Kapitel XVI—Evangelium förkunnas i Antiokia.

Sedan lärjungarna genom förföljelse blifvit förskingrade, utbreddes evangelii budskap ganska fort i de trakter, som lågo utom Palestinas gränser, och grupper af troende uppstodo här och där på platser, som blefvo viktiga medelpunkter för evangelii utbredande. Somliga af lärjungarna “vandrade omkring ända till Fenicien och Cypern och Antiokia och talade ordet”. Deras verksamhet inskränktes vanligen till ebréerna och de grekiska judarna, af hvilka stora kolonier funnos vid denna tid i nästan alla städer i världen.Ag 153.1

Bland de platser, där evangelium mottogs med glädje, nämnes äfven Antiokia, som vid den tiden var Syriens hufvudstad. Den vidsträckta handel, som bedrefs från denna folkrika medelpunkt, drog mycket folk af olika nationaliteter till Antiokia. Denna stad hade dessutom namn af att vara en gynnsam plats för dem, som älskade hvila. och nöjen, emedan den hade ett hälsosamt läge och vackra omgifningar och emedan där fanns mycken rikedom och bildning. I apostlarnas dagar hade den blifvit uppfylld af lyx och ogudaktighet.Ag 153.2

Evangelium blef offentligen förkunnadt i Antiokia af vissa lärjungar från Cypern och Cyrene. Deras nitiska verksamhet kröntes med framgång, ty “Herrens hand var med dem, och en stor mängd trodde och omvände sig till Herren”.Ag 154.1

“Ryktet härom kom till den församlings öron, som var i Jerusalem, och de sände Barnabas till Antiokia”. Vid sin ankomst till detta sitt nya verksamhetsfält såg Barnabas, att Guds nåd redan varit verksam där, och då “vardt han glad och förmanade dem alla att med fast hjärta hålla sig till Herren”.Ag 154.2

Barnabas ‘ verksamhet i Antiokia blef rikligen välsignad, så att ytterligare många blefvo lagda till de troendes antal. I det verksamheten utvecklades kände Barnabas alltmer behofvet af lämplig hjälp för att kunna föra verket framåt, allt eftersom Guds försyn öppnade vägen därför. Han reste därför till Tarsus för att uppsöka Paulus, som efter sin afresa från Jerusalem en tid förut verkat i “Syriens och Ciliciens trakter”, predikande “evangelium om den tro, hvilken han fordom sökte utrota”.^{1Gal. 1:21,23.} Barnabas lyckades också finna Paulus och äfven att öfvertala honom att blifva hans personliga medarbetare i evangelii verk.Ag 154.3

I den folkrika staden Antiokia fann Paulus ett förträffligt verksamhetsfält. Hans lärdom, visdom och nit utöfvade en kraftig inflytelse på invånarna och besökarna i denna bildningens stad, och han bevisade sig vara just den hjälp, som Barnabas behöfde. Under två års tid verkade de troget tillsammans som predikanter och förde många själar till en frälsande kunskap om Jesus af Nasaret, världens Återlösare. Det var i Antiokia lärjungarna först blefvo kallade kristna. De erhöllo detta namn därför, att Kristus var det förnämsta temat i deras predikningar, deras undervisning och samtal. De talade ständigt om hvad som händt under hans jordiska mission, när hans lärjungar åtnjöto den stora förmånen af hans personliga närvaro. De betraktade oupphörligen hans lära och hans helbrägdagörande underverk. Med darrande läppar och tårfyllda ögon berättade de om hans ångest och lidande i örtagården, om hans förrådande, förhör och afrättning, om hur han i ödmjukhet och tålamod bar den vanära och det lidande, som hans fiender drogo öfver honom, samt den gudomliga medömkan och kärlek han visade, när han bad för dem, som förföljde honom. Med förkärlek läto de sitt sinne äfven dväljas vid sådana ämnen som hans uppståndelse och himmelsfärd samt hans verk i himmelen såsom medlare för fallna människor. Hedningarna kunde därför lämpligen kalla dem kristna, enär de predikade Kristus och tillbad Gud i Kristi namn.Ag 154.4

Det var Gud, som gaf dem namnet kristna. Detta är ett kungligt namn, hvilket gifves alla, som förena sig med Kristus. Det var om detta namn Jakob sedermera skref: “Är det icke de rika, som förtrycka eder, och är det icke de, som draga eder inför domstolarna? Är det icke de, som häda det sköna namnet, hvarmed I ären benämnda”?^{2Jak. 2:6,7.} Och Petrus säger angående den troende: “Om han lider såsom kristen, skämme han sig icke utan prise Gud för detta namn”. “Om I blifven smädade för Kristi namns skull, saliga ären I, ty härlighetens och Guds Ande hvilar öfver eder”.^{31 Pet. 4:16,14.}Ag 155.1

De kristna i Antiokia kände med sig, att Gud var villig att verka i dem “både vilja och gärning för sitt välbehags skull”.^{4Fil. 2:13.} Enär de bodde midt ibland ett folk, som ej tycktes ha mycken lust för de eviga tingen, sökte de vinna de uppriktigas uppmärksamhet och intresse, så att de för dem måtte aflägga ett bestämdt och tydligt vittnesbörd om honom, som de älskade och tjänade. I sin ringa tjänst lärde de sig förtrösta på den Helige Andes kraft för att lifvets ord måtte frambringa frukt. Sålunda vittnade de dagligen genom sin vandel och handel, att de trodde på Jesus.Ag 155.2

De kristnas exempel i Antiokia borde vara en inspiration för alla kristna i vår tids stora städer. Fastän det är i öfverensstämmelse med Guds plan, att utvalda arbetare, som hafva helt öfverlämnat sig åt Herren och som äro begåfvade, stationeras i större städer för att där taga ledningen i den offentliga verksamheten, så är det Guds vilja, att äfven församlingsmedlemmarna, som bo i dessa städer, skola med de pund, de erhållit af Gud, verka för själars frälsning. De, som helt ägna sig åt Guds verk, kunna vänta rika välsignelser. Då sådana arbetare söka att vinna själar för Jesus, skola de finna, att många, som aldrig kunde hafva vunnits på något annat sätt, vinnas genom en vislig personlig verksamhet.Ag 156.1

Guds verk i våra dagar står i behof af lefvande representanter af Bibelns sanningar. De ordinerade predikanterna kunna icke ensamma varna de stora städerna. Till detta arbete kallar Gud ej blott predikanter, utan äfven läkare, sjukvårdare, bibelarbetare och andra åt honom helgade troende, som hafva olika gåfvor och äro väl hemmastadda i Guds ord och som äfven hafva erfarit kraften af hans nåd. Tiden flyr hastigt sin kos, och ännu finns mycket att uträtta. Alla medel och redskap måste tagas med i beräkningen, att hvarje tillfälle må blifva visligen användt.Ag 156.2

Paulus’ verksamhet i Antiokia tillsammans med Barnabas stärkte honom i hans öfvertygelse, att Herren kallat honom till att utföra ett särskildt verk för hednavärlden. Vid hans omvändelse hade Herren sagt honom, att han skulle blifva ett vittne bland hedningarna “för att öppna deras ögon, att de må omvända sig från mörker till ljus och från satans makt till Gud, att de genom tron.... må få syndernas förlåtelse och arfslott bland dem, som äro helgade”.^{5Apg. 26:18.} Ängeln, som kom till Ananias, hade sagt till Paulus : “Denne är mig ett utkoradt redskap till att bära mitt namn inför hedningar och konungar och Israels barn”.^{6Apg. 9:15.} Och längre fram i sin kristliga erfarenhet fick Paulus själf, medan han bad i Jerusalems tempel, besök af en ängel från himmelen, som sade till honom: “Gå; ty jag skall sända dig långt bort till hedningarna”.^{7Apg. 22:21.}Ag 157.1

Herren hade sålunda kallat Paulus att verka på de vidsträckta hednafälten. För att bereda honom för detta stora och svåra uppdrag hade Herren bringat honom i nära gemenskap med sig själf och låtit honom i en hänförande syn se den himmelska härligheten. Han hade gifvit honom det ämbetet att kungöra den “hemlighet, som under eviga tider varit förtegad”,^{8Rom. 16:25.} Guds “viljas hemlighet”,^{9Ef. 1:9.} “som bland andra släkten icke har blifvit kungjord för människornas barn, såsom hon nu genom Anden har blifvit uppenbarad för hans heliga apostlar och profeter, nämligen att hedningarna äro medarfvingar och höra till samma kropp och äro delaktiga med oss i löftet i Kristus Jesus genom evangelium, hvars tjänare jag har blifvit”, säger Paulus och tillägger: “Mig, den allra ringaste bland alla heliga, har denna nåd blifvit gifven, att bland hedningarna förkunna evangelium om Kristi outgrundliga rikedom och upplysa alla, hurudan hushållningen är med den hemlighet, som från evighet har varit fördold i Gud, alltings skapare, på det att Guds mångfaldiga vishet nu skulle genom församlingen varda kunnig för herradömena och väldighe.terna i det himmelska, efter det uppsåt af evighet, hvilket han har verkställt i Kristus Jesus, vår Herre”.^{10Ef. 3:5-11.}Ag 157.2

Herren hade rikligen välsignat Paulus’ och Barnabas’ verksamhet under det år, de voro kvar hos trossyskonen i Antiokia. Men de hade ännu icke formligen blifvit ordinerade till evangelii ämbete. De hade nu uppnått en ståndpunkt i sin kristliga erfarenhet, då Gud ämnade anförtro åt dem ett svårt missionsföretag, för hvars utförande de behöfde hvarje fördel, som kunde erhållas genom församlingen.Ag 158.1

“Men i Antiokia, i den därvarande församlingen, voro profeter och lärare, Barnabas och Simeon, som kallades Niger, och Lucius från Cyrene, och Manaen .... och Saulus. Under det att dessa förrättade Herrens tjänst och fastade, sade den Helige Ande: Afskiljen åt mig Barnabas och Saulus för det verk, hvartill jag har kallat dem”. Innan de utsändes till den hedniska världen som missionärer, blefvo de högtidligen ordinerade genom fasta och bön och händers påläggning. Sålunda blefvo de af församlingen bemyndigade ej blott att undervisa i sanningen, utan äfven att döpa och att organisera församlingar — de hade blifvit beklädda med full kyrklig makt.Ag 158.2

Den kristna församlingen inträdde just nu i ett viktigt tidskede. Man skulle nu börja med ifver och kraft att utbreda evangelii budskap bland hedningarna, och som en frukt däraf skulle församlingen blifva storligen förstärkt genom en stor insamling af själar. De apostlar, hvilka blifvit valda att stå i spetsen för detta arbete, skulle utsättas för misstankar, fördomar och afund. Deras lära om nedbrytandet af “afskrankningens skiljemur”,^{11Ef. 2:14.} som så länge skilt den hedniska världen från den judiska, skulle helt naturligt utsätta dem för den beskyllningen, att de voro kätterska, och många nitiska judekristna skulle komma att ifrågasätta deras bemyndigande såsom evangelii tjänare. Gud förutsåg dessa svårigheter, som hans tjänare komme att möta, och för att deras arbete måtte stå öfver allt klander, gaf han genom uppenbarelse församlingen föreskrift om att offentligen ordinera apostlarna för deras ämbete. Denna akt var ett offentligt erkännande, att de af Gud fått sitt uppdrag att bland hedningarna förkunna evangelii glada budskap.Ag 158.3

Både Paulus och Barnabas hade redan förut fått sitt uppdrag från Gud själf, och den ceremoni, som utfördes genom händers påläggning, gaf dem ingen ny nåd eller förmåga. Det var blott en yttre form, som visade, att den ordinerade blifvit vald till att innehafva ett ämbete, samt ett erkännande af hans myndighet i detta ämbete. Församlingens sigill blef sålunda satt på Guds verk.Ag 159.1

För juden var denna ceremoni betydelsefull. En judisk fader lade sina händer vördnadsfullt på barnens hufvud, när han välsignade dem. Så lade ock öfversteprästen sin hand på offrets hufvud, när det blef framfördt att offras. Och när den antiokiska församlingens äldste lade sina händer på Paulus och Barnabas, bådo de i och med denna handling Gud välsigna apostlarna i det de ägnade sig åt det särskilda verk, som de fått i uppdrag att utföra.Ag 159.2

Längre fram i tiden blef denna ceremoni storligen missbrukad. Man tillskref den nämligen en otillbörlig betydelse, som om den ordinerade med ens blefve fullständigt skickliggjord för allt evangeliskt arbete. Men vid ordinationen af dessa två apostlar finna vi ingen antydan om att de ensamt genom händernas påläggning erhöllo någon särskild gåfva. Vi finna blott en enkel berättelse om ceremoniens utförande och dess betydelse för deras framtida verksamhet.Ag 160.1

De omständigheter, som stodo i förbindelse med Paulus’ och Barnabas’ afskiljande genom den Helige Ande för ett särskildt ämbete, visa tydligt, att Herren verkar genom sina tillsatta redskap inom sin organiserade församling. Några år förut, strax efter att Guds beslut rörande Paulus först blef uppenbaradt för honom af Frälsaren själf, bragtes Paulus i beröring med medlemmar af den nybildade församlingen i Damaskus. Denna församling behöfde ej heller länge vara i okunnighet med hänsyn till den omvände fariseens personliga erfarenhet. Och nu, då det gudomliga uppdrag, som då blef gifvet, skulle än vidare fullkomnas, vittnade den Helige Ande ånyo, att Paulus var ett utkoradt redskap för evangelii kungörande bland hedningarna, samt ålade församlingen att ordinera honom och hans medarbetare. Under det den antiokiska församlingens föreståndare “förrättade Herrens tjänst och fastade, sade den Helige Ande: Afskiljen åt mig Barnabas och Saulus för det verk, hvartill jag har kallat dem”.Ag 160.2

Gud har gjort sin församling på jorden till en ljusbärare, och genom den meddelar han sin vilja och sina beslut. Han gifver icke någon af sina tjänare en erfarenhet, som är oberoende af eller som står i strid med själfva församlingens erfarenhet. Han skänker ej heller en enda individ kunskap om sin vilja för hela församlingen, medan han låter församlingen, Kristi kropp, vara i mörker. I sitt gudomliga råd ställer han sina tjänare i nära förbindelse med församlingen, på det att de må hafva mindre förtroende för sig själfva och större förtroende för andra, som stå under Guds särskilda ledning för att främja hans verk.Ag 161.1

Det har alltid funnits sådana som varit benägna att inom församlingen handla själf ständigt. De tycktes ej kunna inse, att sinnets själfständighet kan föranleda det mänskliga redskapet att hafva för mycket förtroende till sig själf och att förlita sig på sitt eget omdöme hellre än att respektera sina trosbröders råd och sätta värde på deras omdöme, synnerligen på deras, som Gud utvalt till att vara hans folks ledare. Gud har beklädt sin församling med särskild myndighet och makt, som ingen har rättighet att försmå eller förakta, ty den, som gör det, föraktar Guds röst.Ag 161.2

De, som äro benägna att betrakta sitt eget omdöme såsom afgörande, sväfva i stor fara. Satan beflitar sig alltid om att skilja sådana från dem, som äro ljusbärare och genom hvilka Gud verkat för att uppbygga och utbreda sitt verk på jorden. Att försumma eller förakta dem som Gud tillsatt att bära ledares ansvar i förbindelse med sanningens främjande, vore blott att förkasta de medel, som Herren förordnat till hjälp, uppmuntran och styrka för hans folk. Om någon ar- sig åt detta verk, voro Petrus, Jakob och Johannes, hvilka kände sig förvissade om, att Gud hade kallat dem att predika Kristus bland sina landsmän i hemlandet. Troget och visligt verkade de, vittnande om de ting, de hade sett och hört, åberopande sig på det fasta profetiska ordet,^{122 Pet. 1:19.} i det de bemödade sig att öfvertyga “hela Israels hus,... att denne Jesus”, som judarna korsfäst, hade “Gud gjort till Herre och till Kristus”.^{13Apg. 2:36.}Ag 161.3

* * * * *