Kapitel XXVI—Apollos i Korint.
Paulus reste från Korint till Efesus för att verka där. Han var på väg till Jerusalem för att öfvervara en förestående högtid, och han kunde därför stanna i Korint endast en kort tid. Han resonnerade med judarna i synagogan, och så gynnsamt intryck gjorde han på dem, att de bådo honom fortsätta med sin verksamhet bland dem. Hans plan att besöka Jerusalem förhindrade honom från att stanna då, men han lofvade att återvända till dem, om Gud ville. Aqvilas och Priskilla hade följt honom till Efesus, och han lämnade dem där för att fortsätta med den påbörjade verksamheten.Ag 265.1
Det var vid denna tid, som en viss “jude vid namn Apollos, bördig från Alexandria, en vältalig man, mäktig i skrifterna”, kom till Efesus. Han hade hört Johannes döparen predika och hade mottagit omvändelsens dop, och han var ett lefvande vittne till, att profetens verksamhet ej varit förgäfves. Skriften säger om Apollos, att “han hade blifvit undervisad om Herrens väg, och brinnande i Anden talade och lärde han grundligt det, som angick Herren, ehuru han endast kände till Johannes’ döpelse”.Ag 265.2
Under sin vistelse i Efesus begynte Apollos “tala frimodigt i synagogan”.. Bland hans åhörare voro Aqvilas och Priskilla, hvilka, då de funno, att han ännu ej till fullo mottagit evangelii ljus, togo “honom till sig och framställde för honom ännu grundligare Guds .väg”. Genom deras undervisning erhöll han en klarare uppfattning af skrifterna och blef en af de skickligaste försvararna af den kristna läran.Ag 266.1
Apollos önskade gå vidare och besöka Akaja, och bröderna i Efesus skref och “uppmuntrade lärjungarna att mottaga honom” såso men lärare, hvilken var i full harmoni med Kristi församling. Han gick till Korint, där han genom offentlig verksamhet och husbesök “kraftigt vederläde judarna offentligen, bevisande genom skrifterna, att Jesus var Kristus”. Paulus hade planterat sanningens säd, och Apollos vattnade den nu. Den framgång, som Apollos rönte i att predika evangelium, föranledde somliga af de troende att upphöja hans arbete öfver det, som utfördes af Paulus. Denna jämförelse mellan personer uppväckte en partianda inom församlingen, som hotade att storligen förhindra evangelii arbete.Ag 266.2
Under den tid af ett och ett halft år, som Paulus tillbringat i Korint, hade han afsiktligen framhållit evangelium i dess enkelhet. Icke “med höga ord eller med hög vishet” hade han kommit till korintierna, utan med fruktan och bäfvan och “i Andens och kraftens bevisning” hade han framhållit “Guds vittnesbörd”, på det att deras “tro icke måtte bero af människors vishet, utan af Guds kraft”. Ag 266.3
Paulus hade nödvändigtvis lämpat sin undervisning efter församlingens tillstånd. “Och jag, mina bröder, kunde icke tala till eder såsom till andliga”, förklarade han senare till dem, “utan såsom till köttsliga, såsom till barn i Kristus. Mjölk gaf jag eder att dricka och icke mat, ty den fördrogen I då icke ännu, och I fördragen den icke ens nu”. Många af de troende i Korint hade varit senfärdiga till att lära, hvad han sökt lära dem. Deras framgång i andelig kunskap hade ej hållit jämna steg med de förmåner och tillfällen de åtnjutit. Medan de skulle hafva gjort stor framgång i kristlig erfarenhet samt varit i stånd till att förstå och praktisera Guds ords djupare sanningar, stodo de ännu på samma ståndpunkt, där lärjungarna stodo, när Kristus sade till dem: “Jag har ännu mycket att säga eder, men I kunnen icke nu bära det”. Afund, misstänksamhet och anklagelser hade tillslutit många af de troendes hjärtan i Korint för den Helige Ande, som “utrannsakar allt, ja, ock Guds djupheter”. Huru visa de än måtte vara i världsliga ting, voro de såsom späda barn, när det gällde Kristi kunskap.Ag 267.1
Det hade varit Paulus’ verk att undervisa de korintiska bröderna angående de första stegen, själfva alfabetet, af den kristna tron. Han hade varit nödsakad att undervisa dem såsom de mest okunniga rörande den gudomliga kraftens verkningar på hjärtat. Vid den tiden voro de icke i stånd till att fatta frälsningens hemligheter; ty “en naturlig människa fattar icke det, som tillhör Guds Ande, ty det är henne en dårskap, och hon kan icke begripa det, emedan det måste andligen bedömas”. Paulus hade försökt att utså säden, medan andra skulle vattna den. De, som kommo efter honom, skulle föra verket framåt från den punkt, där han lämnade det, på behörig tid gifvande andeligt ljus och andelig kunskap i den mån församlingen var i stånd till att mottaga.Ag 267.2
Ända från början af sin verksamhet i Korint insåg aposteln, att han måste vara ganska försiktig vid framställningen af de stora sanningar, han önskade underveisa dem i. Han visste, att han hade bland sina åhörare stolta försvarare af mänskliga teorier och falska religionssystems förfäktare, hvilka blindt famlade omkring i hopp om att i naturens bok finna teorier, som vore i strid mot verkligheten af det andeliga och odödliga lif vet, såsom det är uppenbaradt i skrifterna. Han visste äfven, att det funnes sådana, som genom kritik skulle söka omstörta den kristliga tolkningen af det uppenbarade ordet samt att tviflare skulle bemöta Kristi evangelium med hån och bespottelse.Ag 268.1
Under försöket att leda själar till korsets fot undvek Paulus att direkt bestraffa dem, som voro liderliga, eller att visa, huru vederstygglig deras synd var i en helig Guds åsyn. Han sökte hellre framhålla för dem lifvets sanna syftemål och intrycka på deras sinnen de lärdomar, som blefvo framställda af den gudomlige läraren, hvilka, om de blefvo mottagna, skulle lyfta dem upp ur världslighet och synd till ett lif af renhet och rättfärdighet. Han fäste sig i synnerhet vid praktisk gudaktighet och den helighet, som de måste nå, hvilka skola räknas värdiga ett hem i Guds rike. Han längtade att få se evangelii ljus skingra deras sinnens mörker, så att de måtte se, huru vederstyggliga deras osedliga vanor voro i Guds åsyn. Därför var han särskildt ifrig att bland dem fram- hålla Kristus och honom korsfäst. Han sökte visa dem, att deras viktigaste studium och största glädje måste vara frälsningens sanning genom omvändelse till Gud och tro på Herren Jesus Kristus.Ag 268.2
Filosofen vänder sig bort från frälsningens ljus, emedan det kommer hans stolta teorier på skam. Världsmänniskan vill icke mottaga det, emedan det beröfvar henne hennes jordiska afgudar. Paulus insåg, att människorna måste förstå Kristi karaktär, innan de kunna älska honom eller beskåda korset med trons öga. Här i tiden måste det studium begynna, som i all evighet skall blifva de återlöstas lofsång och vetenskap. Endast i korsets ljus kan människosjälens sanna värde beräknas.Ag 269.1
Guds nåds förädlande inflytelse förändrar människans naturliga sinnelag. Himmelen skulle icke vara önskvärd för de köttsligt sinnade. Deras naturliga, ohelgade hjärtan skulle ej känna sig dragna till denna rena och heliga plats, och de skulle där ej finna någon trefnad, om det också vore möjligt för dem att komma dit. Det naturliga hjärtats böjelser måste underkufvas af Kristi nåd, innan den fallna människan blir passande för himmelen och kan njuta af att umgås med rena och heliga änglar. Den gudomliga kärleken uppfyller människans hjärta, när hon dör till synden och uppstår till ett nytt lif i Kristus. Hennes förstånd helgas, hon dricker från sällhetens och kunskapens outtömliga källa, och den eviga dagens ljus upplyser hennes lefnadsstig, ty hennes hjärta är ständigt uppfylldt af lifvets ljus.Ag 269.2
Paulus hade sökt intrycka på sina korintiska bröders sinnen den omständigheten, att han och de evangelii förkunnare, som voro med honom, voro blott män, som af Gud fått i uppdrag att framställa sanningen, att de alla voro inbegripna i samma verksamhet och att de alla voro lika beroende på Gud för framgång i densamma. Den diskussion, som uppstått inom församlingen rörande olika evangelii förkunnares relativa skicklighet, var ej i öfverensstämmelse med Guds vilja, utan härledde sig från det naturliga hjärtats böjelser. “Ty när en säger: jag håller mig till Paulus, och en annan: jag till Apollos, ären I icke då köttsliga? Hvad är då Paulus? Hvad är Apollos? De äro tjänare, genom hvilka I blifvit troende, och detta såsom Herren har gifvit åt hvar och en. Jag har planterat, Apollos har vattnat, men Gud gaf växten. Så är nu hvarken den något, som planterar, eller den som vattnar, utan Gud, som gifver växten”. Ag 269.3
Det var Paulus, som först predikat evangelium i Korint och som bildat en församling där. Detta var det verk, som Herren gifvit honom i uppdrag att utföra. Senare kommo genom Guds ledning andra arbetare dit för att utföra sin del. Den utsådda säden måste vattnas, och detta skulle Apollos göra. Han följde Paulus i hans verksamhet för att gifva vidare undervisning och underlätta den utsådda sädens utveckling. Han vann folkets kärlek, men det var Gud, som gaf skörden. Det är icke mänsklig makt utan gudomlig, som åstadkommer en förändring af människohjärtat. De, som plantera, och de, som vattna, kunna ej gifva säden kraft att växa; de verka endast för Gud såsom hans utvalda redskap, samarbetande med honom i hans verk. Till honom hör därför den ära och berömmelse, som stå i förbindelse med framgång.Ag 270.1
Guds tjänare äga icke alla samma gåfvor, men de äro alla hans medarbetare. Enhvar måste mottaga undervisning från den store Läraren för att sedan meddela denna lärdom till andra. Gud har gifvit ett särskildt arbete till enhvar af sina budbärare. Gåfvorna äro mångfaldiga, men alla Guds tjänare måste verka i harmoni med hvarandra under kontroll af den Helige Andes helgande inflytelse. I det de förkunna frälsningens evangelium, skola många blifva öfverbevisade och omvända genom Guds makt. Det mänskliga redskapet är doldt med Kristus i Gud, och Kristus framstår såsom “härlig framför tio tusen”, helt och hållet älskvärd.Ag 270.2
“Men den, som planterar, och den, som vattnar, äro ett, och hvar och en skall få sin lön efter sitt arbete. Ty vi äro Guds medhjälpare; I ären Guds åkerfält, Guds byggnad”. I detta bibelställe liknar aposteln församlingen vid ett åkerfält, där jordbrukarna arbeta, vårdande de vinträd, som Herren har planterat. Han liknar dem äfven vid en byggnad, som växer till ett heligt tempel i Herren. Gud är den, som förestår arbetet, och han gifver hvarje arbetare den syssla, som han skall utföra. Alla skola arbeta under Guds öfverinseende, och de skola låta honom verka för och genom dem. Han gifver dem anlag och skicklighet, och om de följa hans undervisning, kröner han deras bemödanden med framgång.Ag 271.1
Guds tjänare skola verka tillsammans i vänlig harmoni, förekommande “hvarandra med hedersbevisning”. Ingen bör inlåta sig i ovänlig kritik eller söka nedrifva en annans arbete, och intet partiväsende bör existera. Hvarje människa, som af Herren fått sig anförtrodt ett budskap, har ett särskildt verk att utföra. Enhvar har sin egen personlighet, som han ej bör låta uppgå i någon annans. Det oaktadt bör enlivar verka i harmoni med sina bröder. I sin verksamhet skola Guds tjänare väsentligen vara ett. Ingen bör uppsätta sig själf till en kritiker och tala nedsättande om sina medarbetare eller på något sätt förringa dem. Under Guds styrande hand skall enhvar utföra det honom ålagda arbetet, respekterad, älskad och uppmuntrad af de andra arbetarna. Tillsammans skola de föra verket framåt till fullbordan.Ag 271.2
Dessa principer framställer Paulus utförligt i sitt första bref till korintierna. Han talar där om “Kristi tjänare” såsom “förvaltare af Guds hemligheter” och om deras arbete säger han: “Så söker man nu hos förvaltarna intet annat än att hvar och en skall finnas trogen. Men mig är det en ganska ringa ting, att jag varder dömd af eder eller af en mänsklig dag; jag dömer mig icke heller själf. Ty jag vet intet med mig; dock är jag icke därigenom rättfärdigad; men den, som dömer mig, är Herren. Dömen därför icke i förtid, innan Herren kommer, hvilken ock skall bringa i ljuset hvad i mörker är fördoldt och uppenbara hjärtans uppsåt. Och då skall hvar och en få sitt pris af Gud”. Ag 272.1
Ingen människa har fått i uppdrag att döma mellan Guds olika tjänare. Herren allena kan bedöma människans verk, och han skall gifva enhvar hvad honom tillkommer. Aposteln fortsätter och säger, i det han direkt åsyftar de jämförelser, som blifvit gjorda mellan hans verksamhet och den, som utförts af Apollos: “Detta, mina bröder, har jag tillämpat på mig och på Apollos för eder skull, på det att I af oss måtten lära att icke tänka utöfver det, som är skrifvet, att I icke uppblåsens mot en för en annans skull. Ty hvem utmärker dig? Och hvad har du, som du icke har undfått! Men om du också har undfått något, hvarför berömmer du dig, såsom om du icke hade undfått det”? Ag 272.2
I tydliga ordalag framhöll Paulus för församlingen de faror och de svårigheter, han och hans medarbetare tåligt uthärdat i sin verksamhet för Kristus. Han förklarade: “Ända till denna stund både hungra och törsta vi och äro nakna och varda kindpustade och hafva intet stadigt hem och sträfva och arbeta med våra händer. Då vi blifva bannade, välsigna vi; då vi förföljas, fördraga vi; då vi smädas, tala vi goda ord; vi hafva blifvit såsom världens afskum och allas afskräde intill denna stund. Icke för att komma eder att blygas skrifver jag detta, utan såsom mina älskade barn förmanar jag eder. Ty om I än hade tio tusen tuktomästare i Kristus, så hafven I dock icke många fäder; ty i Kristus Jesus har jag födt eder genom evangelium”. Ag 273.1
Den, som utsänder evangelister såsom sina representanter, vanhedras, när åhörarna visa en så stark dragning till somliga mera omtyckta predikanter, att de äro ovilliga att erkänna andra lärares verksamhet. Herren sänder ej alltid sitt folk hjälp i öfverensstämmelse med dess egen önskan, utan i öfverensstämmelse med dess behof; ty människor äro kortsynta och kunna icke se, hvad som kan lända till deras högsta goda. Det är sällan en predikant äger alla de förmågor, som äro nödvändiga för att utrusta en församling med hvad sann kristendom fordrar; därför sänder Gud den ofta andra predikanter, af hvilka enhvar utmärker sig för egenskaper, som de andra icke hafva.Ag 273.2
Församlingen bör med tacksamhet mottaga dessa Kristi tjänare, såsom den skulle mottaga Mästaren själf. Den bör söka draga all möjlig nytta af den undervisning, som hvar och en af dem gifver den från Guds ord. De sanningar, som Guds tjänare delgifva församlingen, skola mottagas och värderas i ödmjukhet, men ingen af dem bör afgudas.Ag 274.1
Genom Kristi nåd blifva Guds tjänare skickliggjorda till att vara ljusets och välsignelsens budbärare. Då de genom brinnande, ihärdig bön blifva uppfyllda af den Helige Ande och gå ut på fältet med en innerlig önskan att frälsa själar, och med hjärtan fulla af nit för att korset skall segra, skall deras arbete krönas med framgång. Om de ej söka ådagalägga mänsklig vishet och att upphöja sig själfva, skola de utföra ett verk, som kan bestå mot satans angrepp. Många själar skola vändas från mörkret till ljuset, och församlingar skola upprättas. Människor skola omvändas till Kristus och icke till mänskliga redskap. Det egna jaget skall hållas i bakgrunden, och endast Jesus, den korsfäste, skall framstå i alla våra handlingar.Ag 274.2
De, som nu verka för Kristus, kunna uppenbara samma utmärkande karaktärsdrag, som uppenbarades af dem, som förkunnade evangelium i den apostoliska tidsåldern. Gud är ännu lika beredvillig att förläna sina tjänare kraft, som han var att skänka kraft åt Paulus och Apollos, åt Silas och Timoteus, åt Petrus, Jakob och Johannes.Ag 274.3
På apostlarnas tid fanns det några förledda själar, som föregåfvo sig tro på Kristus, men som dock nekade att visa respekt för hans sändebud. De förklarade, att de följde inga mänskliga lärare, utan mottogo undervisning direkt från Kristus utan till- hjälp af evangelii förknnnare. De voro egensinniga och ville ej foga sig efter församlingens röst. Sådana sväfvade i stor fara för att blifva bedragna.Ag 274.4
Gud har i församlingen satt såsom hjälpare personer af olika förmågor, på det att Anden genom de mångas förenade visdom må kunna uppnå det önskade resultatet. Män, som handla i öfverensstämmelse med sina egna utpräglade karaktärsdrag och ej vilja draga i ok med andra, som hafva en långvarig erfarenhet i Guds verk, skola blifva så förblindade af själftillit, att de ej kunna skilja mellen det falska och det sanna. Det är icke rådligt att välja sådana till ledare inom församlingen; ty de skulle följa sina egna tycken och planer utan hänsyn till sina bröders tankar. Det är lätt för fienden att verka genom sådana, som själfva ständigt behöfva råd och därunder åtaga sig att vaka öfver själar i sin egen kraft, utan att först hafva lärt ödmjukhet af sin Frälsare.Ag 275.1
Intryck äro icke i och för sig själfva tillräckliga såsom pålitlig ledtråd för våra plikter. Fienden får ofta människor att tro, att det är Gud, som leder dem, när de i verkligheten blott följa sina egna ingifvelser. Men om vi omsorgsfullt vaka och söka råd af våra bröder, skall Herren upplysa oss om sin vilja, ty “han leder de saktmodiga rätt, han lär de saktmodiga sin väg”. Ag 275.2
Bland de första kristna funnos sådana, som ej ville erkänna hvarken Paulus eller Apollos, men betraktade Petrus som sin ledare. De påstodo, att Petrus hade stått Mästaren närmast, då han var på jorden, medan Paulus hade varit en förföljare af de troende. Deras åsikter och känslor voro fjättrade af fördomar. De uppenbarade icke den fördomsfrihet och ömlijärtenhet, som visa, att Kristus bor i hjärtat.Ag 275.3
Det var fara för att denna partianda skulle blifva till stor skada för den kristna församlingen, och Paulus blef af Herren undervisad att allvarligt förmana och protestera däremot. Till dem, som sade: “Jag håller mig till Paulus, jag till Apollos, jag till Kefas, jag till Kristus”, framställde aposteln denna fråga: “Är då Kristus delad? Icke har väl Paulus blifvit korsfäst för eder? Eller hafven I blifvit döpta till Paulus’ namn”? Och han förmanade: “Ingen berömme sig därför af människor, ty allt är edert. Det må nu vara Paulus eller Apollos eller Kefas eller värld eller lif eller död eller det, som nu är, eller det, som skall komma, allt är edert; men I ären Kristi, och Kristus är Guds”. Ag 276.1
Paulus och Apollos voro fullkomligt eniga. Den senare kände sig missräknad och var mycket bedröfvad på grund af tvedräkten i församlingen i Korint; men han drog ingen fördel af det företräde, som visades honom, ej heller uppmuntrade han partiandan, utan aflägsnade sig plötsligt från stridsfältet. När Paulus senare manade honom att ånyo besöka Korint, vägrade han att göra det, och han verkade icke där mera, förrän en lång tid efteråt, då det andliga tillståndet förbättrats inom församlingen.Ag 276.2