Kapitel XI—Evangelium förkunnas i Samarien.

Efter Stefanus’ död ntbröt en så svår förföljelse mot de kristna i Jerusalem, att de alla blefvo “förskingrade till olika trakter af Judeen och Samarien”. Saulus “förödde församlingen, gick omkring i husen och släpade ut både män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse”. Om sitt nit i detta grymma verk sade han själf längre fram i tiden: “Jag trodde ock själf, att jag borde med all makt sätta mig emot Jesu, nasareens, namn, hvilket jag ock gjorde i Jerusalem; och många af de heliga satte jag i fängelser.... Och genom straff, hvilka jag ofta pålade dem i alla synagogor, tvang jag dem till hädelse och gick så långt i raseri mot dem, att jag förföljde dem till och med ända in i utländska städer”. Att Stefanus ej var den ende, som fick lida döden, kan man se af Saulus’ egna ord: “Många af de heliga satte jag i fängelser,... och då de dräptes, gaf jag min röst därtill”.^{1Apg. 26:9-11.}Ag 101.1

Vid denna tid framträdde Nikodemus och bekände öppet och modigt sin tro på den korsfäste Frälsaren. Nikodemus var medlem af det stora rådet, och tillika med andra hade han fått ett djupt intryck af Jesu lära. Under det han bevittnat Jesu underbara gärningar, hade han i sitt eget sinne blifvit öfverbevist om, att denne var den från Gud utsände. För stolt att öppet bekänna sin sympati med den galileiske läraren, sökte han få ett hemligt samtal med honom. I detta samtal utvecklade Jesus för honom frälsningens plan och sin mission i världen. Nikodemus tvekade dock ännu. Han gömde emellertid sanningen i sitt hjärta, utan att den under tre års tid bar någon synbar frukt. Men ehuru han icke offentligen erkändt Kristus, hade han dock ofta vid det stora rådets sammanträden förhindrat prästerna från att utföra sina planer med hänsyn till att döda Jesus. När slutligen Jesus hängde på korsets träd, kom Nikodemus ihåg de ord, han hört honom uttala den natten, då han hade samtal med honom: “Likasom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen varda upphöjd”.^{22Joh. 3:14.} Och han såg nu i Jesus världens återlösare.Ag 101.2

Med Josef af Arimatea hade Nikodemus burit utgifterna för Jesu begrafning. Lärjungarna fruktade då för att offentligen visa sig vara Kristi efterföljare, men Josef och Nikodemus hade modigt kommit dem till hjälp. Dessa rika och aktade mäns bistånd var just hvad de behöfde i denna mörka stund. De voro i stånd till att göra för sin döde Mästare, hvad de fattiga lärjungarna omöjligen kunde göra; och de voro till en stor del genom sin rikedom och inflytelse skyddade i denna sin handling från prästernas och rådsherrarnas hat och ondska.Ag 102.1

När nu judarna sökte förgöra den unga försam- lingen, tog Nikodemus den i försvar. Han stod ej längre tvekande och frågande, utan uppmuntrade lärjungarnas tro och använde sin rikedom till församlingens underhåll i Jerusalem och till främjandet af evangelii verk. De, som förut hade högaktat honom, hatade och förföljde honom nu, och han blef snart utblottad på denna världens ägodelar; men han vacklade dock icke i sitt försvar af sin tro.Ag 102.2

Den förföljelse, som drabbade församlingen i Jerusalem, föranledde ett kraftigt utbredande af evangelium. Ordets predikan hade vunnit stor framgång i denna stad, och det var fara för att lärjungarna komme att dröja där för länge och alldeles förgäta det uppdrag, de hade fått af Frälsaren, nämligen att gå ut i hela världen. De glömde den principen, att kraft till att motstå det onda bäst vinnes genom nitisk verksamhet, och de begynte tänka, att det ej fanns något verk så viktigt som det att beskydda församlingen i Jerusalem från fiendens angrepp. I stället för att uppfostra de nyomvände till att utbreda evangelium bland dem, som icke hade hört det, voro de i fara att slå in på en bana, som skulle göra dem tillfredsställda med hvad de redan hade uträttat. Gud lät därför förföljelse utbryta för att hans representanter skulle skingras omkring till olika trakter, där de kunde verka för andra. Drifna från Jerusalem, gingo de troende “omkring och förkunnade evangelii ord”.Ag 103.1

Bland clem, till hvilka Frälsaren hade gifvit uppdraget att gå ut och göra “alla folk till lärjungar”, voro många med ringare lefnadskall — män och kvinnor, som hade lärt att älska sin Herre och som beslutat sig för att följa hans föredöme i oegennyttig tjänst. Till dessa ödmjuka tjänare såväl som till de lärjungar, som hade varit Frälsarens följeslagare under hans jordiska vandring, blef en dyrbar mission anförtrodd; de skulle meddela världen det glada budskapet om frälsning genom Kristus.Ag 103.2

Under den förskingring, som förföljelsen åstadkom, gingo de kristna omkring och verkade med stort nit för missionen. De kände det stora ansvar, som hvilade på dem. De visste, att de hade lifvets bröd för en af andlig hunger döende värld; och Kristi kärlek tvingade dem till att bryta detta bröd åt alla, som hungrade därefter. Herren utförde ett stort verk genom dem. Hvarhelst de gingo, blefvo sjuka botade och de fattiga fingo höra evangelium.Ag 104.1

Filippus, en af de sju diakonerna, var en bland dem, som blifvit drifna från Jerusalem; han“kom ned till en stad i Samarien och predikade Kristus för dem. Och folket aktade endräktigt på det, som sades af Filippus, när de hörde och sågo de tecken, som han gjorde. Ty från många, som hade orena andar, foro dessa ut,... och många lama och halta vordo botade. Och i den staden vardt stor glädje”.Ag 104.2

Kristi budskap till den samaritiska kvinnan, med hvilken han talade vid Jakobs brunn, hade burit frukt. Sedan hon lyssnat till hans ord, gick hon in i staden Sikar och sade till folket: “Kommen och sen en man, som har sagt mig allt hvad jag har gjort. Icke är väl han Kristus”? Då gick folket med henne och hörde Jesus tala, och många trodde på honom. Och då de gärna ville höra mer, bådo de honom stanna hos dem. Han blef då kvar hos dem två dagar, “och mycket flera trodde för hans ords skull”.^{3Joh. 4:29,41.}Ag 104.3

När Jesu lärjungar blefvo drifna från Jerusalem, funno många af dem en säker tillflykt i Samarien. Sa- mariterna hälsade dessa evangelii budbärare välkomna, och de omvända judarna insamlade en dyrbar skörd bland dem, som en gång varit deras bittraste fiender.Ag 104.4

Filippus’ arbete i Samarien vann stor framgång. Häröfver kände han sig så uppmuntrad, att han sände till Jerusalem efter mer hjälp. Apostlarna kunde nu mera fullständigt fatta betydelsen af Kristi ord: “I skolen vara mina vittnen både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och intill jordens ändar”.^{4Apg. 1:8.}Ag 105.1

Medan Filippus ännu var i Samarien, blef han tillsagd af en himmelsk budbärare att “gå söderut den vägen, som går ned från Jerusalem till Gasa.... Och han stod upp och gick”. Han satte ej kallelsen i fråga, ej heller tvekade han att lyda; ty han hade lärt, att det alltid är bäst att foga sig efter Guds vilja.Ag 105.2

“Och se, en etiopisk man, en hofman och mäktig herre hos drottning Kandace i Etiopien, som var satt öfver hela hennes skattkammare, hade kommit till Jerusalem för att där tillbedja, och han var nu stadd på hemvägen och satt i sin vagn och läste profeten Esaia”. Denne etiopiske man ägde godt rykte om sig och hade en vidsträckt inflytelse. Gud såg, att denne man skulle efter sin omvändelse utbreda det ljus han fått och utöfva en kraftig inflytelse för främjandet af evangelii verk. Guds änglar omgåfvo denne efter ljus sökande själ, och han kände sig dragen till Frälsaren. Genom den Helige Andes bemedling kom han i beröring med en, som kunde leda honom till ljuset.Ag 105.3

Filippus blef af Anden tillsagd att gå till denne man och för honom förklara den profetia, som han läste. “Gå fram och följ med denna vagn”, sade An-Ag 105.4

den. När Filippus kom fram till honom, frågade han hofmannen: “Förstår du, hvad du läser? Och denne sade: Huru skulle jag väl kunna det, utan att någon undervisar mig? Och han bad Filippus stiga upp och sätta sig bredvid honom”. Den skrift han läste var Esaias’ profetia om Kristus: “Såsom ett får vardt han förd till slaktning, och såsom ett lamm är tyst för den, som klipper det, så öppnar han icke sin mun. I hans förnedring vardt hans dom borttagen, och hvem kan beskrifva hans släkte ? ty hans lif borttages från jorden”.Ag 106.1

“Om hvem säger profeten detta,” frågade hofmannen, “om sig själf eller om någon annan”? Då framställde Filippus för honom den stora sanningen om återlösningsplanen. Begynnande med det skriftstället, “förkunnade han för honom evangelium om Jesus”.Ag 106.2

Hofmannen blef alldeles intagen af förklaringen öfver detta skriftställe, och han var genast villig att anamma ljuset. Han gjorde icke sitt höga ämbete till en ursäkt för att icke antaga evangelium. “Under det de färdades vägen fram, kommo de till ett vatten, och hofmannen sade: Se vatten! Hvad hindrar, att jag döpes? (Men Filippus sade: Om du tror af hela ditt hjärta, så må det ske. Och han svarade: Jag tror Jesus Kristus vara Guds Son.^{*Fosterlandsstiftelsens öfvers.}) Och han befallde, att vagnen skulle stanna; och de stego båda ned i vattnet, både Filippus och hofmannen, och han döpte honom. Och när de hade stigit upp ur vattnet, ryckte Herrens Ande bort Filippus, och hofmannen såg honom icke mera, ty han for sin väg och var glad. Och Filippus vardt funnen i Asdod; och han vandrade omkring och förkunnade evangelium i alla städer, till dess han kom till Cesarea”.Ag 106.3

Denne etioper representerar en stor klass, som behöfver få undervisning af sådana missionärer som Filippus — män, som gärna lyssna till Guds röst och äro villiga att gå hvarthelst han sänder dem. Det finns många, som läsa Bibeln, men ej kunna förstå, hvad de läsa. Öfverallt i världen finnas män och kvinnor, som skåda med längtande blickar upp mot himmelen. Många bedja, gråta och forska för att finna ljus eller blifva delaktiga af Guds nåd och den Helige Ande. Många stå alldeles vid gränsen till Guds rike, väntande blott på att blifva insamlade.Ag 107.1

En ängel ledsagade Filippus till en person, som sökte efter ljus och som var redo att anamma evangelium. Så skola ock änglar nu för tiden leda de arbetare, som tillåta den Helige Ande att helga deras tungor och förädla deras hjärtan. Den ängel, som sändes till Filippus, kunde själf hafva utfört detta verk för den etiopiske hofmannen, men Gud utför ej sitt verk på det sättet. Hans plan är, att människor skola verka för sina medmänniskors frälsning.Ag 107.2

Troende i alla tidsåldrar hafva haft del i den mission, som öfverlämnades till de första lärjungarna. Enhvar, som anammat evangelium, har fått heliga sanningar att meddela världen. Guds trogna barn hafva alltid varit framgångsrika missionärer, som användt sina medel och krafter till hans namns ära samt visligen användt sina gåfvor i hans tjänst.Ag 107.3

Vi böra hämta uppmuntran och lärdom från de kristnas oegennyttiga verksamhet under flydda tider. Medlemmarna af Guds församling böra nitälska för Guds rike, fria från världslig äregirighet; de böra vandra i hans fotspår, som gick omkring och gjorde väl mot alla. Besjälade af sympati och barmhärtig- het, böra de betjäna dem, som stå i behof af hjälp, samt för syndare framställa Frälsarens stora kärlek. Sådant arbete kräfver möda och uppoffring, men det medför stor lön. De, som af rent uppsåt ägna sig däråt, skola se själar vinnas för Frälsaren; ty oemotståndlig är den inflytelse, som åtföljer ett praktiskt utförande af det gudomliga uppdraget.Ag 107.4

Det är ej predikanter allenast, som blifvit ålagda att gå ut och uppfylla detta uppdrag. Hvar och en, som anammar Kristus, är kallad att verka för sina medmänniskors frälsning. “Anden och bruden säga: Kom! Och den, som hör det, han säge: Kom ”! Hela församlingen har fått i uppdrag att gifva världen denna inbjudning. Hvar och en, som själf fått höra inbjudningen, bör återskalla den från höjd och dal, ropande: “Kom”!Ag 108.1

Det är en skadebringande missuppfattning att antaga, att arbetet för själars frälsning hvilar endast på predikanterna. Den troende, som i ödmjukhet helgat sitt lif åt Gud och som vingårdens Herre gifvit en börda för själars frälsning, bör uppmuntras af dem, som innehafva mera ansvarsfulla befattningar. De, som äro ledare inom Guds församling, böra förstå, att Frälsarens uppdrag är gifvet till alla, som tro på hans namn. Gud skall i sin vingård utsända många, som icke blifvit genom händers påläggning ordinerade till predikanter.Ag 108.2

Hundratals, ja tusentals, som hört frälsningens budskap, stå ännu sysslolösa på torget, då de i stället kunde vara upptagna med någon nyttig tjänst för Herren. Till sådana säger Kristus: “Hvarför stån I här hela dagen fåfänga”?^{5Matt. 20:6,7.} Och han tillägger: “Gån ock I uti vingården”. Hvarför besvaras ickeAg 108.3

denna Herrens kallelse af många flera? Är det emedan de tro sig själfva vara ursäktade, därför att de ej kunna tala från predikstolen! Måtte sådana få klart för sig, att det utom predikstolen finnes ett stort verk att utföra för församlingmedlemmar, som nitälska för Guds sanning.Ag 109.1

Länge har Gud väntat att få se församlingen besjälas af det beredvilliga tjänandets anda, så att hvarje medlem verkade för honom i öfverensstämmelse med sin förmåga. När medlemmarna af Guds församling utföra på de behöfvande fälten hemma eller utomlands det verk, som åligger dem såsom en uppfyllelse af evangelii uppdrag, då skall världen snart blifva varnad och vår Herre och Frälsare återkomma till denna jorden i stor makt och härlighet. “Detta evangelium om riket skall varda predikadt i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och då skall änden komma”.^{6Matt. 24:14.}Ag 109.2

* * * * *