Kapitel VIII—Inför det stora rådet.
Det var korset, vanärans och smärtans symbol, som bragte hopp och frälsning till världen. Lärjungarna voro ringa och fattiga män, utan annat vapen än Guds ord. Det oaktadt gingo de ut i Kristi kraft för att omtala den förunderliga berättelsen om krubban och korset och för att segra gent emot allt motstånd. Utan jordisk ära och erkännande voro de dock troshjältar. Från deras läppar flödade den gudomliga vältalighetens ord, som upprörde hela världen.Ag 76.1
I Jerusalem, hvarest de mest inrotade fördomar existerade och där de mest förvända idéer voro rådande rörande honom, som blifvit korsfäst som ogärningsman, fortforo lärjungarna att frimodigt tala lifvets ord, framställande för judarna Kristi mission och verk, hans korsfästelse, uppståndelse och himmelsfärd. Präster och rådsherrar lyssnade med förvåning till apostlarnas tydliga och rättframma vittnesbörd. Apostlarna hade i sanning blifvit del- aktiga af den uppståndne Frälsarens kraft, och deras arbete åtföljdes af tecken och under, som bidrogo till att dagligen öka de troendes antal. Man bar ut de sjuka på gatorna samt “lade dem i sängar och på bårar, på det att då Petrus kom gående, åtminstone hans skugga måtte öfverskygga någon af dem”. Äfven sådana, som voro plågade af onda andar, fördes till apostlarna. Stora skaror samlades omkring dem, och de helbrägdagjorda prisade Gud med hög röst och förhärligade Frälsarens namn.Ag 76.2
Prästerna och rådsherrarna sågo, att Kristus sålunda blef upphöjd öfver dem. När sadduceerna, som icke trodde på någon uppståndelse, hörde apostlarna predika, att Kristus hade uppstått från de döda, upptändes deras vrede, ty de insågo, att om apostlarna tillätos att perdika en uppstånden Frälsare och att utföra underverk i hans namn, skulle alla snart förkasta den läran, att det ej funnes någon uppståndelse, och sadduceernas sekt skulle snart blifva upplöst. Fariseerna åter voro uppbragta däröfver, att lärjungarnas lära undergräfde de judiska ceremonierna och gjorde offersystemet af intet värde.Ag 77.1
Hittills hade alla försök att undertrycka den nya läran varit fåfänga; men nu föresatte sig både sadduceer och fariseer, att lärjungarnas arbete skulle förhindras, emedan det ådagalade, att de voro skyldiga till Jesu död. Fyllda af harm, buro därför prästerna händer på Petrus och Johannes och satte dem i allmänt häkte.Ag 77.2
Ledarna inom den judiska nationen hade alldeles misslyckats att uppfylla Guds ändamål med sitt folk. De, som haft i uppdrag att vara sanningens ljusbärare, hade ej varit trogna i sitt kall, och nu valde Gud andra att utföra detta verk. I sin blindhet gåfvo nu dessa ledare fritt lopp åt hvad de ansågo vara en rättfärdig harm mot dem, som höllo på att omstörta deras älsklingsteorier. De ville ej medgifva, att det ens var möjligt för dem att missförstå Skrifterna eller att de hade tillämpat eller tolkat dem orätt. De uppförde sig som om de förlorat förståndet. Hvilken rättighet, sade de, hafva dessa lärare, somliga af dem endast ringa fiskare, att framställa åsikter, som äro i direkt strid mot de läror, vi hafva inpräglat hos folket! Fast beslutna att undertrycka dessa åsikter, kastade de nu apostlarna i fängelse.Ag 77.3
Genom denna behandling kunde man dock icke skrämma lärjungarna eller göra dem missmodiga. Den Helige Ande påminde dem om hvad Kristus sagt: “En tjänare är icke för mer än hans herre. Hafva de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder; hafva de hållit mitt ord, så skola de ock hålla edert. Men allt detta skola de göra eder för mitt namns skull, ty de känna icke den, som har sändt mig”. “De skola utesluta eder från synagogorna, ja, en tid kommer, då hvar och en, som dräper eder, skall mena sig göra Gud en tjänst.... Men detta har jag talat till eder, på det att, när den tiden kommer, I mån komma ihåg, att jag har sagt eder det”.Ag 78.1
Himmelens Gud, världsalltets härskare, tog lärjungarnas sak i sina egna händer, ty det var mot hans verk dessa judiska ledare förde sin strid. Om natten kom Herrens ängel och öppnade fängelseporten och sade till lärjungarna: “Gån åstad och uppträden och talen i templet till folket alla dessa lifvets ord”. Denna befallning var alldeles motsatsen till den, som gifvits af de judiska rådsherrarna; men sade apostlar- na: Vi kunna icke göra detta, förrän vi hafva rådfrågat oss med öfverheten och fått dess tillåtelse? Nej; Gud hade sagt: “Gå”! och de lydde. “De gingo i dagningen in i templet och lärde”.Ag 78.2
När Petrus och Johannes visade sig hland de troende och omtalade, huru ängeln hade fört dem direkt förbi soldaterna, som vaktade fängelset, och bjudit dem åter upptaga det afbrutna arbetet, blefvo bröderna uppfyllda med förvåning och glädje.Ag 79.1
Emellertid hade öfversteprästen och de, som voro med honom, sammankallat “rådet och alla de äldste bland Israels barn”. Prästerna och rådsherrarna hade beslutat anklaga lärjungarna för uppvigling af folket och att hafva mördat Ananias och Saffira samt för sammansvärjning mot prästerna för att beröfva dem deras myndighet. De hoppades kunna så uppvigla pöbeln, att den skulle taga hela saken om hand och behandla lärjungarna på samma sätt, som de hade behandlat Jesus. De voro icke okunniga därom, att många, som icke trodde på Kristus, hade tröttnat på de judiska myndigheternas godtyckliga regering och ifrigt åstundade en förändring. Prästerna fruktade, att om dessa missnöjda individer antoge den lära, som förkunnades af apostlarna och erkände Jesus som Messias, så skulle hela folkets vrede upptändas mot de religiösa ledarna, som då skulle blifva beskyllda för att hafva mördat Kristus. De beslöto därför att vidtaga kraftiga åtgärder att förhindra detta.Ag 79.2
När de nu skulle låta hämta fångarna, huru bestörta blefvo de icke öfver underrättelsen, att fängelsets dörrar voro omsorgsfullt låsta och att vaktarna stodo på sin plats, medan man icke någonstädes kunde finna fångarna!Ag 79.3
Snart därpå kom den förvånande underrättelsen: “Se, de män, hvilka I haden insatt i fängelset, de uppträda i templet och lära folket. Då gick befälhafvaren tillika med tjänarne och hämtade dem, dock utan våld; ty de fruktade för folket, att de skulle blifva stenade”.Ag 80.1
Ehuru apostlarna blifvit så underbart räddade från fängelset, undsluppo de dock icke att blifva förhörda och straffade. Kristus hade sagt, när han ännu var hos dem: “Tagen I eder tillvara. Ty de skola antvarda eder till domstolar”. Gud gaf dem ett bevis på sin kärlek och en försäkran om sin närvaro genom att sända sin ängel att befria dem ur fängelset. Nu var det deras tur att lida för hans skull, hvilkens evangelium de förkunnade.Ag 80.2
I berättelserna om profeterna och apostlarna finna vi många ädla exempel på trohet mot Gud. Kristi vittnen hafva uthärdat fängelse, misshandling, ja, äfven död hellre än att öfverträda ett af Guds bud. Ingen under hela evangelii tidsålder har varit mera tapper än Petrus och Johannes voro vid detta tillfälle. Ingen fruktan eller tvekan kunde skönjas i hvarken deras ord eller hållning, när de för andra gången stodo inför de män, som tycktes hafva föresatt sig att bringa dem om lifvet. Och när öfversteprästen sade: “Hafva vi icke allvarligen bjudit eder att icke lära i detta namn? Och se, I hafven uppfyllt Jerusalem med eder lära och viljen draga öfver oss denne mannens blod”, svarade Petrus: “Man måste lyda Gud mer än människor”. Det var en ängel från himmelen, som befriade dem ur fängelset och bad dem lära i templet. De gjorde alltså detta i lydnad för en gudomlig befallning, och de måste fortfara att göra det, hvad det än måtte kosta.Ag 80.3
Då kom inspirationens Ande öfver lärjungarna; de anklagade blefvo anklagare och beskyllde rådets medlemmar för att hafva dödat Kristus. Petrus förklarade: “Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, hvilken I hafven upphängt på trä och dödat. Honom har Gud med sin högra hand upphöjt till en höfding och en frälsare för att gifva Israel bättring och syndernas förlåtelse; och vi äro vittnen om allt detta, såock den Helige Ande, hvilken Gud har gifvit dem, som lyda honom”.Ag 81.1
Så uppbragta blefvo judarna öfver dessa ord, att de beslöto att taga lagen i sina egna händer och utan vidare rannsakning och utan de romerska officerarnas myndighet döda fångarna. De voro allaredan skyldiga till Kristi blod, och nu voro de ifriga att besudla sina händer med Kristi vittnens blod.Ag 81.2
Men i rådet fanns en man, som insåg, att det var Guds röst, som talat genom lärjungarna. Denne var fariseen Gamaliel, en lärd och högt ansedd man, som hade godt rykte om sig. Han kunde klart inse, att den våldsgärning, prästerna hade i sinnet att utföra, skulle medföra förskräckliga följder. Innan han talade till de närvarande, begärde ban, att fångarna skulle föras ut. Han kände väl de karaktärer, han hade att göra med. Han visste, att Kristi mördare ej skulle tveka att göra hvad som helst för att utföra sina afsikter.Ag 81.3
Därpå talade han lugnt och betänksamt, sägande: “I män af Israel, sen eder före, hvad I ämnen göra med dessa män. Ty för en tid sedan uppträdde Teudas och gaf sig ut för att vara något, och till honom slöt sig en hop af omkring fyra hundra män; och han blef dödad, och alla, som hade trott på honom, blefvo skingrade ock tillintetgjorda. Efter honom uppträdde Judas, galileern, i skattskrifningens dagar, och han bragte mycket folk till affall och drog dem efter sig; äfven han omkom, och alla, som trodde på honom, blefvo förskingrade. Och nu säger jag eder: Befatten eder icke med dessa män och låten dem vara; ty är detta anslag eller detta verk af människor, så skall det varda omintet; men är det af Gud, så kunnen I icke göra det omintet; sen till, att I icke mån finnas strida mot Gud själf”.Ag 81.4
Prästerna insågo, att Gamaliel hade rätt, och de voro nödsakade att foga sig efter hans råd. De kunde dock knappast underkufva sitt hat, och det var med möda de läto lärjungarna gå, sedan de hudflängt dem och åter under hotelse af dödsstraff befallt dem att ej mer predika i Jesu namn. “Och så gingo de ut från rådet, glada däröfver, att de befunnits värdiga att lida smälek för det namnets skull. Och de upphörde icke, att hvar dag i templet och i husen lära och förkunna evangelium om Kristus Jesus”.Ag 82.1
Kort före sin korsfästelse hade Kristus testamenterat åt lärjungarna sin frid: “Frid efterlämnar jag åt eder, min frid gifver jag eder; icke gifver jag eder, såsom världen gifver. Edert hjärta vare icke oroligt ej heller försagdt”.3 Denna frid är icke den frid, som kommer genom världslikställighet. Kristus förvärfvade aldrig frid genom att ingå förbund med det onda. Den frid, som Kristus lämnade sina lärjungar, är inre hellre än yttre frid — en frid, som under alla strider och svårigheter alltid skulle förblifva hos hans vittnen.Ag 82.2
Kristus sade om sig själf: “I skolen icke mena, att jag har kommit för att sända frid på jorden. Jag har icke kommit för att sända frid utan svärd”. Fridsfursten utgjorde ännu stridsäpplet. Den, som kommit för att förkunna glada nyheter samt ingifva hopp och glädje i människornas hjärtan, blef orsak till en strid, som ännu rasar djupt i det mänskliga hjärtat och uppväcker dess eldiga passioner. Och han säger till sina efterföljare: “I världen hafven I betryck”. “De skola bära händer på eder och förfölja eder och antvarda eder till synagogor och fängelser och draga eder fram för konungar och furstar för mitt namns skull”. “I skolen utlämnas äfven af föräldrar och bröder och fränder och vänner, och somliga af eder skola de döda”.Ag 82.3
Denna profetia har blifvit uppfylld med största noggrannhet. Kristi efterföljare ha varit föremål för hvarje förolämpning, vanära och grymhet, som satan kunnat egga det mänskliga hjärtat att uppfinna. Och denna profetia kommer ännu att uppfyllas på ett bokstafligt sätt, ty det köttsliga hjärtat är ännu fientligt mot Guds lag och vill ej vara densamma underdånigt. Världen är ej mer i harmoni med Kristi principer i våra dagar, än den var på apostlarnas tid. Samma hat, som framkallade ropet: “Korsfäst! korsfäst!” och som föranledde förföljelsen mot lärjungarna, verkar ännu i otrons barn. Samma anda, som under de mörka tidsåldrarna öfverlämnade män och kvinnor åt fängelser, bannlysning och död, som uppfann inkvisitionens tortyrredskap, anstiftade Bartolomei-nattens blodbad och antände Smithfields bål, verkar ännu med samma hat i det opånyttfödda hjärtat. Sanningens historia har alltid framställt striden mellan rätt och orätt. Förkunnandet af evangelium har alltid skett under motstånd, faror, förlust och lidande.Ag 83.1
Hvaruti bestod deras styrka, som under flydda tider lidit förföljelse för Kristi skull? Den bestod i förening med Gud, förening med den Helige Ande, förening med Kristus. Försmädelse och förföljelse ha åtskilt många jordiska vänner, men detta har aldrig skilt de trogna från Kristi kärlek. Aldrig är den bepröfvade själen mera älskad af Frälsaren, än då hon lider förföljelse för sanningens skull. “Jag skall älska honom och uppenbara mig för honom”, sade Kristus. När den troende står inför världslig domstol för sanningens skull, står Kristus vid hans sida. När han är innestängd inom fängelsets murar, uppenbarar Kristus sig för honom och fröjdar hans hjärta med sin kärlek. När han lider döden för Kristi skull, säger Frälsaren till honom: De kunna döda kroppen, men de kunna icke skada själen. “Varen vid godt mod; jag har öfvervunnti världen”, “Frukta icke, ty jag är med dig; var icke försagd, ty jag är din Gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig, jag uppehåller dig med min rättfärdighets högra hand”.Ag 84.1
“De, som förtrösta på Herren, de äro såsom Sions berg, som icke vacklar, utan förblifver evinnerligen. Jerusalem omhägnas af berg, och Herren omhägnar sitt folk, ifrån nu och till evig tid”. “Från förtryck och våld skall han förlossa deras själ, och deras blod skall aktas dyrt i hans ögon”.Ag 84.2
“Herren Sebaot, han skall beskärma dem;... Herren, deras Gud, skall på den tiden gifva dem seger, ty de äro ju det folk, som han har till sin hjord. Ja, ädelstenar äro de i en krona, strålande öfver hans land”.Ag 84.3