Kapitel XLV—Hvad aposteln skref fran Rom.

Redan tidigt i sin kristliga erfarenhet erhöll aposteln Paulus särskildt gynnsamma tillfällen att lära känna Guds vilja rörande Kristi efterföljare. Han “vardt uppryckt ända till tredje himmelen”, “till paradiset och hörde outsägliga ord, hvilka ingen människa får utsäga”. Han erkände själf, att många “syner och uppenbarelser” hade gifvits honom “från Herren”. Rörande insikt i de evangeliska sanningarnas principer stod han ej efter någon af de “höga apostlarna”. ^{12 Kor. 12:2, 4, 1, 11.} Han hade en klar och fullkomlig uppfattning af “bredden och längden och djupet och höjden” af “Kristi kärlek, som öfvergår kunskapen”. ^{2Ef. 3:18, 19.}Ag 463.1

Paulus kunde icke omtala allt, som han hade sett i syner; ty bland hans åhörare voro somliga, som skulle gjort en oriktig tillämpning af hans ord. Men det, som uppenbarats för honom, iståndsatte honom att verka som en ledare och som en vis lärare samt var honom äfven till hjälp vid skrifvandet af de bref, som han sände till församlingarna under sina senare år. De intryck, som han fått af dessa syner, förblefvo alltid kvar i hans sinne och iståndsatte honom att gifva en rätt framställning af den kristna karaktären. Muntligen och skriftligen aflade han ett vittnesbörd, som ända sedan den tiden varit till hjälp och styrka för Guds församling. Detta vittnesbörd talar ännu tydligt till nutidens troende om de faror, som hota församlingen, och om de falska läror, som skulle uppstå.Ag 463.2

Apostelns önskan för dem, till hvilka han sänder sina råd och förmaningar, var, att de “icke mera må vara barn, som kastas och kringdrifvas af hvarje lärdomsväder”, utan att de alla skulle komma till “enheten i tron och i Guds Sons kunskap, till en fullkommen man, till Kristi fullhets åldersmått”. Han förmanade dem, som voro Jesu efterföljare i hedniska samhällen, att icke vandra såsom “de öfriga hedningarna vandra,' i sitt sinnes fåfänglighet, förmörkade till förståndet och bortkomna från det lif, som är af Gud, för den okunnighets skull, som är i dem för deras hjärtas förhärdelses skull”, utan att vandra “icke såsom ovisa, utan såsom visa, köpande tiden, ty dagarna äro onda”. ^{3Ef. 4:14, 13, 17, 18; 5:15, 16.} Han uppmuntrade de troende till att skåda framåt till den tid, när Kristus, som “har älskat församlingen och utgifvit sig själf för henne”, skulle “för sig framställa församlingen såsom härlig, icke hafvande fläck eller skrynka eller något sådant” — en “helig och ostrafflig” ^{4Ef. 5:25, 27-} församling. Dessa budskap, skrifna icke af mänsklig kraft utan af Guds, innehålla sanningar, som alla borde grundligt betrakta och till stort gagn ofta upprepa. I dem framstäl les praktisk gudaktighet; principer framhållas, som borde följas af alla församlingar, och den stig, som förer till salighet och evigt lif, blir tydliggjord för alla.Ag 464.1

I sitt bref till “de heliga och troende bröderna i Kristus, som äro i Kolosse”, hvilket han skref, medan han var i Rom, omtalar Paulus sin glädje öfver deras ståndaktighet i tron, hvarom han fått underrättelse af Epafras, om hvilken aposteln skref, att han “för oss omtalat eder kärlek i Anden”. Och han fortsätter: “Därför upphöra icke heller vi att, från den dag vi fingo höra det, bedja för eder och begära, att I mån varda uppfyllda med kunskap om hans vilja, i all andelig vishet och insikt, så att I vandren värdigt Herren, honom i allt till behag, bärande frukt i all god gärning och tillväxande i Guds kunskap, med all kraft stärkta, efter hans härlighets makt, till allt tålamod och all långmodighet “.Ag 465.1

Sålunda klädde Paulus i ord sin önskan för de troende i Kolosse. Hvilket högt ideal framhålles icke för Kristi efterföljare i dessa ord! De visa, hvilka underbara möjligheter, som äro förknippade med det kristliga lifvet, samt framhålla tydligt, att det ej finnes någon gräns för de välsignelser, som Guds barn kunna få. Ständigt tillväxande i kunskap om Gud, kunna de fortgå från kraft till kraft, från höjd till höjd i kristlig erfarenhet, intill dess de genom “hans härlighets kraft” göras “delaktiga i de heligas arfslott i ljuset”.Ag 465.2

Aposteln upphöjde Kristus inför sina bröder såsom den, genom hvilken Gud skapat alla ting och genom hvilken han verkställt återlösningsplanen. Han förklarade, att den hand, som uppehåller världarna i himalrymden samt håller allting i behörig ordning och ständig rörelse inom hela världsalltet, är samma hand, som blef naglad vid korset för dem.Ag 465.3

“Ty i honom skapades allt, det, som är i himmelen, och det, som är på jorden, det synliga och det osynliga, vare sig troner eller myndigheter eller herradömen eller väldigheter; allt är skapadt genom honom och till honom. Och han är före allt, och allt har bestånd i honom”. “Äfven eder, som fordom voren främmande och till sinnet fiender i edra onda gärningar, har han nu försonat i hans kötts kropp genom döden, för att kunna inför sin åsyn framställa eder heliga, ostraffliga och oförvitliga”.Ag 466.1

Guds Son förnedrade sig för att upplyfta den fallna människan. Fördenskull var det, som han lämnade de syndfria världarna, de nittionio, som älskade honom, och kom till denna jord för att blifva “sargad för våra öfverträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull”. ^{5Es. 53:5.} Han blef i allting lik sina bröder. Han blef kött, likasom vi äro kött. Han visste, hvad det betydde att vara hungrig Och törstig samt trött af arbete. Han lifnärde sig på föda och uppfriskades af sömn såsom vi. Han var en främling och en pilgrim på jorden, i världen, men icke af världen, frestad och pröfvad såsom män och kvinnor nu för tiden, men förde dock ett syndfritt lif. Han var ömhjärtad, barmhärtig, medlidsam, alltid mån om andras välfärd. Han representerade med ett ord Guds karaktär. “Ordet vardt kött, och han bodde ibland oss, full af nåd och sanning”. ^{66 Joh. 1:14.}Ag 466.2

Omgifna af hedendomens seder och inflytelser, voro de troende i Kolosse i fara för att dragas bort från evanglii enkelhet, och då Paulus varnade dem därför, drog han deras uppmärksamhet till Kristus såsom deras enda säkra ledare. “Jag vill”, skref han, “att I skolen veta, huru stor kamp jag har för eder och för dem i Laodicea och för alla dem, som icke hafva sett mitt ansikte i köttet, på det att deras hjärtan må varda hugsvalade, då de förenas i kärlek och till all rikedom af den fullvissa insikten, till kännedom om Guds hemlighet, Kristus, i hvilken alla visdomens och kunskapens skatter ligga fördolda”.Ag 466.3

“Detta säger jag, på det att ingen må bedraga eder med förledande tal, ty om jag ock i köttet är frånvarande, är jag dock i anden hos eder och fröjdar mig och ser eder ordning och fastheten af eder tro på Kristus. Såsom I nu hafven mottagit Herren Kristus Jesu, så vandren i honom, rotade och uppbyggda i honom och befästade i tron, såsom I hafven blifvit lärda, öfverflödande i henne med tacksägelse. Sen till, att ingen bortröfvar eder med världsvisheten och tomt bedrägeri efter människostadgar, efter världens barnaläror och icke efter Kristus. Ty i honom bor gudomens hela fullhet lekamligen”.Ag 467.1

Kristus hade förutsagt, att det skulle komma bedragare, genom hvilkas inflytelse “laglösheten” skulle få “öfverhand”, och “kärleken kallna hos de flesta”. ^{7Matt. 24:12.} Han hade upplyst lärjungarna om att församlingen skulle utsättas för större fara från detta onda än från den förföljelse hennes fiender skulle utöfva mot henne. Om och om igen varnade han de troende för dessa falska lärare. De måste framför allt värna sig mot denna fara; ty genom att mottaga falska lärare, skulle de öppna sina hjärtan för villfarelser, genom hvilka fienden kunde förmörka deras andliga förstånd och ingjuta tvifvel hos dem, som nyligen blifvit omvända till evangelii tro. Kristus var den måttstock, med hvilken de skulle pröfva de framställda lärorna. Allt, som icke är i harmoni med hans lära, skulle förkastas. Kristus korsfäst för synden, Kristus uppstånden från de döda, Kristus uppfaren i höjden — detta var den frälsningens vetenskap, som de skulle lära sig och undervisa andra om.Ag 467.2

Guds ords varningar med hänsyn till de faror, som lura på den kristna församlingen, tillhöra oss, som lefva i dessa dagar. Såsom män på apostlarnas tid sökte att genom stadgar och filosofi undergräfva tron på de heliga skrifterna, så söker rättfärdighetens fiende nu för tiden att genom de tjusande framställningarna af den “högre kritiken”, evolution, spiritism, teosofi och panteism leda själar på afvägar. För många är Bibeln som en lampa utan olja, emedan de hafva vändt sina sinnen till spekulativ teologi, som åstadkommer missförstånd och villervalla. Den högre kritikens verk, i det den åtskiljer, ifrågasätter och ombildar, undergräfver tron på Bibeln som en gudomlig uppenbarelse. Det beröfvar Guds ord dess kraft att kontrollera, upplyfta och inspirera det mänskliga lifvet. Genom spiritism läras skaror att tro, att människans begär är hennes högsta lag, att köttslig njutning är frihet samt att människan är ansvarig endast inför sig själf.Ag 468.1

Kristi efterföljare skola få höra det “förledande tal”, mot hvilket aposteln varnade de troende i Kolosse. De skola få höra spiritistiska tolkningar af skriften, men de böra akta sig att antaga dem. Deras röst måste höjas i tydliga framställningar af den heliga skrifts sanningar. Med trons öga riktadt på Kristus böra de gå stadigt framåt på den utstakade vägen, förkastande alla åsikter, som icke äro i harmoni med hans lära. Guds sanningar böra utgöra ämnet för deras begrundande. De böra betrakta Bibeln såsom Guds röst, som talar direkt till dem. Sålunda skola de finna gudomlig vishet.Ag 468.2

Guds kunskap, uppenbarad i Kristus, är den kunskap, som alla måste hafva för att blifva frälsta. Det är denna kunskap, som medför karaktärens förvandling. Om den mottages i lifvet, skall den omskapa själen efter Kristi afbild. Denna kunskap, i jämförelse med hvilken all annan kunskap är blott fåfänglighet, ja, ett intet, vill Gud, att hans barn skola antaga.Ag 469.1

I hvarje släkte och i hvarje land har den sanna grundvalen för karaktärsodling alltid varit densamma, nämligen Guds ords principer. Den enda säkra och pålitliga regeln är att göra, hvad Gud säger. “Herrens befallningar äro rätta”, och “den, som så gör, han skall icke vackla till evig tid”. ^{8Ps. 19:9; 15:5.} Det var med Guds ord apostlarna mötte de falska teorier, som voro gängse på deras tid, i det de sade: “Annan grund kan ingen lägga, än den, som är lagd”. ^{91 Kor. 3:11.}Ag 469.2

De troende i Kolosse förbundo sig vid sin omvändelse och sitt dop att bortlägga alla trosåskådningar och seder, som de dittills hade följt, samt att därefter troget följa Jesus. I sitt bref till dem påminde Paulus dem härom, och han bad dem att icke glömma, att de för att stå fast vid detta beslut måste ständigt kämpa mot det onda, som sökte vinna kontroll öfver dem. Han sade: “Om I nu hafven uppstått med Kristus, så söken det, som är ofvan, där Kristus är sittande på Guds högra sida. Trakten efter det, som är ofvan, icke efter det, som är på jorden; ty I hafven dött, och edert lif är fördoldt med Kristus i Gud”.Ag 469.3

“Om någon är i Kristus, så är han en ny skapelse; det gamla är förgånget, se, allt har blifvit nytt”. ^{102 Kor. 5:17.} Genom Kristi makt ha män och kvinnor sönderslitit de syndiga vanor, som fjättrat deras lif. De hafva sagt farväl till all egenkärlek. De hädiska hafva begynt visa aktning för heliga ting, drinkaren har blifvit nykter, den skändlige har blifvit ren. Själar, som hafva burit satans afbild, ha blifvit förvandlade till Guds afbild. Denna förvandling är i och för sig ett under öfver alla under. Den åstadkommes genom ordet och är en af ordets djupaste hemligheter. Vi kunna ej förstå den; vi kunna blott tro, hvad skriften säger om den, nämligen att den är “Kristus i eder, härlighetens hopp”.Ag 470.1

När Guds Ande vunnit kontroll öfver sinnet och hjärtat, då utbrister själen i en ny sång; ty man inser då, att i denna erfarenhet har Guds löfte blifvit uppfylldt, att öfverträdelsen är förlåten och synden öfverskyld. Man har omvändt sig till Gud och upphört att öfverträda hans lag samt börjat tro på Kristus, som dött för människans rättfärdiggörelse. “Då vi nu hafva blifvit rättfärdiggjorda af tron, hafva vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus”. ^{11Rom. 5:1.}Ag 470.2

Men oaktadt den kristne blifvit sålunda rättfärdiggjord, bör han dock icke lägga sina händer i kors och känna sig nöjd med hvad som blifvit gjordt för honom. Den, som beslutat sig för att träda in i det andliga riket, skall finna, att den opånyttfödda naturens alla krafter och böjelser, under kontroll af mörkrets makter, stå rustade till strid mot honom. Han måste helga sig på nytt för hvarje dag och modigt gå ut i striden mot det onda. Gamla vanor, medfödda böjelser till det, som är ondt, skola kämpa för att få öfvermakten, och mot dessa måste han alltid stå på vakt och i Kristi kraft kämpa för att vinna seger.Ag 470.3

Härom skref Paulus till kolosserna: “Döden därför edra lemmar, som äro på jorden, skörlefnad, orenhet, lusta, ond begärelse och girigheten, som är afgudadyrkan, för hvilkas skull Guds vrede kommer öfver otrons barn, och i hvilka äfven I fordom vandraden, då I lefden i dem. Men läggen nu ock I bort alltsamman, vrede, häftighet, ondska, hädelse och skamligt tal från eder mun.... Ikläden eder därför, såsom Guds utkorade, heliga och älskade, en hjärtlig barmhärtighet, mildhet, ödmjukhet, saktmodighet, långmodighet, fördragande hvarandra och förlåtande hvarandra, om någon har klagomål mot någon. Såsom Kristus har förlåtit eder, så gören ock I. Men öfver allt detta ikläden eder kärleken, som är fullkomlighetens band. Och Kristi frid regere i edra hjärtan, till hvilken I ock ären kallade i en kropp, och varen tacksamma”Ag 471.1

Brefvet till kolosserna är uppfylldt af högst värdefulla lärdomar för alla, som hafva begynt tjäna Herren — lärdomar, hvilka visa det rena uppsåt och den ädelmodiga sträfvan, som utmärka deras lif, hvilka rätt representera Frälsaren. Öfvergifvande allt, som kan hindra honom att skrida framåt och uppåt eller som kunde vända hans fötter från den smala stigen, skall den troende i sitt dagliga lif uppenbara barmhärtighet, vänlighet, ödmjukhet, fördragsamhet och kristlig kärlek.Ag 471.2

Hvad vi mest behöfva är kraften af ett högre, renare, ädlare lif. Vi låta våra tankar dväljas för mycket vid världsliga ting och för litet vid Guds rike.Ag 471.3

Under inga omständigheter må den kristne förtvifla i sina sträfvanden att nå det högsta ideal Gud uppställt för honom. Genom Kristi nåd och kraft lofvas alla moralisk och andlig fullkomlighet. Jesus är källan till denna, kraft, källan till det kristliga lifvet. Han leder oss till sitt ord och skänker oss löf från lifvets träd för helandet af våra af syndens sjukdom angripna själar. Han leder oss till Guds tron, och på våra läppar lägger han en bön, som bringar oss i innerlig förening med sig själf. Han sätter himmelens mäktiga redskap i verksamhet för vår skull. Vid hvarje steg äro vi i beröring med hans lefvande kraft.Ag 471.4

Gud har ej satt någon gräns för dem, som önska blifva “uppfyllda med kunskap om hans vilja, i all andlig vishet och insikt”. Genom bön och vaksamhet, genom tillväxt i kunskap och förstånd skola de blifva “med all kraft stärkta, efter hans härlighets makt”. Sålunda blifva de beredda att verka för andra. Det är Frälsarens afsikt, att mänskliga varelser, som blifvit renade och helgade, skola vara hans hjälpande hand. För denna stora förmån böra vi tacka och prisa honom”, som har gjort oss skickliga till att vara delaktiga i de heligas arfslott i ljuset, och som har uttagit oss från mörkrets välde och försatt oss i sin älskade Sons rike”.Ag 472.1

Sitt bref till filipperna, liksom sitt bref till kolosserna, skref Paulus, medan han var i Rom som fånge. Församlingen i Filippi hade sändt bidrag till Paulus genom Epafroditus, som aposteln kallar “min broder och medarbetare och medkämpe, men edert sändebud och tjänare vid mitt behof”. Under sitt uppehåll i Rom blef Epafroditus sjuk och var, skref Paulus, “nära döden, men Gud förbarmade sig öfver honom, och icke allenast öfver honom utan ock öfver mig, att jag icke skulle få sorg på sorg”. När de troende i Filippi lingo höra om hans insjuknande, blefvo de mycket oroliga för honom, och han beslöt därför att återvända till dem. Härom skref Paulus: “Han längtade efter eder alla och oroade sig däröfver, att I haden hört, att han var sjuk.... Jag har därför sändt honom så mycket skyndsammare, på det att I skullen åter få se honom och glädjas och jag hafva mindre sorg. Mottagen honom därför i Herren med all glädje och hållen sådana i ära. Ty för Kristi verks skull var han nära döden, då han hade blottställt sitt lif för att ersätta saknaden af eder i tjänsten mot mig”.Ag 472.2

Genom Epafroditus sände Paulus till filipperna ett bref, hvari han tackade dem för deras gåfvor. Af alla församlingarna hade den i Filippi varit den frikostigaste med hänsyn till att förse Paulus med livad han behöfde. I sitt bref säger aposteln härom: “Men I veten ock själfva, I filipper, att i evangelii begynnelse, då jag for ut från Macedonien, ingen församling satte sig i gemenskap med mig i fråga om utgift och inkomst, utom I allena, ty äfven i Tessalonika sänden I mig både en och två gånger till mitt behof. Icke att jag traktar efter gåfvan, utan jag traktar efter den rikliga frukten för eder räkning. Men jag har nu fått allt, och det i öfverflöd, och är rikligen försedd, sedan jag med Epafroditus bekommit eder gåfva, en ljuf vällukt, ett täckeligt offer, behagligt för Gud”,Ag 473.1

“Nåd vare med eder och frid af Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus! Jag tackar min Gud, vid all min hågkomst af eder, då jag alltid i alla mina böner för eder alla gör bönen med glädje, för edert del- tagande i evangelium från den första dagen intill nu, öfvertygad därom, att den, som i eder har begynt ett godt verk, skall fullborda det intill Jesu Kristi dag; såsom det är rätt, att jag tänker detta om eder alla, därför att jag, både i mina bojor och då jag försvarar och stadfäster evangelium, har eder i mitt hjärta såsom alla delaktiga med mig i nåden. Ty Gud är mitt vittne, huru jag längtar efter eder alla.... Och detta beder jag, att eder kärlek måtte allt mer och mer öfverflöda i kunskap och all urskillning, så att I kunnen pröfva hvad bäst är, på det att I mån vara rena och oförvitliga intill Kristi dag, uppfyllda med den rättfärdighetens frukt, som kommer genom Jesus Kristus, till Guds ära och pris”.Ag 473.2

Guds nåd uppehöll Paulus under hans fångenskap och iståndsatte honom att fröjda sig i vedermöda. Med tro och tillförsikt skref han till sina bröder i Filippi, att hans fångenskap hade bidragit till evangelii framgång. “Men jag vill, att I, mina bröder, skolen veta, att det, som har vederfarits mig, snarare har ländt till evangelii framgång, så att mina bojor hafva i Kristus blifvit uppenbara i hela kasernen och för alla andra, och de flesta bland bröderna, styrkta i Herren af mina bojor, äro dristigare att utan fruktan tala ordet”.Ag 474.1

Det ligger en lärdom för oss i Paulus’ erfarenhet, ty däri se vi, hur Gud går tillväga. Han kan bringa seger ur det, som för oss ej synes vara annat än nederlag. Vi stå i fara att glömma Gud och se på de ting, som synas, i stället för att med trons öga skåda det osynliga. Vi äro benägna att beskylla Gud för försumlighet eller grymhet, när vi drabbas af någon olycka. Om han anser för godt att afskära vårt arbe- te i någon viss riktning, bedröfvas vi, i stället för att vi borde tänka, att Gud sålunda styr till vårt bästa. Vi behöfva lära, att aga är något, som tillhör hans stora plan, och att under lidandets aga kan den kristne understundom uträtta mer, än då han är i verksam tjänst.Ag 474.2

Såsom deras exempel för det kristliga lifvet hänvisade Paulus filipperna till Kristus, “hvilken, då han var i Guds skepelse, icke aktade såsom ett rof att vara jämlik Gud, utan utblottade sig själf och antog en tjänares skepelse och vardt lik människor och i åthäfvor funnen såsom en människa; han ödmjukade sig själf och vardt lydig intill döden, ja, intill korsets död”.Ag 475.1

Han fortsätter: “Därför, mina älskade, likasom I alltid hafven varit lydiga, arbeten — icke allenast såsom i min närvaro, utan nu mycket mer i min frånvaro — med fruktan och bäfvan på eder frälsning. Ty Gud är den, som verkar i eder både vilja och gärning för sitt välbehags skull. Gören allt utan knorr och betänkligheter, på det att I mån vara otadeliga och rena, Guds ostraffliga barn, midt ibland ett vrångt och förvändt släkte, bland hvilka I lysen såsom ljus i världen, fasthållande lifvets ord, mig till berömmelse på Kristi dag, att jag icke har fåfängt lupit eller fåfängt arbetat”.Ag 475.2

Dessa ord hafva blifvit nedtecknade för att vara till hjälp för hvarje kämpande själ. Paulus håller upp fullkomlighetens måttstock och visar, hur man kan nå den. “Arbeten.... med fruktan och bäfvan på eder frälsning”, säger han, “ty Gud är den, som verkar i eder”.Ag 475.3

Det arbete, som fordras för vår frälsning, är öm- sesidigt — en samverkan måste försiggå mellan Gud och den ångerfulle syndaren. Detta är nödvändigt för utvecklingen af rätta karaktärsdrag. Människan måste beflita sig om att öfvervinna allt, som hindrar henne från att uppnå fullkomlighet. Men härunder är hon helt beroende af Gud för framgång, ty mänskliga sträfvanden i och för sig äro icke tillräckliga. Utan Guds bistånd kunna vi ingenting uträtta. Gud verkar, och människan verkar. Det är människan, som motstår frestelsen, men hon får kraft från Gud att göra det. Å ena sidan finnes oändlig visdom, medlidsamhet och kraft; å den andra svaghet, syndfullhet och absolut hjälplöshet.Ag 475.4

Gud önskar härska öfver oss; men han kan ej hjälpa oss, utan att vi samtycka därtill och samverka med honom. Guds Ande verkar genom de förmågor och sinnesförmögenheter, som människan fått. Af oss själfva kunna vi ej bringa våra beslut och böjelser i harmoni med Guds vilja, men om vi äro “villiga att göras villiga”, så kan Frälsaren åstadkomma detta för oss och “nedslå tankebyggnader och hvarje förskansning, som” uppreses mot Guds kunskap, och taga allt förnuft till fånga till Kristi lydnad”. ^{122 Kor. 10:5.}Ag 476.1

Den, som önskar utveckla en stark, fullkomlig karaktär och blifva en väl utbildad kristen, måste uppoffra allt och göra allt för Kristus; ty Återlösaren antager ingen delad tjänst. Han måste dagligen lära sig, hvad det betyder att helt öfverlämna sig åt Gud. Han måste studera Guds ord samt lära sig förstå det och lyda dess föreskrifter. Sålunda kan han uppnå den kristliga förträfflighet, som framställes för honom i ordet. Dagligen verkar Gud i honom och utbildar hos honom en fullkomlig karaktär, som kan bestå i den slutliga pröfningen. Och dagligen utvecklar den troende inför människor och änglar en karaktär, som visar, hvad evangelium kan utföra för den fallna människan.Ag 476.2

Paulus säger: “Jag anser mig icke själf hafva fattat det, men ett säger jag: Jag förgäter det, som är tillryggalagdt, och sträcker mig mot det, som är framför, och jagar mot målet efter den segerlön, som förehålles af Guds kallelse ofvanefter i Kristus Jesus”.Ag 477.1

Paulus utförde mycket arbete. Från den stund, då han öfverlämnade sig åt Kristus för att troget tjäna honom, verkade han outtröttligt för honom hela sitt lif. Han färdades från stad till stad, från land till land och framhöll den enkla berättelsen om korset samt vann själar för Kristus och upprättade församlingar. För dessa församlingar hade han ständig omsorg, och han skref många bref med råd och upplysningar till dem. Tidtals arbetade han i sitt yrke för att förtjäna sitt dagliga bröd. Men aldrig under lifvets bråda sysslor förlorade Paulus ur sikte den stora uppgiften — att sträfva framåt mot lönen af sin höga kallelse. Ett mål höll han ständigt framför sig — att vara trogen mot den, som hade uppenbarat sig för honom utanför Damaskus. Ingen makt kunde hindra honom därifrån. Att upphöja Golgata kors — detta var den allt uppslukande bevekelsegrunden, som inspirerade hans ord och handlingar.Ag 477.2

Det stora syftemål, som förmådde Paulus att sträfva framåt midt under trångmål och svårigheter, borde föranleda hvarje Kristi tjänare att helt helga sig själf åt Herrens tjänst. Frestaren skall söka att draga hans uppmärksamhet från Frälsaren genom att locka honom med världsliga nöjen, men han skall dock tränga framåt mot målet, bevisande för världen, för änglar och för människor, att hoppet att få skåda Guds ansikte är värdt all möda och uppoffring, som ernåendet af detta hopp fordrar.Ag 477.3

Paulus blef ej missmodig, fastän han var i fångenskap. Nej, tvärtom går ett segerrop genom de bref, som han skref från Rom till församlingarna. Till filipperna skref han: “Fröjden eder i Herren alltid; åter säger jag: fröjden eder.... Hafven ingen omsorg, utan edra önskningar vare kunniga inför Gud i allt genom åkallan och bön med tacksägelse; och Guds frid, som öfvergår allt förstånd, skall bevara edra hjärtan och edra tankar i Kristus Jesus. För öfrigt, mina bröder, hvad sant är, hvad värdigt, hvad rätt, hvad rent, hvad älskeligt, hvad som ljuder väl, finnes någon dygd och finnes något lof, tänken därpå”.Ag 478.1

“Och min Gud skall, efter sin rikedom, fylla alla edra behof i härlighet i Kristus Jesus.... Vår Herre Jesu Kristi nåd vare med eder alla! Amen”.Ag 478.2