Kapitel XXXIV—En åt Gud helgad tjänst.

Kristus har i sitt lif och sin lära gifvit oss en fullkomlig belysning på en oegennyttig tjänst, som har sin upprinnelse hos Gud. Gud lefver icke för sig själf. Genom världens skapelse och genom att uppehålla allting betjänar han ständigt andra. “Han låter sin sol gå upp öfver onda och goda och låter regna öfver rättfärdiga och orättfärdiga”. ^{1Matt. 5:45.} Denna idealtjänst har Fadern öfverlämnat åt sin Son, som han ställde i spetsen för människosläktet för att genom hans. exempel lära dem hvad det betyder att tjäna andra. Hela hans lif stod under tjänandets lag, och han betjänade alla.Ag 354.1

Jesus sökte om och om igen grundfästa denna princip bland lärjungarna. När Jakob och Johannes framställde sin begäran rörande främsta platsen, sade han: “Hvilken som vill blifva stor bland eder, han skall vara eder tjänare, och hvilken som vill blifva främst ibland eder, han vare eder dräng; likasom Människosonen icke har kommit för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och gifva sitt lif till lösen för många”. ^{2Matt. 20:26-28.}Ag 354.2

Sedan Kristus uppfor till himmelen, har han utfört sitt verk på jorden genom utvalda representanter, genom hvilka han talar till människors barn och betjänar dem i deras behof. Församlingens stora hufvud leder sitt verk genom mänskliga redskap, som Gud ordinerat till att vara hans representanter.Ag 355.1

De, som blifvit kallade af Gud att genom ordets förkunnande verka för uppbyggandet af hans församling, innehafva en högst ansvarsfull ställning. I Kristi ställe skola de öfvertyga män och kvinnor om nödvändigheten att låta försona sig med Gud, och de kunna uppfylla detta uppdrag endast i den mån de mottaga visdom och kraft från ofvan.Ag 355.2

Kristi sändebud äro de andliga förmyndarna af det folk, som anförtrotts åt deras vård. Deras arbete liknas vid en väktares. I forna tider blefvo ofta väktare utposterade på stadsmurarna, där de hade en fördelaktig utsikt och kunde i tid varna för en fiendes annalkande. På deras trohet var stadsbornas trygghet beroende. Vid bestämda tider skulle de ropa till hvarandra för att förvissa sig om att alla voro vakna och att ingen hade råkat ut för någon olycka. Uppmuntrande eller varnande rop buros från den ene till den andre, till dess ekot däraf genljöd kring hela staden.Ag 355.3

Till hvarje ordets tjänare säger Herren: “Dig, du människobarn, har jag nu satt till en väktare för Israels hus, på det att du, när du hör ett ord från min mun, må varna dem å mina vägnar. Om jag säger till den ogudaktige: Du ogudaktige, du måste dö och då du icke har sagt något till att varna den ogudaktige för hans väg, då skall väl den ogudaktige dö genom sin missgärning, men hans blod skall jag utkräfva af din hand. Men om dn har varnat den ogudaktige för hans väg, att han måtte vända om ifrån den, och han likväl icke har vändt om ifrån sin väg, då skall visserligen han dö genom sin missgärning, men du själf har räddat din själ”. ^{3Hes. 33:7-9.}Ag 355.4

Dessa profetens ord visa, hvilket stort ansvar hvilar på dem, som blifvit satta till förmyndare öfver Guds församling, som förvaltare af Guds hemligheter. De skola stå som väktare på Sions murar och ropa larm vid fiendens annalkande. Själar sväfva i fara för att duka under för frestelse, och de skola förgås, om ej Guds tjänare fylla sitt uppdrag. Om för någon orsaks skull deras sinnen blifva så förslöade, att de ej kunna urskilja hatande faror och folket genom deras försumlighet förgås, skall Gud kräfva de förlorades blod ur deras händer.Ag 356.1

Väktarne på Sions murar hafva den förmånen att lefva i så nära gemenskap med Gud, att Guds Ande kan genom dem varna män och kvinnor för hotande fara och anvisa dem en säker tillflyktsort. De skola troget varna dem för öfverträdelsens oundvikliga följder, och de skola troget värna församlingens intressen. De få aldrig minska sin vaksamhet. Hvarje förmåga af deras varelse måste användas i deras arbete. De måste gifva basunen ett tydligt ljud. De arbeta ej för att få lön, utan därför, att de känna sig förpliktade därtill, ty de inse, att en förbannelse hotar dem, om de icke predika evangelium. Valda af Gud och beseglade med Kristi blod, äro de under förpliktelse att rädda män och kvinnor från det förestående fördärfvet.Ag 356.2

Den predikant, som är en Kristi medarbetare, har djup känsla af heligheten af sitt verk samt af den möda och uppoffring, som fordras för att med framgång utföra det. Han söker ej att göra det lätt och bekvämt. Han förgäter sig själf. I sitt sökande efter förlorade får känner han icke, att han själf är trött, förfrusen och hungrig. Han har blott ett mål i sikte — att frälsa de förtappade.Ag 356.3

Den, som tjänar under Emanuels blodbestänkta fana, måste vara beredd för arbete, som kräfver en hjältes ansträngningar och tålmodig uthållighet. Korsets stridsman står orygglig i främsta ledet under striden. När fienden tränger hårdt på, vänder han sig till sin fasta borg för att erhålla bistånd, och i det han åberopar sig på Herrens löften i ordet, stärkes han för stundens plikter. De segrar, han vinner, göra honom ej högmodig, utan föranleda honom att förtrösta ännu mer på den Allsmäktige. Förlitande sig på hans makt är han i stånd till att framhålla frälsningens budskap så kraftigt, att det gör djupt intryck på dem, som höra det.Ag 357.1

Den, som är ordets lärare, måste själf vara medveten om, att han lefver i ständigt umgänge med Gud genom bön och genom betraktelse af hans ord; ty häri ligger hemligheten till hans andliga styrka. Umgänge med Gud skall förläna predikantens bemödanden en kraft, som är större än inflytelsen af hans predikan. Han får ej tillåta sig att vara denna kraft förutan. Med en ifver, som ej kan motstås, måste han kämpa med Gud i bön för att erhålla styrka för lifvets plikter och pröfningar och för att hans läppar må beröras af Andens lefvande glöd. I alltför många fall hafva Kristi representanter fattat de eviga verkligheterna alltför ytligt. Om människorna vilja vandra med Gud, skall han följa dem i den remnade klip- pan. Sålunda dolda kunna de skåda Gud, såsom Mose skådade honom. Genom den kraft och det ljus, som han delgifver dem, kunna de fatta och uträtta mer, än de med sitt begränsade omdöme trott vara möjligt.Ag 357.2

Satan lyckas ganska lätt i sina listiga anslag mot sådana, som äro nedtryckta af missmod. Låt den predikant, som är färdig att duka under för nedslagenhet, göra sina behof kunniga inför Gud. Paulus förtröstade mest på Gud, när himmelen var såsom koppar öfver honom. Han kände tidens vedermöda bättre än de flesta. Lyssna till hans triumferande rop, midt under det han genom frestelser och strider sträfvade uppåt mot himmelen: “Vår bedröfvelse, som är kort och lätt, bereder åt oss på öfversvinneligt sätt i öfversvinneligt mått en evig fullvikt af härlighet, åt oss, som icke se efter de ting, som synas, utan efter dem, som icke synas”. ^{42 Kor. 4:17, 18.} Paulus höll alltid sina ögon riktade på det osynliga och det eviga. Han förtröstade på Gud, och häri låg hans styrka midt under hans strider mot öfvernaturliga makter. I åskådningen af den Osynlige vinner själen ett mod och en styrka, som nedbryter världens förtrollande kraft öfver sinnet och karaktären.Ag 358.1

En predikant bör fritt umgås med det folk han verkar bland, så att han genom närmare bekantskap med dem må kunna veta, huru han skall lämpa sina predikningar efter deras behof. Hans predikan är blott som en inledning till den personliga verksamheten, som han sedermera bör utföra. Han bör besöka människorna i deras hem samt med brinnande nitälskan och i ödmjukhet samtala och bedja med dem. Det finns familjer, som aldrig kunna nås af Guds ords sanningar, om ej hans nåds förvaltare gå in i deras hem och utpeka för dem en bättre väg. Men ingen kan göra detta med mindre hans hjärta klappar i harmoni med Jesu hjärta.Ag 358.2

Mycket är innefattadt i denna befallning: “Grå ut på vägar och gärden och nödga dem att komma in, på det att mitt hus må varda fullt “ ^{5Luk. 14:23.} Låt predikanten framhålla sanningen i familjer och komma i nära beröring med dem, för hvilka han verkar. När han sålunda samverkar med Gud, skall Gud bekläda honom med andlig kraft. Kristus skall leda honom i hans arbete och gifva honom ord att tala, som skola sjunka djupt ned i åhörarnas hjärtan. Hvarje predikant kan vara i den ställning, att han kan säga med Paulus: “Jag har icke undandragit mig att förkunna allt Guds råd”. “Jag har icke undandragit mig något, som kunnat vara till gagn, utan offentligen och i hemmen predikat och lärt eder .... om bättringen till Gud och tron på vår Herre Jesus Kristus”. ^{6Apg. 20:27, 20, 21.}Ag 359.1

Frälsaren gick från hus till hus, botande de sjuka, tröstande de bedröfvade, lindrande de lidandes smärtor, talande frid till de ångerfulla. Han tog de små barnen i sin famn och välsignade dem samt talade ord af hopp och hugsvalelse till trötta mödrar. Med osviklig ömhet och mildhet sökte han fördrifva hvarje form af mänskligt elände och lidande. Han verkade icke för sig själf, utan för andra. Det var hans mat och dryck att bringa hopp och styrka till alla, med hvilka han kom i beröring. Och när män och kvinnor lyssnade till de sanningar, som föllo från hans läppar och som vöro så olika rabbinernas traditioner och dogmer, lyste hoppets sol in i deras hjärtan. I all hans undervisning låg ett allvar, som beklädde hans ord med öfverbevisande kraft.Ag 359.2

Guds tjänare måste lära sig att verka som Kristus verkade, att utvälja från hans sannings fatabur sådana ord, som kunna lindra andlig nöd hos dem de verka för. Endast på detta sätt kunna de fylla sitt uppdrag. Samme Ande, som var i Kristus, då han meddelade åt andra den undervisning, han själf ständigt mottog, skall utgöra källan till deras kunskap och hemligheten af deras kraft i främjandet af Frälsarens verk i världen.Ag 360.1

Somliga predikanter hafva icke vunnit framgång, emedan de icke ägnat Herrens verk sitt odelade intresse. En predikant bör ej låta sitt sinne upptagas af något annat än den stora och viktiga kallelsen att leda själar till Frälsaren. De fiskare, som Jesus kallade, lämnade genast sina fisknät och följde honom. Predikanten kan icke utföra Guds verk på ett antagligt sätt, på samma gång hans sinne är upptaget med stora affärsföretag. Att sålunda dela intresset förslöar den andliga förnimmelsen. Sinnet och hjärtat upptagas af jordiska ting, medan andliga ting blifva af underordnad betydelse. Man söker foga sitt arbete för Gud efter omständigheterna i stället för att ordna omständigheterna så, att man kan verka för Gud.Ag 360.2

Predikanten behöfver sina bästa krafter för sin höga kallelse. Hans krafter tillhöra Gud, och han bör därför icke befatta sig med spekulationer eller andra företag, som draga honom bort från det stora verk, som han fått af Gud. “Ingen, som gör krigstjänst”, förklarar Paulus, “invecklar sig i näringsbestyr, på det att han må täckas den, som har antagit honom till krigstjänst”. ^{72 Tim. 2:4.} Sålunda betonar aposteln predikantens behof af att helt helga sig åt Mästarens tjänst. Den predikant, som är helt helgad åt Gud, inlåter sigAg 360.3

icke i affärer, som hindra honom från att helt ägna sig åt sitt heliga kall. Han sträfvar icke efter jordisk ära eller rikedom; hans enda lifsmål är att framhålla Frälsaren, som uppoffrat sig själf för fallna människor, på det de måtte erhålla det eviga lifvets skatter. Hans högsta önskan är icke att samla jordiska skatter, utan fastmer att för de likgiltiga och otrogna framhålla evighetens verkligheter. Någon torde framhålla för honom företag, som lofva stor världslig vinst, men för sådana frestelser har han blott ett svar: “Hvad skall det hjälpa en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ”? ^{8Mark. 8:36.}Ag 361.1

Satan framställde denna lockelse för Kristus, emedan han visste, att världen aldrig skulle blifva återlöst, om han antagit den. Och under olika förklädningar framställer han ännu i våra dagar samma frestelse för Guds tjänare, ty han vet, att de, som låta sig bedåras däraf, skola ej förblifva sin kallelse trogna.Ag 361.2

Det är icke Guds vilja, att hans tjänare skola söka efter jordiska rikedomar. Paulus skref härom till Timoteus: “Ty girigheten är en rot till allt ondt, till hvilken somliga hafva haft lust och därigenom farit vilse från tron och tillfogat sig många kval. Men du, Guds människa, fly sådant och far efter rättfärdighet, gudaktighet, tro, kärlek, tålamod, saktmodighet”. ^{91 Tim. 6:10, 11, 17-19.} Genom exempel såväl som lära böra Kristi representanter bjuda “dem, som äro rika i denna världen, att de icke högmodas eller sätta sitt hopp på oviss rikedom, utan på den lefvande Guden, som gifver oss allt rikligen till åtnjutande, att de göra godt, varda rika på goda gärningar, äro gifmilda och dela med sig, samlande sig en god grund för det tillkommande, att de må fatta det rätta lifvet”. ^{91 Tim. 6:10, 11, 17-19.}Ag 361.3

Aposteln Paulus’ erfarenheter och undervisning rörande den heliga beskaffenheten af hans verk utgöra en hjälp och en inspiration för dem, som fått samma evangelii ämbete. Hans hjärta brann af kärlek till syndare, och han använde alla sina krafter för själars vinnande. En mera själfförsakande och ihärdig arbetare har aldrig funnits. De välsignelser han erhöll uppskattade han som så många fördelar, som han kunde bruka till välsignelse för andra. Han tog hvarje tillfälle i akt att tala om Frälsaren eller att hjälpa dem, som voro i nöd. Han gick från plats till plats, predikande evangelium och upprättande församlingar. Hvarhelst folket ville lyssna till honom, sökte han att motverka det onda samt att leda människornas fötter in på rättfärdighetens väg.Ag 362.1

Paulus glömde icke de församlingar, som han hade upprättat. Sedan han fullbordat en missionsresa, plägade han och Barnabas besöka de församlingar, som förut upprättats, samt hos dem utvälja män, som de kunde bereda att gå ut och förkunna evangelium.Ag 362.2

Detta tillvägagående innehåller en viktig lärdom för nutidens predikanter. Aposteln gjorde det till en del af sin verksamhet att utbilda unga män för predikoämbetet. Han tog dem med sig på sina missionsresor, och sålunda vunno de en erfarenhet, som sedermera iståndsatte dem att utföra ansvarsfullt arbete. När de voro skilda åt, höll Paulus sig dock underrättad om deras arbete, och hans bref till Timoteus och Titus vittna om hans intresse för deras framgång.Ag 362.3

Erfarna predikanter nu för tiden utföra ett ädelt arbete, då de, i stället för att ensamma söka bära hela ansvaret, utbilda unga arbetare och lägga en del af bördorna på deras skuldror.Ag 362.4

Paulus glömde aldrig det ansvar, som hvilade på honom såsom Kristi sändebud. Han visste, att Gud skulle hålla honom ansvarig, om på grund af hans otrohet någon själ ginge förlorad. Han förklarade om evangelium: “Hvars tjänare jag har blifvit, efter den Guds hushållning, som blifvit mig gifven med afseende på eder, att till fullo förkunna Guds ord, den hemlighet, som från tidsåldrarnas och släkternas begynnelse har varit fördold, men som nu blifvit uppenbarad för hans heliga, för hvilka Gud har velat kungöra, huru rik bland hedningarna härligheten är af denna hemlighet, som är Kristus i eder, härlighetens hopp, hvilken vi förkunna, förmanande hvar människa och lärande livar människa med all vishet, på det att vi må kunna framställa hvar människa såsom fullkommen i Kristus Jesus, hvarpå jag ock arbetar och kämpar, efter hans verkan, som kraftigt verkar i mig”. ^{10Kol. 1:25-29.}Ag 363.1

Dessa ord framställa för Kristi tjänare ett högt mål, dock ej för högt att uppnås af alla, som ställa sig under den store Lärarens kontroll och dagligen mottaga undervisning i hans skola. Guds kraft är oändlig, och den, som med sitt stora behof innesluter sig med Herren, kan vara förvissad om att få det, som för hans åhörare skall blifva en lifvets lukt till lif.Ag 363.2

Paulus’ skrifter visa, att en evangelii förkunnare bör vara en lefvande belysning af de sanningar, som han framhåller, icke gifvande “i något någon anstöt, på det att ämbetet icke må blifva klandradt”. ^{112 Kor. 6:3, 4-14.} Af sitt eget arbete har han lämnat oss följande beskrifning i sitt bref till de troende i Korint: “Vi bevisa oss i allting såsom Guds tjänare, i mycket tålamod, i bedröfvelser, i nöd, i trångmål, i hugg och slag, i fängelser, i uppror, i mödor, i vakor, i fastor, i renhet, i kunskap, i långmodighet, i mildhet, i den Helige Ande, i oskrymtad kärlek, i sanningens ord, i Guds kraft, genom rättfärdighetens vapen till höger och till vänster, genom ära och smälek, genom ondt rykte och godt rykte, såsom bedragare och dock sannfärdiga, såsom okända och dock väl kända, såsom döende, och se, vi lefva, såsom tuktade, och dock icke dödade, såsom bedröfvade och dock alltid glada, såsom fattiga och dock många rika görande, såsom intet hafvande och dock allting ägande”. ^{112 Kor. 6:3, 4-14.}Ag 363.3

Till Titus skref han: “Förmana likaledes de unga männen att vara tuktiga och visa dig själf i allt såsom ett föredöme i goda gärningar, och visa i läran renhet, värdighet, sundt och ostraffligt tal, på det att motståndaren må blygas, då han icke har något ondt att säga om oss”. ^{12Tit. 2:6-8.}Ag 364.1

Det finnes ingenting mera dyrbart i Guds ögon än hans tjänare, som gå ut till jordens öde trakter för att utså sanningens säd med förhoppning om skörd. Ingen utom Kristus kan riktigt fatta djupet af den ängslan, som hans tjänare känna, när de söka efter de förlorade fåren. Han skänker dem sin Ande, och genom deras bemödanden ledas själar till att vända sig från synden till rättfärdigheten.Ag 364.2

Gud önskar män, som äro villiga att lämna sina jordbruk eller affärer, ja, äfven sina familjer, om så skulle fordras, för att blifva hans misisonärer. Hans kallelse till sådana skall äfven blifva besvarad. I den förflutna tiden har det funnits män, som under påverkan af Kristi kärlek och de förlorades nödrop lämnat hemmets bekvämligheter och vänkretsens umgänge, ja, till och med hustru och barn, och farit långt bort till hednalanden att förkunna nådens budskap till afgudadyrkare och vilda folkslag. Många hafva därunder förlorat lifvet, men andra hafva uppstått och fortsatt deras arbete. Sålunda har Kristi verk utbredt sig steg för steg, och den under tårar utsådda säden har burit rika skördar. Kunskapen om Gud har blifvit vida utbredd, och korsets fana har planterats i hednalanden.Ag 364.3

Predikanten bör anstränga sig till det yttersta för en enda syndares omvändelse. Den själ, som Gud har skapat och Kristus har återlöst, är mycket dyrbar på grund af de möjligheter, som föreligga densamma, de andliga förmåner den äger, de förmågor den kan få, om den lefvandegöres genom Guds ord, och den odödlighet den kan ernå genom det hopp, som framställes i evangelium. Om Kristus lämnade de nittionio för att uppsöka ett enda förloradt får, kan han då vänta någonting mindre af oss? Månne vi icke förråda vårt heliga kall och förolämpa Gud, om vi uraktlåta att verka, såsom Kristus verkade, och att uppoffra, såsom han uppoffrade?Ag 365.1

En sann Guds tjänare känner en innerlig längtan efter att frälsa själar. Härför uppoffrar han tid och krafter, och han ryggar ej tillbaka för mödosamma sträfvanden; ty han måste låta andra få del af de sanningar, som bringat hans egen själ så stor frid och glädje. Kristi Ande hvilar öfver honom. Han ifrar för själars frälsning, såsom den där måste göra räkenskap för sitt handlingssätt. Med sitt öga riktadt på Golgata kors, skådande den upphöjde Frälsaren, förlitande sig på hans nåd, förvissad om hans närvaro intill änden såsom sin sköld, sin kraft, sin duglig- het, fortgår han i sin verksamhet för Gud. Med inbjudningar och förmaningar, blandade med försäkringar om Guds kärlek, söker han vinna själar för Jesus, och i himmelen räknas han bland dem, som äro “de kallade, utkorade och trogna”. ^{18Upp. 17:14.}Ag 365.2

* * * * *