Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Apostlagärningarna

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "undefined".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Kapitel XXXVIII—Paulus i fängelse.

    “Och när vi hade kommit till Jerusalem, mottogo bröderna oss med glädje. Och den följande dagen gick Paulus med oss till Jakob, och dit kommo alla de äldste”.Ag 393.1

    Vid detta tillfälle öfverlämnade Paulus och hans följeslagare formligen till ledarna af verksamheten i Jerusalem de bidrag, som blifvit sända af de hedniska församlingarna till hjälp för de fattiga bland deras judiska bröder. Insamlandet af dessa bidrag hade upptagit icke så litet af apostelns och hans medarbetares tid samt kräft mycket bekymmer qcIi mödosamt arbete. Den öfverlämnade summan öfverskred vida livad de äldste i Jerusalem väntade få, och den representerade icke så liten uppoffring och försakelse å de troende hedningarnas sida.Ag 393.2

    Dessa frivilliga gåfvor visade, att de omvända hedningarna troget rättade sig efter den organisation, som hade införts bland Guds folk för främjandet af evangelii verk på jorden, och borde hafva mottagits med tacksam erkänsla. Men Paulus och de, som voro med honom, kunde märka., att till och med bland dem, inför hvilka de nu stodo, funnos några, som icke kunde värdera den broderliga kärlek, som hade frammanat dessa gåfvor.Ag 393.3

    Under de första åren af evangelisk verksamhet bland hedningarna funnos i Jerusalem några bland de ledande bröderna, som ännu fasthöllo gamla fördomar och tänkesätt och som följaktligen ej kunde hjärtligt samverka med Paulus och hans medarbetare. De voro så måna om att bibehålla några meningslösa former och ceremonier, att de förlorade ur sikte den välsignelse, som skulle tillflöda dem och den sak de så mycket älskade, om de beflitade sig om att bringa alla delar af Herrens verk till en harmonisk enhet. Visserligen önskade de att betrygga den kristna församlingens högsta intressen, men de uraktläto att hålla jämna steg med Guds framåtskridande ledning, och i sin mänskliga visdom omgärdade de dem, som verkade för evangelii utbredande, med många onödiga, för verksamheten hindrande förhållningsregler. Så funnos i församlingen män, som icke höllo sig underrättade om de ständigt skiftande omständigheter och egendomliga behof, med hvilka arbetarna på fjärran liggande missionsfält fingo att göra, men likväl ansågo dessa män sig hafva myndighet att fordra af dessa arbetare, att de skulle följa vissa fastställda arbetsmetoder. De tyckte, att evangelii verk måste föras framåt i öfverensstämmelse med deras åsikter.Ag 394.1

    Flera år hade förflutit, sedan bröderna i Jerusalem tillika med representanter från andra ledande församlingar hade grundligt diskuterat de kvistiga frågor, som hade uppkommit rörande de metoder, hvilka följdes af dem, som verkade bland hedningarna. Vid denna rådplägning hade bröderna kommit öfverens om att gifva församlingarna bestämda råd rörande vissa seder och bruk, bland hvilka äfven var omskärelsen. Det var vid detta allmänna råd, som bröderna enstämmigt beslutat att till de kristna församlingarna anbefalla Barnabas och Paulus, hvilka voro värdiga brödernas största förtroende.Ag 394.2

    Vid detta möte voro några närvarande, som bittert klandrade de verksamhetsmetoder, som följdes af de apostlar, på hvilka den förnämsta bördan hvilade för evangelii utbredande i den hedniska världen.Men under det allmänna rådets öfverläggningar fingo de en mera vidgad uppfattning om Guds planer, och de förenade sig med de öfriga bröderna i att fatta de visliga beslut, som möjliggjorde en harmonisk sammanslutning af alla troende.Ag 395.1

    När sedermera de troende hedningarna hastigt tilltogo i antal, begynte några af de ledande bröderna i Jerusalem att ånyo hysa de gamla fördomarna mot Paulus’ och hans medarbetares verksamhetsmetoder. Dessa fördomar blefvo med åren alltmera inrotade, intill dess några af de ledande bröderna beslutade, att evangelii predikan i framtiden måste försiggå i öfverensstämmelse med deras egna idéer. Om Paulus ville följa vissa metoder, som de försvarade, skulle de erkänna och understödja honom i verksamheten, i annat fall kunde de ej längre göra det.Ag 395.2

    Dessa män hade förgätit den sanningen, att all undervisning måste komma från Gud, och att hvarje arbetare måste erhålla en personlig erfarenhet i att följa sin gudomlige ledare och ej vara beroende af människor för denna direkta ledning samt att Guds tjä- nare måste ombildas efter den gudomliga måttstocken och icke efter mänskliga idéer.Ag 395.3

    I sina predikningar hade aposteln undervisat folket “icke i öfvertalande ord af mänsklig vishet, utan i Andens och kraftens bevisning”. De sanningar han förkunnade hade blifvit uppenbarade för honom genom den Helige Ande. “Ty Anden utrannsakar allt, ja, ock Guds djupheter. Ty hvilken människa vet, hvad i människan är, utom människans ande, som är i henne? Så vet ock ingen, hvad i Gud är, utom Guds Ande,... hvilket vi ock uttala, icke med ord, som mänsklig vishet lärer, utan med ord, som Anden lärer, så att vi förbinda andligt med andligt”. 11 Kor. 2:4, 10-13.Ag 396.1

    Under sin predikoverksamhet hade Paulus förtröstat på Gud för direkt ledning. Han hade dock på samma gång omsorgsfullt verkat i harmoni med de beslut, som fattats af det allmänna rådet i Jerusalem. Som en frukt häraf blefvo församlingarna befästade “i tron och förökades till antal hvar dag”. 2Apg. 16:5. Och nu, trots den ringa sympati, som han fick röna från som liga, fann han tröst i den förvissningen, att han hade gjort sin plikt med hänsyn till att hos sina bröder uppmuntra en anda af trohet, frikostighet och broderlig kärlek, såsom nu bevisadt genom de frikostiga gåfvor han kunde öfverlämna åt de äldste, som blifvit omvända från judendomen.Ag 396.2

    Sedan Paulus öfverlämnat gåfvorna, “berättade han för dem det ena efter det andra af hvad Gud genom hans tjänst hade gjort bland hedningarna”. Genom denna berättelse blefvo alla, till och med de, som hade tviflat, öfverbevisade om, att Gud hade välsignat Paulus i hans verksamhet. “När de hade hört detta, prisade de Gud”. De insågo, att den verksamhets- metod, som Paulus följt, hade rönt himmelens bifall. De frikostiga gåfvorna, som lågo framför dem, bekräftade apostelns vittnesbörd angående den trohet, som förspordes inom de omvända hedningarnas församlingar. De män, som räknades bland dem, som förestodo verksamheten i Jerusalem, ehuru de påyrkat godtyckliga åtgärder för verksamhetens kontroll, fingo en ny uppfattning af Paulus’ verksamhet och kände sig öfverbevisade om, att de intagit en orätt ståndpunkt, att de varit bundna af judiska seder och stadgar samt att evangelii verk blifvit storligen förhindradt, emedan de ej insett, att skiljemuren mellan judarna och hedningarna hade blifvit nedbruten genom Kristi död.Ag 396.3

    Detta var det gyllene tillfället för alla de ledande bröderna att öppet bekänna, att Gud hade verkat genom Paulus och att de understundom hade gjort orätt, i det de låtit sig påverkas af fiendens rapporter och därigenom blifvit afundsamma och fördomsfulla. Men i stället för att samfäldt godtgöra den orättvisa de bevisat mot Paulus, gåfvo de honom råd, som visade, att de ännu hyste den känslan, att han skulle till stor del hållas ansvarig för de rådande fördomarna. De voro icke ädelmodiga nog att försvara honom och att visa de tviflande, att de hade haft orätt, utan de sökte att åstadkomma en eftergift å båda sidorna genom att råda honom att hädanefter följa ett framgångssätt, som skulle undanröja alla missuppfattningar.Ag 397.1

    Som svar på hans vittnesbörd sade de: “Du ser, broder, huru många tusen bland judarna, som hafva blifvit troende, och alla äro ifrare för lagen. Men de hafva fått den upplysning om dig, att du lärer alla judar, som bo bland hedningarna, att affalla från Mo- se, sägande, att de icke skola omskära sina barn och icke vandra efter stadgarna. Hvad är nu att göra? Helt visst skall mycket folk komma tillsamman, ty de få höra att du har kommit. Så gör nu, såsom vi säga dig. Vi hafva bland oss fyra män, som hafva ett löfte på sig. Tag dem med dig och rena dig med dem och kosta på dem, så att de må raka sina hufvud. Då skola alla förstå, att allt hvad de hafva hört om dig är intet, utan att du ock själf så vandrar, att du håller lagen. Men om de hedningar, som blifvit troende, hafva vi skrifvit och förordnat, att de böra taga sig till vara för det, som blifvit offradt åt afgudar, och för blod och för det, som har blifvit kväfdt, och för skörlefnad”.Ag 397.2

    Bröderna hoppades, att Paulus genom att följa det nu gifna rådet skulle på ett afgörande sätt motbevisa de i omlopp varande ryktena om honom. De försäkrade honom, att de beslut, som blefvo antagna vid den förra rådplägningen angående troende hedningar och om ceremoniallagen, ännu voro gällande. Men det råd, som nu gafs, var i strid mot det förra beslutet. Guds Ande hade icke ingifvit denna undervisning; den härledde sig från feghet. Församlingens ledare i Jerusalem visste, att de kristna skulle genom ceremoniallagens förkastande ådraga sig judarnas hat och blottställa sig själfva för förföljelse. Judarnas högsta råd, Sanhedrin, gjorde allt möjligt för att hindra evangelii framgång. Detta råd utsåg män, som hade i uppdrag att följa apostlarna i spåren, synnerligen Paulus, och på alla möjliga sätt söka tillintetgöra deras verk. Om de på Kristus troende fördömdes inför Sanhedrin såsom lagens öfverträdare, så blefvo de utan uppskof straffade som affällingar från den judiska tron.Ag 398.1

    Många af judarna, som hade anammat evangelium, kände sig ännu dragna till ceremoniallagen och voro därför alltför villiga att gå in på ovisliga eftergifter i hopp om att sålunda vinna sina landsmäns förtroende, undanröja deras fördomar och vinna dem för tron på Kristus såsom världens Återlösare. Paulus insåg, att så länge så många af de ledande medlemmarna af församlingen i Jerusalem fortforo att hysa fördomar mot honom, skulle de ständigt utöfva en inflytelse mot honom. Han var öfvertygad att om han genom någon rimlig eftergift kunde vinna dem för sanningen, skulle ett stort hinder blifva undanröjt för evangelii framgång på andra platser. Men Gud gaf honom ingen rättighet att gifva efter så mycket, som de fordrade.Ag 399.1

    När vi tänka på Paulus’ innerliga önskan att vara i harmoni med sina bröder, hans ömma känslor mot de svaga i tron, hans vördnad för de apostlar, som hade varit med Kristus, och för Jakob, Herrens broder, samt hans beslut att vara allt för alla människor, så långt han kunde utan att uppoffra sina principer — när vi tänka på allt detta, så kunna vi ej så mycket förundra oss öfver, att han lät sig bevekas till att afvika från det afgjorda framgångssätt han hittills hade följt. Men i stället för att vinna sitt mål påskyndade han genom dessa bemödanden att uppnå inbördes harmoni endast den hotande krisen och sina lidanden samt åstadkom en skilsmässa mellan sig och bröderna, hvarjämte församlingen beröfvades en af sina starkaste pelare och de kristna i alla länder tillskyndades sorg.Ag 399.2

    Redan följande dag begynte Paulus efterkomma de äldstes råd. De fyra män, som hade “ett löfte på sig”, 3Se 1 Mos. 6; te kap. och hvilkas löftestid var nära utlupen, togo Paulus med sig in i templet “och anmälde reningsdagarnas fullbordan, då offret skulle frambäras för livar ocli en af dem”. Vissa dyrbara offer skulle ännu frambäras för reningen.Ag 399.3

    De, som liade rådt Paulus att taga detta steg, liade icke till fullo besinnat, för hvilken fara han därigenom blef utsatt. Vid denna tiden på året var Jerusalem uppfylldt af tillbedjare från många länder. Vid utförandet af det uppdrag, som Gud hade gifvit honom, att predika evangelium för hedningarna, hade Paulus besökt många af världens största städer, och han var väl bekant för tusentals, som hade kommit till Jerusalem för att bevista högtiden. Bland dessa voro män, hvilkas hjärtan voro uppfyllda af bittert hat mot honom, och han satte alltså sitt lif i fara, när han gick in i templet vid ett sådant tillfälle som detta. Under flera dagar gick han ut och in bland dem, som tillbådo i templet, synbarligen obemärkt; men nära slutet af den omtalade reningstiden, under det han stod och talade med en präst angående det offer, som skulle frambäras, blef han igenkänd af några judar från Asien.Ag 400.1

    Med demoniskt raseri rusade de på honom och ropade: “I män af Israel, kommen till hjälp! Denne är den man, som allestädes lärer alla mot folket och mot lagen och mot detta rum”. Och medan folket rusade dit, tillädes en annan anklagelse: “Och dessutom har han ock infört greker i templet och orenat detta heliga rum”.Ag 400.2

    Enligt den judiska lagen var det ett brott, som skulle straffas med döden, då en oomskuren person inträdde på den inre förgården af det heliga templet. Man hade sett Paulus i staden i sällskap med Trofimus, som var bördig från Efesus, och man drog därför den slutsatsen, att Paulus hade tagit denne med sig in i templet. Detta hade han dock icke gjort; och då Paulus själf var jude, var hans inträde i templet icke en öfverträdelse af lagen. Men ehuru anklagel-, sen var falsk, tjänade den dock till att väcka folkets fördomar. I det ropet upptogs och bars genom templets gårdar, råkade det sammanskockade folket i vild uppståndelse, och nyheterna härom spredo sig hastigt genom Jerusalem, så att “hela staden kom i rörelse, och folket sammanskockade sig”.Ag 400.3

    Att en affälling från Israel skulle drista sig att ohelga templet just på den tid, då tusentals hade kommit från alla delar af världen för att tillbedja, uppeldade pöbelns raseri till det yttersta. “De fasttogo Paulus och drogo honom ut ur templet, och strax stängdes portarna”.Ag 401.1

    “Under det de sökte döda honom, kom en anmälan till öfversten öfver krigsskaran, att hela Jerusalem var i uppror”. Klaudius Lysias kände väl till de upproriska element, som han hade att göra med, hvarför han “tog med sig krigsmän och befäl och lopp genast emot dem, och när de fingo se öfversten och krigsmännen, upphörde de att slå Paulus”. Okunnig om orsaken till tumultet, men iakttagande, att folkets raseri var riktadt mot Paulus, tänkte den romerske öfversten, att denne var en viss egyptisk upprorsmakare, om hvilken han hört talas och som man ännu ej lyckats gripa. Han tog därför hand om honom och lät “binda honom med två kedjor och sporde, hvem han vore och hvad han hade gjort”. Med ens begynte då folket ropa “den ene så och andre så; och då han för larmets skull intet säkert kunde få veta, befallde han, att man skulle föra honom till lägret. Och när han kom till trappan, måste han bäras af krigsmännen för folkets våldsamhets skull, ty folkhopen följde efter och ropade: Bort med honom”!Ag 401.2

    Midt under detta upplopp förblef aposteln lugn och själfbehärskad. Han förtröstade på Gud, och han visste, att Guds änglar voro lägrade omkring honom. Han ville ej gärna lämna templet, utan att göra ett försök att framställa sanningen för sina landsmän. När de stodo i begrepp att föra honom in i borgen, sade han till öfversten: “Tillåtes det mig att säga något till dig”! Lysias svarade: “Kan du gre kiska! Är du då icke den egyptier, som för en tid sedan uppviglade och förde ut i öknen de fyra tusen lönmördarna”! Till svar härpå sade Paulus: “Jag är en judisk man, från Tarsus, borgare i en icke obetydlig stad i Cilicien, och jag beder dig: tillstäd mig att tala till folket”.Ag 402.1

    Hans begäran blef beviljad. Då “vinkade Paulus, stående på trappan, med handen åt folket”. Denna åtbörd tilldrog sig allas uppmärksamhet, och genom sitt uppträdande vann han deras respekt. “Och då det blifvit mycket tyst, talade han på ebreiska och sade : I män, bröder och fäder, hören hvad jag nu talar till mitt försvar inför eder”. När de hörde honom tala på ebreiska, blefvo de ännu mera stilla, och under denna stillhet fortsatte han: “Jag är en judisk man, född i Tarsus i Cilicien, men uppfödd här i staden, vid Gamaliels fötter undervisad efter strängheten i fädernas lag, varande en ifrare for Gud, såsom I alla i dag ären”.Ag 402.2

    Ingen kunde förneka, hvad aposteln sade, enär det ta faktum var väl kändt för många, som ännu lefde i Jerusalem. Han omtalade därpå sitt förra nit, i det han förföljde Kristi lärjungar ända till döden; och han berättade om de omständigheter, som voro förbundna med hans omvändelse, samt beskref hur hans eget stolta hjärta blifvit underkufvadt, i det han böjt sig för den korsfäste nasaréen. Hade han försökt att argumentera med sina motståndare, skulle de hafva visat sig mosträfviga och ej lyssnat till hans ord; men berättelsen om hans erfarenhet åtföljdes af en öfverbevisande kraft, som för tillfället tycktes uppmjuka och besegra deras hjärtan.Ag 402.3

    Han sökte därefter visa, att han ej företagit verksamheten bland hedningarna af sitt eget fria val. Han hade önskat verka för sitt eget folk; men just i detta tempel hade Guds röst talat till honom i en helig syn och manat honom att gå “långt bort till hedningarna”.Ag 403.1

    Så långt hade folket lyssnat med spänd uppmärksamhet, men när Paulus berättade om, hur han blifvit vald till en Kristi representant bland hedningarna, råkade de på nytt i raseri. De voro vana att betrakta sig själfva som det enda folk Gud gynnade, och de ville ej tillåta, att de föraktade hedningarna blefvo delaktiga af de förmåner, som hittills ansetts tillhöra uteslutande dem själfva. Höjande sin röst öfver talarens, ropade de: “Bort ifrån jorden med en sådan! Han borde icke hafva fått lefva. Och under det de skriade och refvo af sig kläderna och kastade stoft i luften, befallde öfversten, att han skulle införas i lägret, och tillsade, att han under gissling skulle förhöras, på det att han måtte få veta, hvarför de så ropade mot honom”.Ag 403.2

    “Och när de liade utsträckt honom till gissling, sade Paulus till den höfvitsman, som stod där: Är det eder lofligt att gissla en romersk medborgare, och det odömd? Och när höfvitsmannen hörde detta, gick han och anmälde det för öfversten, sägande: Hvad ämnar du göra? Ty denne man är en romare. Då gick öfversten och sade till honom: Säg mig, är du en romare? Och han sade: Ja. Och öfversten svarade : Själf har jag med en stor summa köpt mig denna medborgarrätt. Men Paulus sade: Jag är till och med född därtill. Och strax gingo de bort ifrån honom, hvilka skulle förhöra honom; och öfversten vardt förskräckt, när han fick veta, att han var en romare, och därför att han hade bundit honom”.Ag 404.1

    “Och dagen därefter, emedan han ville veta med visshet, hvarför han anklagades af judarna, lät han taga bojorna af honom och befallde öfversteprästerna och hela deras råd att sammankomma och lät nedföra och inställa Paulus inför dem”.Ag 404.2

    Aposteln skulle nu undergå förhör inför samma domstol, som han själf varit medlem af, innan han blef omvänd. Då han stod där inför den judiska öfverheten, var han alldeles lugn, och hans ansikte strålade af Jesu frid. “Då fäste Paulus sina ögon på rådet och sade: I män och bröder. Med ett i allo godt samvete har jag vandrat inför Gud ända till denna dag. Då de hörde dessa ord, upptändes deras vrede på nytt, och öfversteprästen bjöd dem, som stodo bredvid honom, att slå honom på munnen”. Som genmäle till denna omänskliga befallning ropade Paulus: “Gud skall slå dig, du hvitmenade vägg. Sitter du för att döma mig efter lagen och befaller mot lagen, att man slår mig? Då sade de, som stodo bredvid: Smädar du Guds öfverstepräst”! Då sade Paulus med sin vanliga artighet: “Jag visste icke, mina bröder, att han var öfverstepräst; ty det är skrifvet: En styresman för ditt folk skall du icke lasta”.Ag 404.3

    “Och emedan Paulus visste, att den ena delen af dem var sadduceer och den andra fariseer, ropade han inför rådet: I män och bröder! Jag är en farisé, son af fariseer. För hoppets och för de dödas uppståndelses skull står jag till rätta”.Ag 405.1

    “Och när han hade sagt detta, vardt en tvedräkt mellan fariseerna och sadduceerna och hopen vardt söndrad; ty sadduceerna säga, att ingen uppståndelse finnes och ingen ängel och ingen ande, men fariseerna bekänna bådadera”. De två partierna begynte nu disputera sinsemellan, och motståndet mot Paulus blef sålunda brutet. “Några bland de skriftlärda af fariseernas parti stodo upp och tvistade ifrigt, sägande: Vi finna intet ondt hos denne man. Men om nu en ande eller en ängel har talat med honom”!Ag 405.2

    I den villervalla, som uppstod, sökte sadduceerna ifrigt att komma i besittning af aposteln, på det att de måtte döda honom; och fariseerna voro lika ifriga att beskydda honom. “Och då tvedräkten vardt stor, och öfversten fruktade, att Paulus skulle slitas i stycken af dem, befallde han manskapet gå ned och rycka honom bort ifrån dem och föra honom till lägret”.Ag 405.3

    Något senare, under det han öfvervägde dagens pröfvande erfarenheter, begynte Paulus frukta, att hans ankomst till Jerusalem möjligen varit ett misstag och misshagat Gud. Hade hans önskan att vara i harmoni med sina bröder ledt till detta olyckliga resultat?Ag 405.4

    Den ställning, som judarna såsom Guds föregifna folk innehade inför den otrogna världen, förorsakade aposteln stor hjärteångest. Hvad skulle dessa hedniska öfverhetsmän tänka om dem, då de gjorde anspråk på att vara Jehovas tillbedjare och att innehafva ett heligt ämbete, men likväl läto sig behärskas af en blind, oresonlig vrede och sökte döda sina bröder, som vågade afvika från dem i religiös tro, samt förvandlade sin högtidliga rådplägning till strider och villervalla. Paulus kände inom sig, att Guds namn blifvit vanäradt inför hedningarna.Ag 405.5

    Nu var Paulus i fängelse, och han visste, att hans fiender i sitt förtviflade. hat ej skulle tveka att bruka hvilka medel som helst för att bringa honom om lifvet. Kunde det vara möjligt, att hans arbete för församlingarna var afslutadt och att glupande ulfvar nu komme att vinna inträde hos dem? Kristi sak låg honom tungt på hjärtat, och med djup ängslan tänkte han på den fara, som hotade de vidt skilda församlingarna, blottställda, som de voro, för just sådana män, som dessa, hvilka angripit honom i det stora rådet. Nedslagen och bedröfvad begynte han gråta och bedja.Ag 406.1

    Herren hade icke öfvergifvit sin tjänare i denna mörka stund. Han hade beskyddat honom från den mordiska folkhopen på tempelgården; han hade stått honom bi inför det stora rådet; han var med honom i fängelset, och han uppenbarade sig för sitt trogna vittne till svar på hans brinnande böner om hjälp och ledning. “Natten därefter stod Herren hos honom och sade: Var vid godt mod; ty såsom du har vittnat i Jerusalem om det, som angår mig, så måste du ock vittna i Rom”.Ag 406.2

    Paulus hade en lång tid åstundat att få besöka Rom; ty han önskade så gärna få vittna om Kristus äfven där. Men det hade nu tyckts som om hans planer blifvit omintetgjorda genom judarnas fiendskap. Han hade ingen aning om, att han skulle komma dit som en fånge.Ag 406.3

    Medan Herren sålunda uppmuntrade sin tjänare, höllo Paulus’ fiender på att lägga planer för att röja honom ur vägen. “Och när det hade blifvit dag, sammangaddade sig några af judarna och förbannade sig, att de hvarken skulle äta eller dricka, förrän de hade dräpt Paulus. Och det var mer än fyratio, som hade så sammansvurit sig”. Detta var en sådan fasta, som Herren genom Esaia hade fördömt— en fasta “med kif och split, med hugg och slag af gudlösa näfvar”. 4Es. 58:4.Ag 407.1

    Dessa sammansvurna “gingo till öfversteprästerna och de äldsta och sade: Vi hafva med högtidlig förbannelse förpliktat oss att ingenting smaka, förrän vi hafva dräpt Paulus. Så gören nu I jämte rådet anmälan hos öfversten, på det att han må låta föra honom ned till eder, såsom ämnaden I noggrannare rannsaka om det, som angår honom. Men innan han hinner fram, äro vi redo att döda honom”.Ag 407.2

    I stället för att bestraffa denna grymma plan samtyckte prästerna och befälhafvarne gärna därtill. Paulus hade talat sanning, när han jämfört Ananias med en hvitmenad vägg.Ag 407.3

    Men Gud trädde emellan för att rädda sin tjänare. Paulus’ systerson fick höra, att dessa lönmördare hade uppgjort detta försåt, hvarför han “kom och gick in i lägret och berättade det för Paulus. Då kallade Paulus till sig en af höfvitsmännen och sade: För denne yngling till öfversten; ty han har något att be- rätta för honom. Då tog han honom med sig och förde honom till öfversten och sade: Fången Paulus har kallat mig till sig och bedt mig föra denne yngling till dig, emedan han har något att säga dig”.Ag 407.4

    Klaudius Lysias mottog ynglingen vänligt, tog honom af sides och frågade honom: “Hvad är det, du har att berätta mig”? Ynglingen svarade: “Judarna hafva öfverenskommit att bedja dig låta i morgon nedföra Paulus till rådet, såsom ämnade de noggrannare rannsaka om honom. Gör dem därför icke till viljes; ty mer än fyratio män af dem ligga i försåt för honom, hvilka hafva förbannat sig, att de hvarken skola äta eller dricka, förrän de hafva dödat honom; och nu äro de redo och vänta, att du skall lofva det”.Ag 408.1

    “Så affärdade då öfversten ynglingen och bjöd honom för ingen omtala, att du, sade han, har yppat detta för mig”.Ag 408.2

    Lysias beslutade med ens öfverflytta Paulus från sitt område till landshöfdingen Felix' gränser. Judarna som en nation voro vid denna tid i ett tillstånd af uppror, och upplopp ägde ofta rum bland dem. Om Paulus kvarhållits i Jerusalem, kunde det ha blifvit en fara för staden, ja, äfven för befälhafvaren själf. Han lät därför kalla “till sig två af höfvitsmännen och sade: Hållen två hundra krigsmän redo att afgå till Cesarea och sjuttio ryttare och två hundra skyttar från tredje timmen i natt; och han bjöd dem att anskaffa ök, på hvilka de skulle sätta Paulus och föra honom oskadd till landshöfdingen Felix”.Ag 408.3

    Utan dröjsmål fördes nu Paulus därifrån. “Så togo nu krigsmännen Paulus, såsom det hade blifvit dem befalldt, och förde honom under natten till Antipatris”. Från denna plats förde ryttarna fången vidare till Cesarea, medan de fyra liundra soldaterna återvände till Jerusalem.Ag 408.4

    Befälhafvaren för denna afdelning af ryttare framförde fången inför Felix, på samma gång framlämnande ett bref, som hade blifvit honom anförtrodt af öfversten. Detta bref lydde sålunda:Ag 409.1

    “Klaulius Lysias hälsar den ädle landshöfdingen Felix. Denne man blef gripen af judarna och var nära att af dem blifva dödad, då jag kom tillstädes med manskapet och tog honom ifrån dem, sedan jag hade förnummit, att han är en romare. Och emedan jag ville veta orsaken, hvarför de anklagade honom, förde jag honom inför deras råd. Då fann jag, att han var anklagad rörande tvistefrågor i deras lag, men icke beskylld för något, som förtjänar död eller fängelse. Men då ett försåt, som af judarna skulle anläggas mot mannen, vardt angifvet för mig, sände jag honom strax till dig och bjöd äfven anklagarna att föra sin talan mot honom inför dig. Farväl”!Ag 409.2

    Sedan Felix läst detta bref, frågade han från hvilket landskap fången var, och då han fick veta, att han var från Cilicien, sade han: “Jag skall förhöra dig, när äfven dina åklagare komma tillstädes. Och han befallde, att han skulle förvaras i Herodes’ palats”.Ag 409.3

    Detta var ej första gången en Guds tjänare hade bland hedningar funnit en tillflyktsort undan kristna bekännares fiendskap. I sitt raseri mot Paulus hade judarna lagt ett annat brott till den mörka lista af illgärningar, som känneteckna detta folks historia. De hade ännu en gång förhärdat sina hjärtan mot sanningens ord och därigenom gjorde sin dom ännu mera viss.Ag 409.4

    Blott få inse den fulla betydelsen af de ord Kris- tus uttalade, när han i Nasarets synagoga kungjorde, att han var den Smorde. Han sade, att det var hans mission att trösta, välsigna och frälsa de bedröfvade och åt synden hemfallna; och när han såg, huru stolthet och otro behärskade hans åhörares hjärtan, påminde han dem om hur Gud i förbigångna tider hade vändt sig bort från sitt utvalda folk på grund af dess otro och uppror samt hade uppenbarat sig för sådana hedningar, som icke hade förkastat himmelens ljus. Änkan i Sarepta och Naaman, den syriske mannen, hade följt allt det ljus de hade, och på grund häraf räknades de vara mer rättfärdiga än Guds utvalda folk, som hade affallit från honom och uppoffrat sina principer för sin egen bekvämighet och för erhållandet af världslig ära.Ag 409.5

    Kristus framställde för judarna i Nasaret en förskräcklig sanning, när han förklarade, att hos de affallna israeliterna fanns ingen trygghet för Guds trogna tjänare. De kunde ej känna hans värde eller uppskatta hans verksamhet. De judiska ledarna gjorde anspråk på att äga stort nit för Guds ära och för Israels bästa, men de voro egentligen fientligt stämda mot båda. Genom både lära och exempel ledde de folket allt längre bort från lydnad för Guds fordringar, försättande det i en sådan ställning, att Herren ej kunde beskydda det i nödens tid.Ag 410.1

    Frälsarens bestraffande ord till männen i Nasaret hade nu, i den behandling Paulus rönte, sin tillämpning på ej allenast de otrogna judarna, utan äfven på hans egna bröder i tron. Hade ledarna inom församlingen helt öfvergifvit sina bittra känslor mot aposteln och antagit honom såsom af Gud särskildt kallad att förkunna evangelium för hedningarna, så skulle Herren ej hafva tillåtit att detta händt honom. Han hade icke beslutat, att Paulus’ verksamhet skulle sluta så snart; men han utförde ej ett underverk för att omintetgöra den kedja af omständigheter, som församlingsledarne i Jerusalem på detta sätt blifvit upphof till.Ag 410.2

    Samma anda medför ännu samma resultat. Försumlighet i att tillgodogöra sig den gudomliga nådens välsignelser och använda dem har beröfvat församlingen mycket godt. Hur ofta skulle ej Herren hafva låtit en trogen tjänare fortgå med sin verksamhet ännu en tid, om man hade satt rätt värde på hans arbete. Men om församlingen tillåter själafienden att så förvända förståndet, att den missrepresenterar och misstolkar Kristi tjänares ord och handlingar, om den tilllåter sig att stå i vägen för honom och hindrar honom från att vara till nytta, så tager Herren understundom från församlingen den välsignelse, som han gifvit den.Ag 411.1

    Satan beflitar sig ständigt att genom sina redskap nedslå modet hos dem, som Gud utvalt till att utföra något stort och godt verk, och att förgöra dem. Kanske dessa Herrens tjänare stå färdiga att uppoffra till och med sitt lif för främjandet af Kristi sak, men ändå låta bröderna ärkebedragaren förleda dem till att hysa tvifvel, som, om de ej bannlysas, slutligen undergräfva förtroendet till dessa tjänares uppriktighet och sålunda göra det omöjligt för dem att vara till någon vidare nytta. Alltför ofta lyckas han genom trosbröder bringa öfver dem sådan sorg och smärta, att Herren i sin nådiga styrelse träder emellan och låter sina förföljda tjänare få ro i grafvens sköte. Sedan händerna lagts i kors öfver det hjärta, som ej längre slår, sedan varningens och uppmuntringens röst tystnat, då torde de förhärdade vakna, så att de inse och värdera de välsignelser dessa tjänare hafva spridt omkring sig. Deras död kanske medför det resultat, som de ej lyckades åstadkomma med sitt lifsverk.Ag 411.2

    * * * * *

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents