Kapitel IX—De sju diakonerna.
“I dessa dagar, då lärjungarnas antal förökades, begynte de grekiska judarna att knorra mot ebreerna däröfver, att deras änkor blefvo förbisedda vid det dagliga betjänandet”.Ag 85.1
Församlingen utgjordes i början af många olika klasser af folk och olika folkslag. Då Anden utgöts på pingstdagen, “voro i Jerusalem judar boende, gudfruktiga män af allehanda folk, som äro under hela himmelen”. Bland den judiska lärans anhängare i Jerusalem voro somliga, som vanligen kallades greker, och mellan dessa och judarna i Palestina hade länge existerat misstroende och stridigheter.Ag 85.2
Deras hjärtan, som blifvit omvända under apostlarnas verksamhet, hade blifvit uppmjukade och förenade genom kristlig kärlek. Trots förut hysta fördomar, voro alla i harmoni med hvarandra. Satan visste, att så länge denna harmoni existerade, vore det lönlöst för honom att söka hämma den evangeliska sanningens utbredande; han sökte därför draga för- del af gamla tänkesätt i hopp om att därigenom blifva i stånd att införa upplösande element i församlingen.Ag 85.3
Häraf kom det sig, att när lärjungarnas antal förökades, lyckades fienden väcka misstankar hos somliga, som förr i tiden haft den vanan att betrakta sina trosbröder med afundsfulla känslor och att finna fel med sina andliga ledare, och så begynte de grekiska judarna att knorra mot ebreerna. Orsaken härtill var en föregifven försumlighet mot de grekiska änkorna vid fördelningen af deras dagliga nödtorft. Någon som helst ojämlikhet härutinnan skulle hafva varit i strid mot evangelii anda; det oaktadt hade satan lyckats uppväcka misstankar. Nu måste man genast vidtaga åtgärder för undanrödjandet af all orsak till dylik klagan, så att ej fienden finge tillfälle att vinna seger i sina försök att åstadkomma söndring bland de troende.Ag 86.1
Jesu lärjungar hade uppnått en kris i sin erfarenhet. Som kloka ledare, samarbetande i Andens kraft, lyckades dock apostlarna hastigt utbreda evangelii verk, som anförtrotts åt dem. Församlingen tillväxte alltjämt, och denna tillväxt medförde motsvarande allt större ansvar för dem, som hade uppsikt öfver församlingen. Ingen ensam man eller ens en ensam kommitté af män kunde under någon längre tid ensam bära detta ansvar, utan fara att bringa församlingen i någon svårighet. Det var alltså af nöden, att det ansvar, som burits af några få i församlingens tidigare historia, nu skulle fördelas på flera. Apostlarna måste nu taga ett viktigt steg med hänsyn till utvecklingen af evangelisk ordning inom församlingen genom att på andra lägga en del af de bördor, som hittills burits af dem själfva.Ag 86.2
De sammankallade därför ett möte af de troende, och under den Helige Andes ledning uppgjordes en plan för ett bättre ordnande af församlingens arbetskrafter. Tiden hade kommit, sade apostlarna, då de andliga ledarna, som hade uppsikt öfver församlingen, skulle befrias från skyldigheten att fördela lifsförnödenheter bland de fattiga, så att de måtte få helt ägna sin tid åt predikandet af evangelium. “Utsen därför, bröder”, sade de, “sju män bland eder, hvilka hafva godt rykte om sig och äro fulla af den Helige Ande och visdom, hvilka vi kunna anställa för detta behof. Men vi vilja ägna oss ständigt åt bönen och ordets tjänst”. Detta råd följdes. Genom bön och händers påläggning blefvo sju män högtidligen af skilda till diakoner.Ag 87.1
Detta tillsättande af sju män för särskilda åligganden, befanns vara till stor välsignelse för församlingen. Dessa diakoner ägnade särskild uppmärksamhet åt enskilda medlemmars behof såsväl som åt församlingens finansiella intressen i allmänhet; och genom ett klokt skötande af sina åligganden och genom sitt gudliga exempel voro de till ansenlig hjälp för sina medarbetare, i det de bidrogo till att förena församlingens olika intressen till ett sammanhängande helt.Ag 87.2
Att detta steg var i öfverensstämmelse med Guds vilja ses däraf, att det genast medförde goda resultat. “Och Guds ord växte, och lärjungarnas antal förökades mycket i Jerusalem, och en stor hop af prästerna blefvo tron lydaktiga”. Denna skörd af själar var resultatet af såväl diakonernas nit och kraft i utförandet af sina plikter som af den större frihet apostlarna fingo att utföra sitt kall. Den omständigheten, att dessa bröder genom ordination blifvit afskilda för ett särskildt arbete, hindrade dem icke från att undervisa folket i läran; ty de voro fullt skickliga att undervisa andra i sanningen, och de deltogo i detta verk med stor entusiasm och framgång.Ag 87.3
Åt den första församlingen var anförtrodt ett ständigt tilltagande arbete — att upprätta medelpunkter för ljus och välsignelse, hvarhelst det fanns uppriktiga själar, som voro villiga att helga sig själfva åt Kristi tjänst. Evangelium skulle utbredas öfver hela världen, och korsets budbärare kunde ej förvänta att uppfylla en så viktig mission, om de ej förblefve förenade genom den kristliga enhetens band, sålunda uppenbarande för världen, att de voro ett med Kristus i Gud. Hade. icke deras gudomlige ledare bedit till Fadern: “Bevara dem i ditt namn, hvilka du har gifvit mig, på det att de må vara ett, såsom ock vi”. Och hade han icke sagt om sina lärjungar: “Världen har hatat dem, emedan de icke äro af världen”! Hade han icke innerligen bedit sin Fader, att de måtte “vara fullkomnade till ett”, “att världen må tro, att du har sändt mig”? Deras andliga lif och kraft var beroende af en innerlig förening med den, som hade gifvit dem i uppdrag att förkunna evangelium.Ag 88.1
Endast i den mån de voro förenade med Kristus, kunde de hoppas att äga Andens kraft och att himmelens änglar skulle samverka med dem. Med dessa gudomliga hjälpares bistånd kunde de modigt bestå i kampen och vinna seger i den oupphörliga striden mot mörkrets makter. I den mån de fortforo att verka i enhet, skulle himmelska budbärare gå före dem och öppna vägen för dem; de skulle bereda människors hjärtan för sanningens mottagande, och många skulle vinnas för Kristus. Så länge de endräktigt samverkade, skulle församlingen gå framåt, “skön såsom månen, strålande såsom solen, öfverväldigande såsom en härskara under sitt baner”. Ingenting kunde då hejda hennes framgång. Hon skulle gå från seger till seger och härligt uppfylla sin gudomliga mission genom att förkunna evangelium för hela världen.Ag 88.2
Den församlingsorganisation, som upprättades i Jerusalem, skulle utgöra ett mönster för organiseringen af församlingar på alla andra platser, där sanningens budbärare skulle vinna själar för Kristus. De, som fingo ansvaret att hafva allmän uppsikt öfver församlingen, skulle icke regera som herrar öfver Guds arfvedel, utan de skulle som visa herdar “vårda Guds hjord,... såsom föredömen för hjorden”. Och diakonerna skulle vara män, “som hafva godt rykte om sig och äro fulla af den Helige Ande och visdom”. Dessa män skulle vara förenade för att med fast beslutsamhet försvara och bibehålla det rätta. Härmed skulle de utöfva en samfäld inflytelse öfver hjorden.Ag 89.1
Längre fram i den tidigare församlingens historia, då många grupper af troende i olika delar af världen hade bildats till församlingar, blef församlingsorganisationen ännu mer utvecklad för att man skulle kunna bibehålla ordning och verka i harmoni. Hvarje medlem blef uppmanad att utföra väl sin del. Enhvar ålades att visligen bruka de gåfvör, han fått. Somliga hade af den Helige Ande beklädts med särskilda gåfvor— “först apostlar, för det andra profeter, för det tredje lärare, sedan verkande krafter, sedan gåfvorna att bota sjuka, att undsätta behöfvande, att styra och att på åtskilliga sätt tala med tungor”. Men alla dessa klasser skulle verka i harmoni med hvarandra.Ag 89.2
“Gåfvorna äro mångahanda, men Anden är densamme. Och ämbetena äro mångahanda, men Herren är densamme. Och kraftverkningarna äro mångahanda, men det är samme Gud, som verkar allt i alla. Men åt livar och en gifves Andens uppenbarelse till gagn. Ty åt en gifves genom Anden att tala vishet, åt en annan att tala kunskap efter samme Ande, åt en annan tro genom samme Ande, åt en annan gåfvorna att bota sjuka genom samme Ande, åt en annan kraftverkningar, åt en annan profetia, åt en annan bedömande af andar, åt en annan åtskilliga slags talande med tungor, åt en annan uttydningen af det med tungor talade. Men allt detta verkar den ene och samme Anden, utdelande åt hvar och en sitt, såsom han vill. Ty likasom kroppen är en och har många lemmar, men alla lemmarna i kroppen, fastän de äro många, äro en kropp, så är det ock med Kristus “.Ag 90.1
Allvarliga äro i sanning de plikter, hvilka åligga dem, som äro kallade att vara ledare i Guds församling på jorden. I teokratiens dagar, då Mose ensam sökte bära bördor, som voro så tunga, att han snart skulle hafva dukat under, blef han af Jetro tillrådd att föranstalta om en vislig fördelning af ansvaret. “Du må vara folkets målsman inför Gud”, var Jetros råd, “och framlägga deras ärenden inför Gud. Och du må upplysa dem om stadgar och lagar och kungöra dem den väg de skola vandra och hvad de skola göra “.Jetro rådde honom än vidare att välja män, som skulle vara föreståndare, “somliga öfver tusen, andra öfver hundra, andra öfver femtio och andra öfver tio”. Dessa skulle vara “dugliga män, som frukta Gud, pålitliga män, som hata orätt vinning”. Deras uppgift var att “alltid döma folket”, så att Mose kunde fri- tagas från det dryga ansvaret att ägna uppmärksamhet åt en mängd mindre detaljer, hvilka kunde lika visligt ombesörjas af åt Gud helgade biträden.Ag 90.2
De, som genom Guds försyn hade fått ansvarsfulla platser såsom ledare inom församlingen, skulle ägna sin tid och sina krafter åt viktigare saker, som fordra särskild visdom och hjärtegodhet. Det är ej Guds vilja, att sådana män skola anlitas för afgörande af bisaker, som andra äro dugliga att sköta om. “Kommer något viktigare ärende före, må de hänskjuta det till dig, men alla ringare ärenden må de själfva afdöma”, var Jetros förslag till Mose. “Så skall du göra din börda lättare därigenom, att de bära den med dig. Om du vill så göra och Gud så bjuder dig, skall du kunna hålla ut; och allt folket här skall då kunna gå hem i frid”.Ag 91.1
I harmoni med denna plan valde Mose “dugliga män ur hela Israel och gjorde dem till hufvudmän för folket, till föreståndare, somliga öfver tusen, andra öfver hundra, andra öfver femtio och andra öfver tio”. Dessa skulle alltid döma folket. “Alla svårare ärenden skulle de hänskjuta till Mose, men alla ringare ärenden skulle de själfva afdöma”.Ag 91.2
Längre fram i tiden valde Mose sjuttio äldste, som skulle dela ansvaret med honom och äfven vara ledare under honom. Dessa medhjälpare voro män med värdighet, sund omdömesförmåga och mycken erfarenhet. Då han vid ordinationen ålade dessa äldste, hvad de skulle göra, uppgaf han några af de drag, som göra en person skicklig att vara en vis föreståndare för församlingen. “Hören efter, hvad edra bröder hafva sig emellan”, sade Mose; “och om någon har en sak med sin broder eller med en främling, som bor hos honom, så dömen rättvist mellan dem. I skolen icke hafva anseende till någons person, när I dömen, utan höra den ringe såväl som den höge; I skolen icke frukta för någon man, ty domen hör Gud till”.Ag 91.3
Då konung David nalkades slutet af sin regeringstid, höll han ett allvarligt tal till dem, som buro ansvar med hänsyn till Guds verk på den tiden. Han kallade till “Jerusalem alla Israels höfdingar, stamhöfdingarna och härafdelningarnas höfvitsmän, dem som voro i konungens tjänst, och öfveroch underhöfvitsmännen och uppsyningsmännen öfver alla konungens och hans söners ägodelar och boskap, så ock hofmännen och hjältarna och alla tappra stridsmän”. Och den ålderstigne konungen stod upp inför dem och förmanade dem “inför hela Israel, Herrens församling, och inför vår Gud, som hör det: Hållen och frågen efter alla Herrens, eder Guds, bud”.Ag 92.1
David hade äfven ett särskildt budskap till Salomo, som kallades att öfvertaga en ansvarsfull,. ledande post: “Och du, min son Salomo, lär att känna din faders Gud och tjäna honom med hängifvet hjärta och med villig själ; ty Herren rannsakar alla hjärtan och förstår alla uppsåt och tankar. Om du söker honom, så låter han sig finnas af dig, men om du öfvergifver honom, så förkastar han dig evinnerligen. Så se nu till; ty Herren har utvalt dig.... Var frimodig och gå till verket”.Ag 92.2
Samma fromhetens och rättvisans principer, som skulle följas af Guds folks föreståndare på Moses och Davids tid, skulle vara gällande äfven för dem, som fingo i uppdrag att förestå Guds nybildade församling under den evangeliska tidsåldern. Vid ordnandet af kyrkans angelägenheter och tillsättandet af skickliga män att handhafva dessa, följde apostlarna de höga principer, som äro angifna härför i gamla testamentet. De vidhöllo, att den, som är kallad att handhafva en ledande ställning inom församlingen, “bör vara oförvitlig, såsom Guds förvaltare, icke egenkär, icke ondsint, icke drinkare, icke våldsam, icke sniken efter slem vinning, utan gästfri, det godas vän, tuktig, rättfärdig, helig, återhållsam, hållande sig till det trovärdiga ordet, i öfverensstämmelse med läran, på det att han må vara mäktig både att förmana genom den hälsosamma läran och att tillrättavisa de motsägande”.Ag 92.3
Den ordning, som upprätthölls inom den första kristna församlingen, gjorde det möjligt för dess medlemmar att samverka med framgång, såsom en väl disciplinerad arme, iklädd Guds vapenrustning. Ehuru de troende voro förskingrade öfver ett stort område, voro de dock alla lemmar af en kropp; de voro alla i harmoni med hvarandra och verkade för ett och samma mål. Då någon tvedräkt uppstod i en lokalförsamling, såsom det hände längre fram i Antiokia och på andra platser, tilläts den ej åstadkomma en splittring i församlingen, utan då de troende själfva ej kunde utreda svårigheten, hänsköts den till det allmänna rådet, som utgjordes af delegater från de olika lokalförsamlingarna tillika med apostlarna och de äldste, som innehade ansvarsfulla ämbeten. Sålunda möttes satans försök att angripa en församling på någon afsides liggande plats af ett förenadt motstånd från alla församlingarna, och fiendens planer att splittra och fördärfva omintetgjordes.Ag 93.1
“Gud är icke oordningens utan fridens Gud”, “såsom i de heligas alla församlingar”. Han fordrar, att ordning och system skola följas i skötandet af nutidens församlingsangelägenheter, lika mycket som han fordrade det fordomdags. Han vill, att hans verk skall främjas med grundlighet och noggrannhet, så att han kan godkänna det. Kristen skall vara förenad med kristen, församling med församling, alla mänskliga redskap samverkande med de gudomliga, alla under den Helige Andes ledning och alla förenade i att förkunna för världen de glada nyheterna om Guds nåd.Ag 93.2
* * * * *