Kapitel XLII—Resan och skeppsbrottet.

Paulus var nu ändtligen på väg till Rom. Härom skrifver Lukas: “När det var beslutadt, att vi skulle af segla till Italien, öfverlämnade de Paulus och några andra fångar åt en höfvitsman vid den kejserliga krigsskaran, vid namn Julius. Och vi gingo ombord på ett adramyttiskt skepp, som skulle segla till Asiens kuststäder, och lade ut, och med oss var Aristarkus, en macedonier från Tessalonika”.Ag 433.1

I första århundradet af det kristna tidehvarfvet voro sjöresor förenade med många svårigheter och faror. Sjömännen ställde sin kurs för det mesta efter solens och stjärnornas ställning; och när dessa ej voro synliga eller det såg ut att blifva storm, voro skeppens ägare rädda för att begifva sig ut till sjös. Under en del af året var det nästan omöjligt att företaga någon längre sjöresa.Ag 433.2

Aposteln måste nu uthärda de pröfvande erfarenheter, som skulle falla på hans lott såsom en fånge i bojor under den långa och tröttsamma sjöresan till Italien. En omständighet lindrade betydligt hans svåra lott — han fick hafva Lukas och Aristarkus som sina reskamrater. I sitt bref till kolosserna omtalar han den senare af dessa som sin “medfånge”; men Aristarkus valde själf denna ställning för att han skulle kunna betjäna Paulus i hans svåra belägenhet.Ag 433.3

Resan fick en god början. Dagen efter afresan lade de till vid Sidon. Här bemöttes Paulus vänligt af Julius, höfvitsmannen, och då han fick veta, att det fanns kristna i den staden, tillstadde han “honom att gå till sina vänner för att få omvårdnad”. Denna tillåtelse var aposteln ganska tacksam för, enär han nu var klen till sin hälsa.Ag 434.1

När de lämnade Sidon, fingo de motvind, och enär skeppet drefs ur sin kurs, gick resan ganska sakta. Vid Myra i provinsen Lycien fann höfvitsmannen ett skepp från Alexandria, som skulle segla till Italien, och till detta öfverflyttade han genast sina fångar. Men det var ännu motvind, så att skeppet med stor möda kunde segla. Lukas skrifver härom: “Och då vi under många dagar seglade långsamt och med nöd hade kommit i närheten af Knidos, där vi för motvind ej kunde lägga till, seglade vi under Kreta vid Salmone. Och sedan vi med nöd hade farit där förbi, kommo vi till ett ställe, som kallades Sköna Hamnar ‘Ag 434.2

Vid Sköna Hamnar måste de stanna en tid för att invänta mera gynnsam vind. Vintern kom hastigt på, och “seglingen begynte vara farlig”, hvarför de, som hade hand om skeppet, måste slå ur hågen att kunna nå sin bestämmelseort, innan seglationstiden var förbi för det året. Den enda frågan för dem att afgöra var nu. om de skulle stanna kvar i Sköna Hamnar el- ler söka nå en gynnsammare plats för öfvervintring.Ag 434.3

Denna fråga blef ifrigt diskuterad, och slutligen lät höfvitsmannen Paulus uttala sin mening, ty aposteln hade vunnit både sjömännens och krigsmännens respekt. Aposteln rådde dem utan tvekan att stanna kvar, där de voro. “I män”, sade han, “jag ser, att seglingen skall medföra trångmål och stor fara icke blott för last och skepp, utan äfven för våra lif”. Men “styrmannen och skeppsägaren” tillika med de flesta af passagerarna och besättningen voro icke villiga att följa Paulus’ råd. Och emedan den hamn, där de lågo för ankar, “var otjänlig för öfvervintring, rådde de flesta, att man skulle lägga ut därifrån för att försöka komma fram till Fenix, en hamn på Kreta, som vetter mot sydväst och nordväst, för att där öfvervintra”.Ag 435.1

Höfvitsmannen beslöt att följa majoritetens omdöme. Följaktligen lämnade de Sköna Hamnar, då “en lindrig sunnanvind blåste upp”, i hopp om att snart kunna nå den önskade hamnen. “Men icke långt därefter stack upp mot ön en häftig stormvind”, och “skeppet rycktes med och kunde icke hålla upp mot vinden”.Ag 435.2

Man måste låta skeppet drifva för vinden och kom så i närheten af en liten holme vid namn Klauda. I skydd af denna holme beredde sjömännen sig för det värsta. Räddningsbåten, det enda medel de hade för räddning, om skeppet skulle stöta på grund, bogserades med tåg och var nu i fara att slås i stycken hvilket ögonblick som helst. Det första man gjorde var alltså att bärga räddningsbåten. Alla möjliga åtgärder vidtogos sedan för att stärka skeppet, så att det skulle kunna hålla tillsammans under stormen. Det lilla skydd de haft vid denna holme varade dock icke länge, och snart voro de åter utsatta för stormens hela raseri.Ag 435.3

Hela natten rasade stormen, och trots de vidtagna försiktighetsmåtten sprang skeppet läck. Då de hårdt ansattes af stormen, “vräkte de dagen därefter lasten öfver bord”. Då natten åter inbröt, hade vinden ännu ej lagt sig. Det stormridna skeppet med sin afbrutna mast och sönderrifna segel kastades hit och dit af de tumlande vågorna. Hvarje ögonblick tycktes det som om de knakande bjälkarna skulle gifva vika, under det skeppet slungades omkring af de vilda vågorna. Läckan blef större, så att både passagerare och besättning måste oupphörligt pumpa vattnet. Ingen fick något tillfälle för hvila. “På tredje dagen”, skrifver Lukas, “kastade vi med egna händer ut skeppets redskap. Och då hvarken sol eller stjärnor syntes på flera dagar, och stormen låg hårdt uppå, betogs oss slutligen allt hopp om räddning”.Ag 436.1

Under två veckors tid drefvo de omkring för stormen, utan att se hvarken sol eller stjärnor. Ehuru aposteln led kroppsliga smärtor, hade han ord af uppmuntran och hopp, när det såg som mörkast ut, och i behofvets stund var han alltid redo att gifva dem en hjälpsam hand. Genom tron höll han fast vid allmaktens arm, och han hjärta förtröstade på Gud. Han hade inga farhågor för sig själf; ty han visste, att Gud skulle bevara honom så att han skulle kunna vittna om Kristi sanning i Rom. Men han kände medlidande med de stackars själar, som omgåfvo honom — syndiga, djupt sjunkna och oberedda att dö. Då han innerligt bad Gud bevara deras lif, blef det uppenbaradt för honom, att hans bön blifvit hörd.Ag 436.2

Under ett tillfälligt lugn gick Paulus upp på däcket, hof upp sin röst och sade: “O män, I hade bort lyda mig och icke afsegla från Kreta, och spara eder detta trångmål och denna fara. Och nu uppmanar jag eder att vara vid godt mod, ty bland eder skall intet lif gå förloradt, utan endast fartyget. Ty denna natt har en ängel från den Gud, hvilken jag tillhör och hvilken jag äfven dyrkar, stått hos mig och sagt: Frukta icke, Paulus; för kejsaren skall du inställas, och se, Gud har skänkt dig alla dem, som segla med dig. Varen därför vid godt mod, I män; ty jag tror på Gud, att det skall så ske, som det har blifvit taladt till mig; men på en ö måste vi stranda”.Ag 437.1

På fjortonde natten, sedan de begynt att kringkastas af de vilda vågorna, vid midnattstiden, erforo sjömännen från ljudet af bränningarna, att de voro i närheten af land. “Då lodade de och funno tjugu famnars djup, och när de hade kommit ett litet stycke därifrån, lodade de åter och funno femton famnars djup, och då de fruktade”, skrifver Lukas, “att vi till äfventyrs skulle stöta på skarpa grund, kastade de ut fyra ankare från akterskeppet och önskade, att det måtte dagas”.Ag 437.2

Vid dagningen kunde de dunkelt urskilja en stormig kust, men inga kända landmärken kunde upptäckas. Så mörk var utsikten, att de hedniska sjömännen förlorade modet och “sökte fly från skeppet”, och då de lotsades göra förberedelser för att nedsläppa ankaret från förskeppet, sedan de redan firat ned skeppsbåten, upptäckte Paulus deras onda afsikter och underrättade höfvitsmannen och krigsmännen, sägande: “Om dessa icke stanna kvar på skeppet, så kunnen I icke räddas”. Strax “afhöggo krigsmän- nen tågen till skeppsbåten och läto den falla ned” i hafvet.Ag 437.3

Den mest kritiska stunden hade ännu icke kommit. Aposteln sökte åter uppmuntra alla ombord och uppmanade både passagerare och sjömän att taga någon föda, sägande: “Det är i dag den fjortonde dagen I biden och förblifven fastande, utan att hafva tagit något till eder. Därför uppmanar jag eder att taga eder föda; ty detta hör till eder räddning, ty på ingen af eder skall ett hufvudhår gå förloradt”.Ag 438.1

“När han hade sagt detta, tog han ett bröd, tackade Gud i allas åsyn och bröt det och började äta”. Då förenade sig hela denna utmattade och modfällda skara af två hundra sjuttiofem själar, som utan Paulus’ uppmuntran skulle hafva dukat under af förtviflan, med aposteln i att äta. “Sedan de nu hade ätit sig mätta, lättade de skeppet, kastande säden i hafvet”.Ag 438.2

Det hade nu blifvit fullkomligt dager igen, ehuru de ingenting sågo, hvarigenom de kunde afgöra, hvar de befunno sig. Men de “blefvo varse en vik, som hade en strand, dit de beslöto att drifva upp skeppet, om de kunde. Och de kapade från sig ankarna och släppte dem i hafvet och lossade tillika roderbanden och hissade upp bramseglet för vinden och höllo mot stranden. Och de träffade på en landtunga, på hvilken de läto skeppet skjuta upp, och förskeppet fastnade där och förblef orörligt, men akterskeppet bröts sönder af vågornas häftighet”.Ag 438.3

Paulus och de andra fångarna hotades nu af ett annat öde, som var ännu mera förskräckligt än att lida skeppsbrott. Krigsmännen sågo, att de omöjligen kunde bevaka fångarna under försöket att rädda sig själfva, ty enhvar hade nog af att söka rädda sig själf. Men om någon af fångarna saknades, komme den, som hade uppsikt öfver honom, att få plikta därför med sitt lif. Krigsmännen föreslogo därför, att alla fångarna skulle dödas. Den grymma lagen biföll detta obarmhärtiga tillvägagående, och planen skulle med ens hafva utförts, om det ej varit för honom, till hvilken alla ombord stodo i tacksamhetsförbindelse. Höfvitsmannen Julius visste, att Paulus hade varit medel till alla ombordvarandes frälsning, och han var dessutom öfvertygad om, att Herren var med honom, och han vågade därför icke göra honom någon skada. Han befallde därför, att “alla, som kunde simma, skulle först kasta sig ut och gå i land, och de öfriga söka land, somliga på plankor och somliga på stycken af skeppet. Och på detta sätt skedde, att alla blefvo räddade och kommo i land”. När namnen sedan uppropades, saknades icke en enda.Ag 438.4

De förolyckade blefvo vänligt mottagna af det barbariska folket på ön Melite. “De upptände en eld”, skrifver Lukas, “och togo oss alla till sig, för det påkommande regnets skull och för köldens skull”. Paulus var bland dem, som bidrogo mest till att söka göra det bekvämt för andra. Han samlade en hop torra kvistar, och då han lade dem på elden, “kom en huggorm i följd af hettan ut därifrån och högg sig fast vid hans hand”. De omkringstående infödingarna blefvo storligen förskräckta, och när de sågo, att Paulus var en fånge, tänkte de sinsemellan, att han tvifvelsutan var “en mördare, hvilken hämnden icke tillät att lefva, ehuru han blifvit räddad från hafvet”. Paulus skakade emellertid af sig ormen i elden och led ingen skada af hans bett. Folket, som visste, hur gif- tig denna orm var, väntade att få se honom falla död till marken hvilket ögonblick som helst. Men “sedan de länge hade väntat och sett, att intet ondt hände honom, kastade de om och sade, att han var en gud”.Ag 439.1

Under de tre månader, som skeppets sällskap stannade på ön Melite, togo Paulus och hans medarbetare hvarje tillfälle i akt att predika evangelium, och Herren verkade med förunderlig kraft genom dem. För Paulus’ skull blefvo alla i detta sällskap bemötta med stor vänlighet; alla deras behof blefvo fyllda, och när de lämnade ön, försågos de äfven med allt hvad de behöfde för resan. De förnämsta händelserna under deras vistelse på ön beskrifvas sålunda af Lukas:Ag 440.1

“I närheten af detta ställe lågo landtgårdar, som tillhörde den förnämste mannen på ön, benämnd Publius, hvilken upptog och välvilligt härbergerade oss i tre dagar. Och det hände sig, att Publius’ fader låg sjuk i feber och rödsot, och till honom gick Paulus in, bad och lade sina händer på honom och helade honom. Men då detta hade skett, kommo ock andra på ön, som hade sjukdomar, till honom och blefvo botade, och de hedrade oss med många hedersbevisningar och försågo oss, när vi afseglade, med hvad vi behöfde”.Ag 440.2