Kapitel XXVII—Efesus.

Under den tid Apollos var i Korint, uppfyllde Paulus sitt löfte att åter besöka denna stad. Han hade aflagt ett kort besök.i Jerusalem samt tillbringat någon tid i Antiokia, platsen för hans tidigare verksamhet. Därifrån reste han genom Mindre Asien och “genomfor efter hvartannat det Galatiska landet och Frygien”, ^{1Apg. 18:23.} besökande de församlingar, som han själf hade upprättat, samt stärkande de kristnas tro.Ag 277.1

På apostlarnas tid var den västra delen af Mindre Asien känd som Asiens romerska provins. Efesus, dess hufvudstad, var en viktig handelsstad. Dess hamn var uppfylld af skepp och dess gator af folk från alla länder. I likhet med Korint var Efesus ett lofvande fält för missionsverksamhet.Ag 277.2

Judarna, som nu voro kringspridda i alla civiliserade länder, förväntade i allmänhet Messias’ ankomst. Många af dem hade under sina besök vid de årliga högtiderna i Jerusalem gått ut till Jordan- floden för att lyssna till Johannes döparen på den tid, då han predikade där. De hade hört honom framställa Jesus såsom den utlofvade Messias, och de hade utbredt nyheterna härom till alla delar af världen. Sålunda hade Gud beredt vägen för apostlarnas verksamhet.Ag 277.3

Vid sin ankomst till Efesus fann Paulus tolf bröder, hvilka, i likhet med Apollos, hade varit Johannes döparens lärjungar och därunder fått upplysning om Kristi mission. De hade icke Apollos’ förmågor, men med samma uppriktiga tro sökte de utbreda den kunskap de hade fått.Ag 278.1

Dessa bröder visste ingenting om den Helige Andes mission. När Paulus frågade dem, om de hade mottagit den Helige Ande, svarade de: “Vi hafva icke ens hört, om någon helig Ande är till”. “Hvartill hafven I då blifvit döpta?” frågade Paulus, hvarpå de svarade: “Till Johannes' dop”.Ag 278.2

Då framställde aposteln för dem de stora sanningar, som utgöra grundvalen af den kristnes hopp. Han berättade för dem om Kristi lif på jorden och om hans grymma och nesliga död. Han framhöll, huru lifvets Herre hade sönderslitit grafvens fjättrar och segrat öfver döden. Han upprepade Frälsarens uppdrag till sina lärjungar: “Mig är gifven all makt i him melen och på jorden. Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem till Faderns och Sonens och den Helige Andes namn”. ^{2Matt. 28:18, 19.} Han talade äfven till dem om Kristi löfte att sända Hugsvalaren, genom hvilken mäktiga tecken och under skulle utföras, och han beskref, hur härligt detta löfte hade blifvit uppfylldt på pingstdagen.Ag 278.3

Med djupt intresse samt tacksamhet och glädje lyssnade dessa bröder till Paulus’ ord. Genom tron fattade de den underbara sanningen om Kristi försoningsoffer och anammade honom såsom sin återlösare. De blefvo sedan döpta i Jesu namn; och när Paulus “lade händerna på dem”, mottogo äfven de den Helige Andes dop, hvarigenom de blefvo i stånd till att tala andra språk och att profetera. Sålunda blefvo de skickliggjorda till att verka som missionärer i Efesus och äfven att gå ut och förkunna evangelium i Mindre Asien.Ag 278.4

Emedan dessa män hade en ödmjuk och läraktig anda, vunno de en erfarenhet, som skickliggjorde dem att gå ut som arbetare på skördefältet. Af deras exempel kunna de kristna få en dyrbar lärdom. Det finns många, som ej göra mycken framgång i det kristliga lifvet, emedan de äro för själftillräckliga att vara lärjungar. De äro nöjda med en ytlig kunskap i Guds ord. De önska icke förändra sin tro eller vandel, och följaktligen beflita de sig ej om att erhålla större ljus.Ag 279.1

Om Kristi efterföljare ifrigt sökte efter visdom, skulle de komma in på rika sanningsfält, som de förut icke alls känt till. Den, som helt öfverlämnar sig åt Gud, skall ledas af hans hand. Han kan vara ringa och till utseendet obegåfvad; men om han med ett hjärta, uppfylldt af kärlek och förtröstan, lyder hvarje fingervisning med hänsyn till Guds vilja, skola hans förmågor helgas, förädlas och stärkas samt hans själsförmögenheter utvecklas. I den mån han uppskattar den gudomliga visdomens lärdomar, skall han anförtros ett heligt uppdrag, och han skall iståndsättas att göra sitt lif till en ära för Gud och till en välsignelse för världen. “När dina ord upplåtas, gifva de ljus och skänka förstånd åt de enfaldiga”. ^{3Ps. 119:130.}Ag 279.2

Många nu för tiden äro lika okunniga om den Helige Andes verk, som de troende i Efesus voro, och detta oaktadt det i hela Bibeln ej finnes en sanning, som är tydligare framställd än denna. Profeter och apostlar hafva talat om detta ämne. Kristus själf fäster vår uppmärksamhet vid växtriket såsom en belysning på den Helige Andes verk i att underhålla det andliga lifvet. Vinträdets saft uppstiger från trädets rot och fyller grenarna; sålunda underhålles växtligheten, och blommor och frukt frambringas. Så genomströmmas också själen af den Helige Andes lifgifvande kraft, som utgår från Frälsaren, ombildande hjärtats känslor och bevekelsegrunder och bringande tankarna i lydnad för Guds vilja, hvarigenom människan iståndsättes att frambringa en dyrbar skörd af heliga gärningar.Ag 280.1

Upphofsmannen till detta andliga lif är osynlig, och det sätt, hvarpå detta lif underhålles och delgifves, kan ej förklaras genom . mänsklig filosofi. Det sätt, hvarpå Guds Ande verkar, är dock alltid i harmoni med det skrifna ordet. Såsom det förhåller sig i den naturliga världen, så ock i den andliga. Det naturliga lifvet uppehålles hvarje ögonblick genom gudomlig kraft, dock ej genom ett direkt underverk, utan genom de välsignelser, till hvilka vi hafva åtgång. Sålunda underhålles äfven det andliga lifvet genom användandet af medel, som Gud förser oss med. Om en Kristi efterföljare önskar växa upp till “en fullkommen man, till Kristi fullhets åldersmått”, ^{4Ef. 4:13.} måste han nära sig af lifvets bröd och dricka af salighetens vatten. Han måste vaka och bedja och arbeta, i allting fogande sig efter den undervisning, som Gud gifvit oss i sitt ord.Ag 280.2

I dessa omvända judars erfarenhet finna vi en annan lärdom. När de blefvo döpta af Johannes, förstodo de ej till fullo Jesu mission som världens syndoffer. De hyllade svåra villfarelser. Men när de fingo mera ljus, anammade de med glädje Kristus såsom sin Frälsare, och med detta steg framåt kom äfven en förändring i deras plikter. I den mån de mottogo en renare tro, inträdde en motsvarande förändring i deras lefverne. Som ett bevis på denna förändring och ett erkännade af deras tro på Kristus blefvo de omdöpta i Jesu namn.Ag 281.1

Paulus hade som sedvanligt begynt sin verksamhet i Efesus genom att predika i judarnas synagoga. Han fortfor att verka där under tre månader, “samtalande med dem och öfvertygande dem om det, som hör till Guds rike”. I början rönte han ett gynnsamt mottagande; men här såsom på andra fält uppstod snart ett starkt motstånd. “Några förhärdade sig och trodde icke, utan talade illa inför menigheten”. Och då de envist fortforo att förkasta evangelium, upphörde aposteln med att predika i synagogan.Ag 281.2

Guds Ande hade verkat med och genom Paulus i hans arbete för sina landsmän. Tillräckliga bevis hade blifvit framställda för att öfvertyga alla, som uppriktigt önskade få upplysning om sanningen. Men många läto sig behärskas af fördomar och otro och ville ej böja sig för de klaraste bevis. Af fruktan för att de omvändas tro kunde blifva förvänd genom ett ständigt umgänge med dessa sanningens motståndare, skilde Paulus sig från dem och samlade lärjungarna i en grupp för sig själfva samt fortfor med sin offentliga undervisning i Tyrannus’ skola. Tyrannus var en ganska ansedd lärare.Ag 281.3

Paulus märkte, att “en stor och kraftig dörr” öppnades för honom, oaktadt han hade “många motståndare”. ^{51 Kor. 16:9.} Efesus var ej allenast den präktigaste, utan äfven den ogudaktigaste bland Asiens städer. Vidskepelse och sinnliga nöjen härskade öfverallt bland den vimlande befolkningen. Brottslingar af alla slag funno skydd i skuggan af stadens tempel, och de mest förnedrande brott florerade.Ag 282.1

Efesus var en populär medelpunkt för dyrkandet af Diana. Ryktet om det praktfulla templet, som byggts för “efesiernas Diana”, hade utbredt sig öfver hela Asien, ja, öfver hela världen. Dess oöfverträffliga skönhet gjorde det till ej allenast stadens utan äfven hela nationens stolthet. Den afgud, som förvarades inom detta tempel, hade enligt en gängse sägen fallit ned från himmelen. Symboliska skriftecken voro inristade på den, hvilka man tillskref en stor kraft. Efesierna hade skrifvit böcker för att tolka betydelsen af dessa skriftecken.Ag 282.2

Bland dem, som flitigt studerade dessa kostbara böcker, voro många trollkarlar, hvilka utöfvade en kraftig inflytelse öfver de vidskepliga, som dyrkade Diana-bilden i detta tempel.Ag 282.3

Aposteln Paulus rönte särskilda bevis på Guds ynnest under sin verksamhet i Efesus. Guds kraft åtföljde hans bemödanden, och många blefvo botade för sina sjukdomar. “Gud gjorde icke ringa krafter genom Paulus’ händer, så att man till och med tog dukar och skört, som hade kommit vid hans kropp, och lade dem på de sjuka, och sjukdomarna öfvergåfvo dem och de onda andarna foro ut från dem”. Dessa uppenbarelser af en öfvernaturlig makt voro mycket kraftigare, än hvad invånarna i Efesus någonsin förut bevittnat, och de voro af sådan beskaffenhet, att de icke kunde efterapas af taskspelarens skicklighet eller trollkarlens konster. Som dessa underverk utfördes i Jesu, nasaréens, namn, fick folket tillfälle att se, att himmelens Gud var mäktigare än trollkarlarna, som tillbådo gudinnan Diana. Herren upphöjde sålunda sin tjänare, och det inför själfva afgudadyrkarna, högt öfver de mäktigaste och mest gynnade af trollkarlarna.Ag 282.4

Men den Gud, för hvilken äfven de onda andarna måste visa underdånighet och som gifvit sina tjänare makt öfver dem, stod nu i begrepp att bringa större skam och nederlag öfver dem, som föraktade och vanhelgade hans heliga namn. Trolldomskonsten var förbjuden i den mosaiska lagen under hotelse af dödsstraff, men detta oaktadt hade den tid efter annan i hemlighet praktiserats af affallna judar. Vid tiden för Paulus’ besök till Efesus funnos i staden “några af de kringvandrande judiska besvärjarna”, hvilka, då de sågo de underverk, som utfördes af honom, “togo sig före att nämna Herren Jesu namn öfver dem, som hade de onda andarna”. Ett dylikt försök gjordes af “sju söner af Skevas, en judisk öfverstepräst”. Då de funno en man, som var besatt af en ond ande, sade de till honom: “Vi besvärja eder vid Jesus, hvilken Paulus predikar”. Men “den onde anden svarade och sade till dem: Jesus känner jag, och Paulus vet jag af, men hvilka ären I? Då sprang mannen, i hvilken den onde anden var, på dem och vardt dem öfvermäktig och våldförde sig på dem, så att de, nakna och sårade, flydde bort ur det huset”.Ag 283.1

Här gåfvos alltså ogensägliga bevis för Kristi namns helighet och den fara de utsatte sig för, hvilka togo detta namn på sina läppar utan tro, att Frälsarens mission var af gudomligt ursprung. “Räddhåga föll öfver dem alla, och Herren Jesu namn vardt prisadt”.Ag 283.2

Fakta, som förut varit fördolda, blefvo nu framlagda i ljuset. Somliga af de troende hade icke till fullo förkastat sina vidskepelser, när de antogo kristendomen. De fortforo ännu till en del att praktisera trollkonsten. Öfverbevisade om det orätta härutinnan, kommo nu “många af dem, som trodde, och bekände och yppade sina gärningar”. Detta goda verk sträckte sig äfven till somliga af trollkarlarna själfva, så att “flera, som hade öfvat vidskepliga konster, bu ro ihop sina böcker och brände upp dem i allas åsyn, och när man sammanräknade deras värde, fann man det uppgå till femtio tusen silfverpenningar. Så mäktigt växte Herrens ord och visade sin kraft”.Ag 284.1

Genom att uppbränna sina trolldomsböcker visade dessa omvända efesier, att de nu hatade hvad de en gång funnit behag i. Det var synnerligen med och genom trolldom de hade förolämpat Gud och kommit i fara. De visade nu sin förtörnelse öfver denna synd, och härigenom gåfvo de bevis på sann omvändelse.Ag 284.2

Dessa afhandlingar om besvärjelse och trolldom innehöllo regler och formulär för samtal med onda andar — upplysning om huru man kunde begära hjälp och erhålla underrättelser från dem. Lärjungarna skulle hafva utsatt sig för frestelse, om de hade behållit dessa böcker; och om de hade sålt dem, skulle de hafva utsatt andra för frestelse. De hade afsagt sig mörkrets välde, och de ville nu göra hvilken uppoffring som helst för att tillintetgöra dess makt. San- ningen segrade sålunda öfver människornas fördomar och deras penningekärlek.Ag 284.3

Genom denna uppenbarelse af Kristi makt vanns i själfva vidskepelsens näste en stor seger för kristendomen. Inflytelsen af hvad som ägt rum fick en vidsträcktare utbredning än Paulus anade, och detta blef en kraftig påstötning till framgång för Kristi verk. Ännu lång tid efter att aposteln slutat sitt lefnadslopp hade människorna dessa scener i friskt minne, hvilket bidrog till att själar vunnos för evangelii sak.Ag 285.1

Man antager gärna, att den hedniska vidskepelsen försvunnit inför det tjugonde århundradets civilisation. Men Guds ord och det verkliga förhållandet visa, att trollkonster praktiseras i våra dagar lika fullt som i forntiden. Det forna trolldomssystemet är i verkligheten detsamma som nutidens spiritism. Satan finner tillträde till tusentals sinnen under föregifvande att vara någon afliden vän. Men den heliga skrift förklarar, att “de döda veta alls intet”. ^{6Pred. 9:5.} Deras tankar, deras kärlek, deras hat hafva försvunnit. De döda samtala icke med de lefvande. Men trogen sin första listighet använder satan nu detta bedrägeri för att vinna kontroll öfver människornas sinnen.Ag 285.2

Genom spiritismen sättas många sjuka, sörjande och nyfikna genom samtal i förbindelse med onda andar. Alla, som våga inlåta sig på detta, beträda farlig mark. Guds sanningsord uppenbarar, hvad Gud tänker om dem. I forntiden uttalade han en sträng dom öfver en konung, som begärde råd af en hednisk gud: “Är det därför, att ingen Gud finnes i Israel, som I gån bort för att fråga Baal-Serub, guden i Ekron? Fördenskull säger Herren så: Du skall icke stiga ned från den säng, i hvilken du stigit upp, utan du skall döden dö”. ^{72 Kor. 1:3, 4.}Ag 285.3

Hedniska tiders besvärjare finna sin motsvarighet i nutidens spiritistiska medier och spådomsandar. De hemlighetsfulla röster, som talade i Endor och i Efesus, fortsätta ännu att genom lögnaktiga ord vilseföra människors barn. Kunde slöjan lyftas från våra ögon, skulle vi se onda änglar, som begagna sig af alla slags konstgrepp för att bedraga och förstöra. Satan är alltid framme med sin förtrollande kraft, hvarhelst en inflytelse utöfvas för att förmå människorna att glömma Gud. Under denna inflytelse blifva de ovarsamma snart förvillade till sitt sinne och fördärfvade till sina själar. Apostelns förmaning till församlingen i Efesus bör hörsammas af Guds folk i våra dagar: “Hafven ingen delaktighet i mörkretsAg 286.1

ofruktbara gärningar, utan hellre till och med bestraffen dem”. ^{8Ef. 5:11.}Ag 286.2

* * * * *