fängslande fjättrar.Ag 496.2
Paulus visste, att stora faror hotade församlingen. Han visste, att de, som skulle hafva uppsikt öfver församlingen, måste utföra troget och nitiskt arbete, och han skref därför till Timoteus: “Jag besvär dig inför Gud och Herren Jesus Kristus, som skall döma lefvande och döda, och vid hans tillkommelse och hans rike: Predika ordet, träd fram i tid och otid, tillrättavisa, bestraffa, förmana med all saktmodighet och undervisning”.Ag 496.3
Denna allvarliga förmaning till en så trogen och nitisk arbetare, som Timoteus var, är ett kraftigt vittnesbörd om den stora betydelsen af det arbete, som utföres af evangelii förkunnare samt det ansvar, som är förenadt därmed. Paulus liksom kallar Timoteus inför Guds domstol och besvär honom att predika ordet, icke människors meningar och seder, samt att vara redo att vittna för Gud, närhelst tillfälle yppar sig därför — inför stora församlingar och enskilda kretsar, ute vid vägkanten och vid den husliga härden, till vänner och fiender, under trygghet eller blottställd för svårigheter och faror, vanära och förlust.Ag 497.1
Af fruktan för att Timoteus’ milda och eftergifna sinnelag möjligen kunde leda honom till att undvika en väsentlig del af sitt arbete, förmanade Paulus honom att troget och äfven med stränghet bestraffa synden hos dem, som öfvat grofva brott. Men han skulle dock göra detta med “all saktmodighet ocli undervisning”. Han skulle uppenbara Kristi kärlek och tålamod, förklarande och inskärpande sina bestraffningar med ordets sanningar.Ag 497.2
Att hata och bestraffa synd, men på samma gång visa ömhet och medlidsamhet för syndaren, är ingalunda en lätt sak. Ju ifrigare vi äro i våra egna bemödanden att i hjärta och lefverne utveckla helighet, desto djupare skall vårt hat för synden blifva och desto mera afgjordt skola vi visa, att vi ej kunna samtycka till någon afvikelse från det, som är rätt. Vi måste akta oss för otillbörlig stränghet mot syn- daren, men vi må äfven akta oss för att ej underskatta syndens onda beskaffenhet. Vi skola visa kristlig långmodighet och kärlek mot den, som förirrar sig; men det är fara för att vi kunna visa så stor fördragsamhet för det onda, att man betraktar sig själf såsom oförtjänt af bestraffning samt förkastar den såsom opåkallad och orättvis.Ag 497.3
Evangelii tjänare åstadkomma stundom stor skada genom att tillåta sin fördragsamhet mot den felande att urarta till fördragsamhet mot synd, och detta till den grad, att man äfven deltager i den. Sålunda ledas de till att ursäkta och öfverskyla det, som Gud fördömer, och omsider blifva de så förblindade, att de försvara dem, som Gud befaller dem att bestraffa. Den, som så förslöat sin andliga insiktsförmåga genom en syndig slapphet mot dem som Gud fördömer, skall omsider begå en större synd genom att uppträda strängt och barskt mot dem, som hafva Guds bifall.Ag 498.1
Genom den mänskliga visdomens öfvermod, genom förakt för den Helige Andes inflytelse och genom en afsmak för Guds ords sanningar skola många, som bekänna sig vara kristna och anse sig dugliga att undervisa andra, ledas till att vända sig bort från Guds fordringar. Paulus förklarade för Timoteus: “Ty en tid skall komma, då de icke skola fördraga den hälsosamma läran, utan skola efter sina egna lustar samla åt sig hopar af lärare, emedan det kliar i öronen, och vända sina öron från sanningen och vända sig till fablerna”.Ag 498.2
Aposteln åsyftar icke här uppenbara världsmänniskor, utan kristna bekännare, som följa sina böjelser och sålunda blifva sina egna trälar. Sådana äro villiga att lyssna endast till sådana läror, som icke bestraffa deras synder eller fördöma deras nöjesälskande lefnadssätt. De blifva sårade öfver Kristi trogne tjänares ord samt välja sig lärare, som berömma och smickra dem. Bland dem, som föregifva sig vara evangelii förknnnare, finnas äfven många, som framhålla mänskliga meningar i stället för Guds ord. De äro otrogna i sitt kall och vilseleda sådana, som af dem förvänta andlig ledning.Ag 498.3
I sina heliga lagbud har Gud gifvit oss en fullkomlig lefnadsregel, och han har förklarat, att intill tidens slut skall denna lag, oförändrad till sin minsta prick eller bokstaf, vara bindande på människorna. Kristus kom för att göra lagen stor och härlig. Han visade, att den hvilar på den omfattande grundvalen af kärlek till Gud och kärlek till nästan samt att lydnad för dess bud utgör människans hela plikt. I sitt eget lif har han lämnat oss ett exempel på lydnad mot Gud. I sin bergspredikan visade han, hur dess fordringar gå djupare än de yttre handlingarna och sträcka sig till själfva hjärtats tankar och uppsåt.Ag 499.1
Lydnad mot lagen skall komma människan att “försaka ogudaktigheten och de världsliga lustarna” samt -att “lefva tuktigt och rättfärdigt och gudligt i denna världen”. Men fienden till all rättfärdighet har fångat världen i sina snaror samt ledt män och kvinnor till att öfverträda lagen. Det har gått såsom Paulus förutsåg, att det skulle gå — skaror hafva vändt sig bort från Guds ords tydliga och hjärterannsakande sanningar samt själfva valt sig lärare, hvilka framställa för dem sådana fabler, som falla i deras smak. Bland både predikanter och församlingsmedlemmar finnas många, som trampa Guds bud under sina fötter. Därigenom blir världens Skapare förolämpad, och satan ler i segerglädje öfver den framgång han vinner genom sina anslag.Ag 499.2
Med det tilltagande föraktet för Guds lag får man äfven mer och mer afsmak för religionen, och på samma gång tilltaga högmod, nöjeslystnad, olydnad mot föräldrar och själfviska njutningar, medan de mera sansade allestädes fråga med djup ängslan: Hvad kan göras för att afvända den hotande faran? Svaret återfinnes i Paulus’ förmaning till Timoteus: “Predika ordet”. I Bibeln allena finna vi den enda pålitliga regeln för våra handlingar. Den innehåller en afskrift af Guds vilja, en framställning af den gudomliga visdomen. Den löser för människans förstånd lifvets stora problem; och för alla, som rätta sig efter dess principer, utgör den en säker ledtråd, som bevarar dem från att förslösa sitt lif i fåfänga bemödanden.Ag 500.1
Gud har kungjort sin vilja för oss, och det är dårskap af människan att sätta i fråga det, som har gått öfver hans läppar. Sedan den oändliga visheten talat, kan det ej finnas någon tvifvelaktig fråga för människan att afgöra, inga möjliga tvetydigheter för henne att utreda. Allt, som fordras af henne, är, att hon uppriktigt och villigt instämmer i Guds uttryckta vilja. Lydnad är såväl förnuftets som samvetets högsta beslut.Ag 500.2
Paulus sade vidare i sin förmaning: “Men du, var nykter i allt, fördrag lidandet, gör en evangelii förkunnares verk, uträtta ditt ämbete fullständigt”. Paulus skulle snart fullborda sitt lopp, och han ville, att Timoteus skulle taga hans plats för att värna församlingarna mot de fabler och villfarelser, genom hvilka fienden på olika sätt skulle söka att leda dem bort från evangelii enkelhet. Han förmanade honom att akta sig för att invecklas i världsliga affärer, som kunde hindra honom från att helt ägna sig åt Guds verk samt att med ett gladt sinnelag uthärda motstånd, vanära och förföljelse, hvartill hans trohet komme att blottställa honom, och slutligen att troget fullfölja sitt kall genom att göra bruk af alla för handen varande medel, genom hvilka han kunde vara till välsignelse för dem, för hvilka Jesus hade dött.Ag 500.3
Paulus’ lif var en belysning af de sanningar han predikade, och just däri låg hans makt och inflytelse. Alltid hade han en djup känsla af sitt ansvar, och han verkade i nära förening med honom, som är källan till all rättvisa, nåd och sanning. Han höll fast vid Kristi kors såsom sin enda försäkring om framgång. Kärlek till Frälsaren var den odödliga bevekelsegrunden, som uppehöll honom i hans kamp mot det egna jaget och mot det onda, som utifrån angrep honom, i det han kämpade mot en kall och kärlekslös värld och mot bittra fiender.Ag 501.1
Hvad församlingen behöfver i dessa farliga tider, är en kår af arbetare, som i likhet med Paulus har utbildat sig för att vara till välsignelse för andra — arbetare, som hafva en djup erfarenhet i de ting, som tillhöra Gud, och som äro uppfyllda med nit och ifver. Åt Gud helgade, själfuppoffrande män behöfvas, män, som icke äro rädda för pröfningar och ansvar, män, som äro tappra och trogna, män, som ha Kristus, “härlighetens hopp”, inneboende i sitt hjärta och hvilkas läppar, berörda af en helig eld, “predika ordet”. Guds verk aftynar, när det lider brist på sådana arbetare, och då insmyga sig dödliga villfarel- ser, hvilka förgifta moralen och nedslå förhoppningarna hos en stor del af människosläktet.Ag 501.2
Då trogna och utarbetade fanbärare nedlägga sitt lif för sanningens skull, hvilka skola då träda fram och intaga de tomma platserna i de glesnade leden? Skola våra ynglingar mottaga det heliga kallet från sina fäders händer? Äro de beredda att fylla de platser, som innehades af de trogna fäder, som nedlagt sin vandringsstaf ? Skall apostelns förmaning hörsammas och skola de lyda pliktens röst midt under de hos ungdomen så gängse lockelserna till själfviska och äregiriga företag?Ag 502.1
Paulus afslutade sitt bref med personliga hälsningar till olika individer samt upprepade åter sin innerliga önskan, att Timoteus måtte snart komma till honom, om möjligt före vinterns inbrott. Han nämnde den känsla af ensamhet han erfor på grund af att somliga af hans vänner hade öfvergifvit honom och på grund af andras nödvändiga frånvaro; och om Timoteus skulle tveka, därför att församlingen i Efesus behöfde honom, så upplyste Paulus om, att han redan hade skickat Tykikus att intaga hans plats.Ag 502.2
Sedan han sagt några ord om rannsakningen inför Nero, om hur hans bröder hade öfvergifvit honom och om en förbundstrogen Guds uppehållande nåd, afslutade Paulus sitt bref med att anbefalla sin älskade Timoteus åt Öfverherden, som, om än underherdarna måste nedlägga sin vandringsstaf, fortfarande skulle vårda sin hjord.Ag 502.3