Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Apostlagärningarna

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "undefined".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Kapitel LIII—Johannes, den älskade.

    Johannes är utmärkt framför de andra lärjungarna såsom den “lärjunge, hvilken Jesus älskade”. 1Joh. 21:20. Han synes hafva i högsta grad åtnjutit Kristi vänskap, och han erhöll många bevis på Frälsarens förtroende och kärlek. Han var en af de två, som tillätos bevittna Kristi härlighet på förklaringsberget och hans ångest i Getsemane, och det var åt denne lärjunges vård, som Kristus anförtrodde sin moder, när han hängde döende på korset.Ag 533.1

    I återgäld härför visade den älskade lärjungen sin Frälsare stor hängifvenhet. Johannes höll sig till Kristus, såsom vinrankan håller sig fast vid en ståtlig pelare. För sin Mästares skull blottställde han sig för dömssalens faror och dröjde kvar vid korset; och när lärjungarna nåddes af nyheterna om Kristi uppståndelse, skyndade han till grafven och kom dit före till och med den ifrige Petrus.Ag 533.2

    Den förtroendefulla kärlek och oegennyttiga hängifvenhet, som Johannes visade i sin karaktär och i sitt dagliga lif, innehålla lärdomar af obeskrifligt värde för den kristna församlingen. Johannes ägde icke af naturen den älskvärda karaktär, som hans senare erfarenheter uppenbarade. Af naturen hade han svåra karaktärsfel. Han var ej allenast stolt, egenvillig och äregirig, utan äfven otålig och snarstucken. Han och hans broder kallades “tordöns söner”. Ett ondt sinnelag, hämndgirighet och benägenhet att kritisera — alla dessa karaktärsdrag hade funnits hos den älskade lärjungen. Men under allt detta såg den gudomlige Läraren ett hängifvet, uppriktigt och kärleksfullt hjärta. Jesus bestraffade hans egenkärlek, omintetgjorde hans äregiriga planer och pröfvade hans tro. Men han uppenbarade ock för honom det, som hans själ längtade efter — helighetens skönhet och kärlekens omskapande kraft.Ag 533.3

    Bristfälligheterna i Johannes’ karaktär blefvo tydligen skönjbara vid flera tillfällen under hans personliga sammanvaro med Frälsaren. Vid ett tillfälle sände Kristus budbärare före sig till en liten samaritisk stad och anmodade folket att tillreda mat för honom och hans lärjungar. Men när Frälsaren nalkades staden, låtsades han, som om han ville fortsätta färden till Jerusalem. Detta uppväckte samariternas afund, så att de, i stället för att inbjuda dem att stanna kvar där, undandrogo dem den gästvänlighet, som de skulle hafva visat mot en vanlig vägfarande. Jesus tvingar sig aldrig på någon, och samariterna förlorade den välsignelse, som de skulle hafva fått, om de hade inbjudit honom som sin gäst.Ag 534.1

    Lärjungarna visste, att det var Frälsarens afsikt att genom sin närvaro välsigna samariterna, och därför blefvo de förvånade och förtretade öfver deras likgiltighet, afund och oartighet. Jakob och Johannes blefvo synnerligen uppbragta häröfver. Att den, som de aktade så högt, skulle blifva bemött på detta sätt, ansågo de vara en så stor misshandling, att samariterna borde genast straffas därför. I sin ifver sade de: “Herre, vill du, att vi skola säga, att eld må komma ned från himmelen och förtära dem, såsom ock Elia gjorde”? De åsyftade de samaritiska befälhafvarne och deras sällskap, som blefvo utsända att gripa profeten Elia. De blefvo förvånade att i Jesu ansikte se ett uttryck af smärta och ännu mera förvånade, när han bestraffade dem: “I veten icke, hvilkens andas barn I ären. Ty Människosonen har icke kommit för att fördärfva själar, utan för att frälsa dem”. 2Luk. 9:54-56.Ag 534.2

    Det hör icke alls till Kristi mission att tvinga människor att anamma honom. Det är satan och män, som drifvas af hans anda, som söka att tvinga människornas samvete. Under en låtsad nitälskan för rättfärdighet ledas män, som stå i förbindelse med onda änglar, att plåga sina medmänniskor för att på så sätt tvinga dem att antaga deras uppfattning af religionen. Kristus däremot söker alltid att visa barmhärtighet och att vinna de irrande genom uppenbarelsen af sin kärlek. Han kan ej tåla någon medtäflare i själen, ej heller antager han en delad tjänst; han önskar en frivillig tjänst, en villig underdånighet för hans tvingande kärlek.Ag 535.1

    Vid ett annat tillfälle framställde Jakob och Johannes genom sin moder en begäran om att få innehafva de högsta äreposterna i Kristi rike. Oaktadt Jesus upprepade gånger hade undervisat dem om detta rikes beskaffenhet, hyste dessa unga lärjungar ännu den tanken, att en Messias skulle komma, som skulle intaga en tron och äga konungslig makt i öfverensstämmelse med livad människor önskade. Modern, som i sitt hjärta hyste samma begär för sina söner, bad därför för dem: “Säg, att dessa två mina söner skola sitta, den ene på din högra och den andre på din vänstra sida i ditt rike”.Ag 535.2

    Men Frälsaren sade: “I veten icke, hvad I begären. Kunnen I dricka den kalk, som jag skall dricka, eller döpas med det dop, hvarmed jag döpes”? De kommo ihåg hans hemlighetsfulla ord, hvilka tydde på pröfningar och lidanden,. men svarade dock utan tvekan: “Det kunna vi”. De skulle räkna det för den högsta ära att få bevisa sin trohet genom delaktighet i allt, som skulle drabba deras Herre.Ag 536.1

    “Min kalk skolen I dricka, och med det dop, hvarmed jag döpes, skolen I döpas”, betygade Kristus, som såg framför sig ett kors i stället för en tron och två röfvare som sina kamrater, en på hans högra sida och en på hans vänstra. Jakob och Johannes skulle verkligen få blifva delaktiga i hans lidanden — den ene genom att snart drabbas af döden genom svärd, den andre genom att en längre tid än någon af de andra lärjungarna följa sin Mästare i möda, vanära och förföljelse. “Men att sitta på min högra och min vänstra sida”, tillade han, “det tillkommer icke mig att gifva, utan det skall gifvas dem, åt hvilka det är beredt af min Fader”. 3Matt. 20:21-23.Ag 536.2

    Jesus förstod den bevekelsegrund, som gaf upphof till denna begäran, samt bestraffade dessa två lärjungar för deras stolthet och äregirighet sålunda: “I veten, att folkens furstar härska öfver dem, och att de store hafva makt öfver dem. Men så skall det icke vara bland eder, utan hvilken som vill blifva stor bland eder, han skall vara eder tjänare, och hvilken som vill blifva främst ibland eder, han vare eder dräng; likasom Människosonen icke har kommit för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och gifva sitt lif till lösen för många”. 4Matt 20:25-28Ag 536.3

    I Guds rike finnas inga favoriter. Ingen kan förtjäna Guds ynnest, ej heller skänker han den på ett godtyckligt sätt. Den är en frukt af karaktären. Kronan och tronen äro tecken på ett tillstånd, som uppnåtts, tecken på de segrar, som man vunnit öfver sig själf genom Jesu Kristi nåd.Ag 537.1

    En lång tid efteråt, när Johannes hade kommit i innerlig förening med Kristus genom delaktighet i hans lidanden, uppenbarade Jesus för honom, hur man kommer i ett närmare förhållande till hans rike. Härom sade han: “Den, som öfvervinner, honom skall jag gifva att sitta med mig på min tron, såsom ock jag har öfvervunnit och sitter med min Fader på hans tron”. 5Upp. 3:21. Den skall stå Kristus närmast, som har blifvit mest delaktig af hans anda, af själfuppoffrande kärlek, en kärlek, om hvilken kan sägas, att han “förhäfver sig icke, han uppblåses icke,... han söker icke sitt, han förtörnas icke; han tillräknar icke det onda”. 61 Kor. 13:4, 5. Detta är en kärlek, som drifver Kristi lärjungar, såsom den påverkade Mästaren själf, att uppoffra allt, att lefva, verka och försaka ända in i döden för att frälsa människan.Ag 537.2

    Vid ett annat tillfälle under sin tidigare verksamhet mötte Jakob och Johannes en person, som, ehuru han icke var en. erkänd efterföljare af Kristus, utkastade djäflar i hans namn. Lärjungarna förbjödo mannen att verka, och de trodde, att de gjorde rätt härutinnan. Men när de omtalade detta för Kristus, bestraffade han dem, sägande: “Förbjuden honom icke; ty ingen är, som gör någon kraft i mitt namn, som snart därefter-skulle kunna tala ondt om mig”. 7Mark. 9:39. Ingen, som på något sätt visade sig vänligt stämd mot Kristus, skulle bortstötas. Lärjungarna måste icke hysa en inskränkande och fördomsfull anda, utan de skulle uppenbara samma omfattande sympati, som de iakttagit hos sin Mästare. Jakob och Johannes trodde, att de genom att förbjuda denne man att verka kunde vänta att blifva ärade af sin Herre, men de insågo omsider, att det var egentligen sin egen ära, de voro rädda om. De erkände sitt felsteg och mottogo bestraffningen.Ag 537.3

    Den undervisning, som Jesus gaf rörande mildhet och ödmjukhet och kärlek såsom väsentliga för tillväxten i nåden och en lämplig beredelse för hans verk, var af största värde för Johannes. Han uppskattade hvarje lärdom han fick och sökte ständigt att bringa sitt lif i harmoni med det gudomliga mönstret. Johannes hade begynt att få en skymt af Kristi härlighet, icke af den världsliga pomp och ståt, som han upplärts att förvänta, utan en härlighet, som var “full af nåd och sanning”, “såsom den af Fadern enföddes härlighet”. 8Joh. 1:14.Ag 538.1

    Den djupa och brinnande kärlek, som Johannes kände till sin Mästare, var ej orsaken till Kristi kärlek till honom, utan fastmer frukten af denna kärlek. Johannes önskade att likna Jesus ; och under Kristi omskapande kärlek blef han mild och ödmjuk. Hans egna jag blef doldt i Jesus. Mer än någon af sina medarbetare öfverlämnade han sig åt kraften af detta underbara lif. Han säger: “Lifvetvardt uppenbaradt, och vi hafva sett och vittna och förkunna för eder det eviga lifvet”. “Och af hans fullhet hafva vi alla fått och nåd för nåd”. 91 Joh. 1:2; Joh. 1:16. Johannes kände Frälsaren af egen erfarenhet. Hans Mästares undervisning var intecknad i hans själ. När han vittnade om Frälsarens nåd, var hans enkla språk vältaligt på grund af den kärlek, som genomströmmade hans själ.Ag 538.2

    Det var Johannes djupa kärlek till Kristus, som gjorde, att han innerligt önskade att hålla sig tätt vid hans sida. Frälsaren älskade alla de tolf, men Johannes var mest mottaglig för hans kärlek. Han var yngre än de andra, och med mer barnslig förtröstan öppnade han sitt hjärta för Jesus. Sålunda kom han i en innerlig gemenskap med Kristus, och genom honom blefvo Frälsarens’ mest anderika lärdomar delgifna folket.Ag 539.1

    Jesus älskar dem, som representera Fadern, och Johannes kunde tala om Faderns kärlek, såsom ingen annan af lärjungarna kunde det. Han uppenbarade för sina medmänniskor det, som han kände i sitt eget hjärta, ty han uppenbarade Kristi egenskaper i sin själ. Från hans ansikte strålade Guds härlighet. Den helgelsens skönhet, som förvandlat honom, sken med en Kristus-lik klarhet från hans anlete. I beundran och kärlek skådade han Frälsaren, intill dess hans enda önskan blef att likna honom och att umgås med honom, och i sin karaktär återspeglade han sin Mästares karaktär.Ag 539.2

    “Sen”, säger han, “hurudan kärlek Fadern har bevisat oss, att vi kallas Guds barn.... Mina älskade, vi äro nu Guds barn, och det är icke ännu uppenbart, hvad vi skola varda, men vi veta, att när han varder uppenbar, skola vi blifva honom lika, ty vi skola se honom såsom han är”. 101 Joh. 3:1, 2.Ag 539.3

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents