Kapitel II—De tolf utbildas för evangelii verk.

Kristus valde icke det judiska rådets lärda och vältaliga, ej heller Roms mäktiga att utföra hans verk. Han, den störste och skickligaste bland arbetare, gick förbi judarnas själfrättfärdiga lärare och valde olärda män till att förkunna sanningar, som skulle förorsaka en väldig väckelse i världen. Dessa män undervisade och utbildade han till ledare i sin församling. De skulle sedan undervisa andra och utsända dem med evangelii budskap. Och för att de måtte vinna framgång i sin verksamhet skulle de beklädas med den Helige Andes kraft. Evangelium skulle icke förkunnas genom mänsklig makt eller visdom, utan genom Guds kraft.Ag 17.1

Under tre och ett halft års tid blefvo lärjungarne undervisade af den störste lärare, som världen någonsin kändt. Genom sitt personliga umgange med dem gaf han dem så småningom den bildning, de behöfde för att tjäna honom. Dag efter dag voro de i hans sällskap och samtalade med honom, lyssnande till de uppmuntrande ord, han talade till de trötta och be- tungade, och iakttagande hans underverk, i det han förbarmade sig öfver sjuka och vanlottade. Ibland undervisade han dem, under det de sutto på en bergsluttning, ibland på sjöstranden, och stundom under vandringen från en plats till en annan uppenbarade han för dem Guds rikes hemligheter. Hvarhelst det fanns hjärtan, som voro villiga att anamma det gudomliga budskapet, där utvecklade han för dem sanningarna om frälsningens väg. Han befallde icke lärjungarne att göra det ena eller det andra, utan han sade blott: “Följ mig”. Han tog dem med sig på sina färder genom landet eller till städerna, så att de måtte vara i tillfälle att höra, hur han undervisade folket. De följde honom från plats till plats. Han delade med dem sitt knappa matförråd, och ofta voro de hungriga och trötta. De voro med honom på de af människor vimlande gatorna såväl som vid sjöstranden och i den ensliga ödemarken. De voro i tillfälle att gifva akt på honom under alla lifvets omständigheter.Ag 17.2

Det var vid ordinerandet af de tolf apostlarne, som första steget togs för bildandet af den församling, hvilken efter Kristi himmelsfärd skulle utföra hans mission på jorden. Om denna ordination säger Skriften: “Han steg upp på berget och kallade till sig dem han själf ville; och de kommo till honom. Och han förordnade tolf, att de skulle vara med honom, och att han skulle utsända dem till att predika”.^{1Mark 3:13,14.}Ag 18.1

Betrakta detta skådespel. Se himmelens Majestät, omgifven af de tolf, som han hade utvalt och som han står i begrepp att afskilja för deras mission. Genom dessa svaga redskap har han för afsikt att i ordets och Andens kraft gifva alla folk tillfälle att anamma frälsningens budskap.Ag 18.2

Med en känsla af glädje och tillfredsställelse betraktade Gud och änglarne detta skådespel. Fadern visste, att himmelens ljns skulle utbredas genom dessa män, att det af dem talade ordet skulle genljuda genom kommande släkten ända ned till tidens slut.Ag 19.1

Lärjungarne skulle gå ut såsom Kristi vittnen och förkunna för världen, hvad de hade sett och hört. Deras ämbete var det viktigaste, som någonsin blifvit anförtrodt mänskliga väsen, underordnadt endast Kristi ämbete. De skulle vara Kristi medarbetare för människors frälsning. Såsom de tolf patriarkerna voro Israels representanter under gamla testamentets tid, så voro de tolf apostlarne den evangeliska församlingens representanter.Ag 19.2

Under sin vistelse på jorden började Kristus nedbryta skiljemuren mellan judar och hedningar samt att predika evangelium för alla folk. Ehuru han själf var jude, umgicks han fritt med samariterna, ej aktande judarnas fariseiska sed med hänsyn till detta föraktade folk. Han sof under deras tak, spisade vid deras bord och predikade på deras gator.Ag 19.3

Frälsaren längtade efter tillfälle att för lärjungarne utveckla sanningen rörande nedbrytandet af “skiljemuren” mellan Israel och de andra folkslagen — den sanningen, att hedningarna skulle blifva judarnas “medarfvingar” och delaktiga med dem “i löftet i Kristus Jesus genom evangelium”.^{2Ef. :14; 3:6.} Denna sanning blef till dels uppenbarad, när han i Kapernaum belönade höfvitsmannens tro och äfven när han predikade evangelium för invånarna i Sikar. Men ännu tydligare blef den uppenbarad, när han under sitt besök i Fenicien botade den kananeiska kvinnans dotter. Dessa erfarenheter bidrogo till att klargöra för lär- jungarne, att bland dem, som judarna ansågo ovärdiga frälsning, funnos många efter sanningens ljus längtande själar.Ag 19.4

Sålunda sökte Kristus hos lärjungarne inprägla den sanningen, att i Guds rike finnas inga gränslinier, intet kastväsende, ingen aristokrati samt att de måste bland alla nationer utbreda budskapet om Frälsarens kärlek. Men det dröjde dock, innan de fattade denna sanning i all dess fullhet, att Gud “har gjort hela människosläktet af ett blod till att bo på jordens hela yta och har fastställt bestämda tider och gränser för deras boende, på det att de måtte söka Herren, om de till äfventyrs kunde känna sig för och finna honom, ehuru han icke är långt borta från hvar och en af oss”.^{3Apg. 17:26,27.}Ag 20.1

Dessa första lärjungar voro mycket olika hvarandra. De skulle blifva världens lärare, och de representerade helt olika karaktärstyper. Om sådana män, som voro så vidt skilda från hvarandra med hänsyn till karaktärsdrag och lefnadsvanor, skulle kunna framgångsfullt utföra det uppdrag, de hade fått, var det nödvändigt för dem att komma till enhet i fråga om känslor, tankar och handlingar. Det var denna enhet Kristus sökte åstadkomma hos dem, och i denna afsikt sökte han bringa dem till enhet med sig själf. Att han innerligt åstundade detta, kan man se af hans bön till sin Fader: “På det att alla må vara ett, såsom du, Fader, i mig och jag i dig, att ock de må vara ett i oss,... att världen må förstå, att du har sändt mig och älskat dem, såsom du har älskat mig”.^{4Joh. 17:21,23.} Han bad ständigt för dem, att de måtte blifva helgade genom sanningen, och han bad med tillförsikt, ty han visste, att detta verk var förutbestämdt före världens grundläggning. Han visste, att evangelium om riket skulle blifva förkunnadt till ett vittnesbörd för alla folk. Han visste, att sanningen, utrustad med den Helige Andes kraft, skulle segra i striden mot det onda samt att hans blodsbanér skulle en dag, efter vunnen seger, svaja öfver hans efterföljare.Ag 20.2

När Kristi jordiska bana var nära slut och han insåg, att han snart måste lämna sina lärjungar att fullfölja verksamheten utan hans personliga öfverinseende, sökte han uppmuntra dem och bereda dem för hvad de hade att möta i framtiden. Han framhöll ej falska förhoppningar för dem. Han kunde läsa framtiden såsom en uppslagen bok. Han visste, att han snart måste lämna dem såsom får bland ulfvar, att de skulle få lida förföljelse, att de skulle utkastas ur synagogorna och att de skulle få försmäkta i fängelser. Han visste äfven, att somliga af dem måste lida döden för sitt vittnesbörd om honom. Delvis upplyste han dem äfven härom, hvarvid han talade tydligt och bestämdt, så att de i pröfningens stund måtte, vid hågkomsten af hans ord, hafva kraft och mod att tro på honom såsom Återlösaren.Ag 21.1

Han talade äfven hoppets och uppmuntringens ord till dem. “Edert hjärta vare icke oroligt”, sade han, “Tron på Gud och tron på mig. I min Faders hus äro många boningar; om så icke vore, skulle jag hafva sagt eder det; jag går bort för att bereda eder rum. Och när jag har gått bort och beredt eder rum, skall jag komma tillbaka och taga eder till mig, på det att hvarest jag är, där skolen ock I vara. Och hvart jag går, veten I, och vägen veten I”.^{5Joh. 14:1-4.} För eder skull kom jag till världen; för eder har jag verkat. När jag går bort, skall jag ändå fortfara att verka för eder. Jag kom till världen för att uppenbara mig för eder, på det att I måtten tro. Jag går till min ochh eder Fader för att samverka med honom för eder skull.Ag 21.2

“Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den, som tror på mig, äfven han skall göra de gärningar, som jag gör; och större än dessa skall han göra, ty jag går till min Fader”.^{6Joh. 14:12.} Kristus menade icke härmed, att de skulle göra större ansträngningar, än han hade gjort, men deras verksamhet skulle blifva mera omfattande. Han syftade ej allenast på underverk, men på allt, som skulle utföras genom den Helige Andes inflytelse. “När Hugsvalaren kommer”, sade han, “hvilken jag skall sända eder från Fadern, sanningens Ande, som utgår ifrån Fadern, han skall bära vittnesbörd om mig. Men I bären ock vittnesbörd; ty I hafven varit med mig från begynnelsen”.^{7Joh. 15:26,27.}Ag 22.1

Dessa ord blefvo uppfyllda på ett förunderligt sätt. Sedan den Helige Ande utgjutits på pingstdagen, voro lärjungarne så uppfyllda med kärlek till sin Frälsare och dem han dött för att frälsa, att hjärtan försmältes af deras ord och böner. De talade i den Helige Andes kraft, och under inflytelsen af denna kraft blefvo tusentals omvända.Ag 22.2

Såsom Kristi representanter skulle apostlarne hafva en afgjord inflytelse på världen. Den omständigheten, att de voro ringa, skulle ej förminska deras inflytelse, utan fast hellre föröka den; ty deras åhörares sinnen skulle vändas från dem till Frälsaren, som, ehuru osynlig, ännu samverkade med dem. Apostlarnas lära samt deras uppmuntrande och modingifvande ord skulle visa alla, att det icke var i deras egen kraft de verkade, utan i Kristi kraft. I öd- mjukhet skulle de förklara, att den, som judarna hade korsfäst, var lifvets furste, den lefvande Gudens Son, och att de i hans namn utförde samma gärningar, som han hade gjort.Ag 22.3

I sitt afskedssamtal med lärjungarna natten före korsfästelsen gjorde Frälsaren ingen antydning om det lidande, han hade utstått eller ännu komme att genomgå. Han talade ej om den nesliga död, som förestod honom, men han sökte intrycka på deras sinnen det, som kunde stärka deras tro och leda dem att skåda framåt till den sällhet, som väntar segervinnaren. Han fröjdade sig i medvetenhet om, att han kunde och skulle göra till och med mer för sina efterföljare, än han lofvat; att från honom skulle utflöda kärlek och nåd, som skulle rena själens tempel och göra dem lika honom till sin karaktär; att hans sanning, utrustad med Andens kraft, skulle gå ut segrande och för att segra.Ag 23.1

“Detta har jag talat till eder”, sade han, “på det att I mån hafva frid i mig; i världen hafven I betryck, men varen vid godt mod: jag har öfvervunnit världen”.^{8Joh. 16:33.} Kristus dukade ej under ej heller blef han missmodig, och hans lärjungar skulle visa samma orubbliga tro. De skulle verka, såsom han hade verkat, sökande kraft af honom därtill. Och om än deras väg skulle tillspärras af skenbara omöjligheter, skulle de dock genom hans nåd gå framåt, misströstande om intet, men hoppandes allt.Ag 23.2

Kristus hade fullbordat det verk, som han hade fått i uppdrag att utföra. Han hade utvalt dem, som skulle fortsätta hans mission bland människorna, och han sade: “Jag är förhärligad i dem. Och nu är jag icke mer i världen, men dessa äro i världen, och jag kommer till dig. Helige Fader, bevara dem i ditt namn, hvilka du har gifvit mig, på det att de må vara ett, såsom ock vi”. “Men icke för dessa allenast beder jag, utan ock för dem, som genom deras ord skola tro på mig; på det att alla må vara ett.... Jag i dem och du i mig, att de må vara fullkomnade till ett, och att världen må förstå, att du har sändt mig och älskat dem, såsom du har älskat mig”.^{9Joh. 17:10,11,20-23.}Ag 23.3

* * * * *