Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Apostlagärningarna

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "undefined".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Kapitel LI—En trogen underherde.

    I Apostlagärningarna nämnes endast föga om aposteln Petrus’ senare verksamhet. Under de år af liflig verksamhet, som följde på Andens utgjutelse på pingstdagen, var han bland dem, som outtröttligt verkade för att omvända de judar, som kommo till Jerusalem för att tillbedja under de årliga högtiderna.Ag 508.1

    När de troendes antal förökades i Jerusalem och på andra platser, hvilka besöktes af korsets budbärare, befunnos Petrus’ förmågor vara af oskattbart värde för den kristna församlingen i dess begynnelsestadier. Inflytelsen af hans vittnesbörd om Jesus af Nasaret utbredde sig nära och fjärran. På honom hade lagts ett dubbelt ansvar. Han bar ett bestämdt vittnesbörd om Messias för de otrogna och verkade nitiskt för deras omvändelse, på samma gång han utförde ett särskildt arbete för de troende, stadfästande dem i tron på Kristus.Ag 508.2

    Sin kallelse att vara en underherde mottog Petrus sedan han lärt sig att ej lita på sig själf, utan förtros- ta endast på Guds kraft. Innan han förnekade sin Herre, sade Kristus till honom: “När du en gång har blifvit omvänd, så styrk dina bröder”. 1Luk. 22:32. I dessa ord låg en antydning om det vidsträckta och fruktbringande verk, som denne apostel skulle utföra för dem, som i framtiden skulle komma till tron. För detta verk hade Petrus blifvit förberedd genom den erfarenhet han själf gjort med hänsyn till synd och lidande och ånger. Icke förrän han hade lärt känna sin svaghet, kunde han verkligen förstå den troendes fulla beroende af Kristus. Midt ibland frestelsens stormar hade han fått lära sig inse, att man kan vara trygg i sin kristliga vandel endast i den mån man i misströstan på sig själf söker sitt enda stöd hos Frälsaren.Ag 508.3

    Vid Kristi sista möte med sina lärjungar på hafsstranden blef Petrus pröfvad genom den tre gånger upprepade frågan: “Älskar du mig?” samt åter försatt på sin plats bland de tolf. Här fick han i uppdrag att föda Herrens hjord. Då han nu blifvit omvänd ocli antagen af Gud, skulle han ej allenast söka att frälsa dem, som voro utanför fårahuset, utan han skulle äfven vara en herde för fåren.Ag 509.1

    Kristus framhöll för Petrus endast ett villkor för att vara hans tjänare: “Älskar du mig?” 2Joh. 21:15-17. Detta är den väsentliga egenskapen. Om Petrus ägt alla andra nödvändiga egenskaper, skulle han ändå utan denna ej kunnat vara en trogen underherde för Guds hjord. Kunskap, gifmildhet, vältalighet, nitälskan — alla dessa äro nödvändiga egenskaper för en Herrens tjänare, men utan Kristi kärlek i hjärtat är hans tjänares arbete förfeladt.Ag 509.2

    Kristi kärlek är icke en tillfällig känsla, utan en lefvande princip, som skall uppenbaras som en i hjärtat förblifvande kraft. Om herdens karaktär och uppförande äro en belysning af den sanning, som han försvarar, så skall Herren besegla hans verk med sitt bifall. Herden och hjorden skola blifva ett genom sitt gemensamma hopp till Kristus.Ag 509.3

    I det sätt, hvarpå Frälsaren bemötte Petrus, låg en lärdom för honom och hans bröder. Fastän Petrus hade förnekat sin Herre, hade Jesus aldrig vacklat i sin kärlek till honom. Aposteln fick härigenom lära, att han, i det han predikade ordet för andra, skulle bemöta öfverträdaren med tålamod, sympati och förlåtande kärlek. Han skulle komma ihåg sina egna svagheter och felsteg samt bemöta de åt hans vård öfverlämnade fåren och lammen med samma ömhet, som Kristus visat mot honom.Ag 510.1

    Vi människor, ehuru vi själfva så ofta förfela oss, äro benägna att bemöta de frestade och dem, som komma på villospår, med något helt annat än ömhet och kärlek. Yi kunna icke läsa deras hjärtan; vi känna icke deras inre strider och smärtor. Yi behöfva därför lära oss att bestraffa i kärlek, att såra blott för att hela och gifva sådana varningar, som delgifva hopp.Ag 510.2

    Under hela sin verksamhet vakade Petrus troget öfver den åt hans vård anförtrodda hjorden, sålunda bevisande sig vara värdig det ansvarsfulla kall han fått af Frälsaren. Han upphöjde ständigt Jesus af Nasaret som Israels hopp och människosläktets Frälsare. Han ställde sitt eget lif under den store Mästarens disciplin. Genom alla de medel, som det var honom möjligt, sökte han utbilda de troende för nitisk verksamhet, Hans gudliga exempel och outtröttligaAg 510.3

    arbete uppmuntrade mången lofvande yngling till att ägna sig helt åt predikoämbetet. Med tidens fortgång vann aposteln allt större inflytelse som lärare och ledare; och ehuru han aldrig förlorade sin börda att verka särskildt för judarna, vittnade han dock i många länder och stärkte tron hos stora skaror, som hade anammat evangelium.Ag 511.1

    Under de senare åren af sin verksamhet blef Petrus inspirerad att skrifva till de troende, som “bo förskingrade i Pontus, Galatien, Kappadocien, Asien och Bitynien”. Hans bref blefvo ett medel till att upplifva modet och stärka tron hos dem, som voro utsatta för pröfningar och lidanden, samt att uppmuntra till förnyad ifver för utöfvandet af goda gärningar hos dem, som genom mångfaldiga frestelser voro i fara för att förlora sin förening med Gud. Af dessa brefs anda kunna vi se, att författaren var förtrogen med Kristi lidanden och den hugsvalelse, som Kristus allena kan gifva, samt att hela hans väsende blifvit omskapadt genom Guds nåd, medan hans hopp om evigt lif hade en fast och säker grund.Ag 511.2

    Vid själfva början af sitt första bref tillskrifver denne åldrige Guds tjänare sin Herre lof och tacksägelse, i det han utropar: “Välsignad vare Gud och vår Herre Jesu Kristi Fader, som efter sin stora barmhärtighet har födt oss på nytt till ett lefvande hopp, genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, till ett oförgängligt, obefläckadt och ovanskligt arf, som i himmelen är förvaradt åt eder, som med Guds makt bevarens genom tron till den frälsning, hvilken är beredd att uppenbaras på den yttersta tiden”.Ag 511.3

    I denna förhoppning om en säker arfvedel på den nya jorden fröjdade sig den tidigare församlingens kristna till och med under tider af svåra pröfningar och lidanden. Härom säger Petrus: “I fån fröjda eder, efter att nu en liten tid, om så måste vara, hafva lidit bedröfvelse under mångahanda pröfningar, på det att eder bepröfvade tro må befinnas mycket dyrbarare än det förgängliga guld, som pröfvas i eld, till lof, ära och pris vid Jesu Kristi uppenbarelse; hvilken I älsken, fastän I icke hafven sett honom, och på hvilken I nu tron, fastän I icke sen honom, och skolen fröjda eder med en outsäglig och härlig glädje, då I vinnen eder tros mål, edra själars frälsning”.Ag 511.4

    Apostelns ord gälla för de troende i hvarje tidsålder, och de äro särskildt maktpåliggande för dem, som lefva på en tid, när “alltings slut är nära”. Hans förmaningar och varningar, hans ord af tro och uppmuntran äro behöfliga för hvarje själ, som önskar bibehålla sin “första tillförsikt fast intill änden”. 3Ebr. 3:14.Ag 512.1

    Aposteln sökte få de troende att inse, hur viktigt det är att man ej låter sinnet irra omkring på förbjuden mark eller slösar sina krafter på värdelösa ämnen. De, som icke önska att blifva fångade i satans snaror, måste noga bevaka alla ingångar till själen; de måste undvika att läsa, se eller höra något, som kan väcka orena tankar. Sinnet måste ej lämnas frihet att fästa sig vid hvilka ämnen som helst, ty själens fiende är alltid framme med antydningar om det, som är orätt. Hjärtats portar måste troget bevakas, så att onda inflytelser icke få väcka onda tankar och själen lämnas att irra omkring i mörker. Härom säger Petrus: “Omgjorden därför edert sinnes länder och varen nyktra och sätten ett fullkomligt hopp till den nåd, som tillfaller eder vid Jesu Kristi uppenbarelse. Såsom lydiga barn, rätten eder icke efter de förra begä- relserna i eder okunnighet, utan, såsom den helige, som har kallat eder, varen ock I heliga i all eder umgängelse. Ty det är skrifvet: Varen heliga; ty jag är helig”.Ag 512.2

    “Vandren i fruktan under edert främlingsskaps tid, vetande, att I icke med förgängliga ting, silfver eller guld, hafven blifvit återlösta från edert fåfängliga, fäderneärfda lefverne, utan med Kristi dyra blod, såsom ett felfritt och obesmittadt lamms, hvilken väl var förut bestämd före världens grundläggning, men i de yttersta tiderna blifvit uppenbar för eder skull, som genom honom tron på Gud, hvilken har uppväckt honom från de döda och gifvit honom härlighet, på det att I skullen hafva tro och hopp till Gud”.Ag 513.1

    Kunde människornas frälsning hafva förvärfvats med silfver eller guld, hur lätt skulle det då icke hafva varit att göra det för honom, som säger: “Mitt är silfret, och mitt är guldet”. 4Hag. 2:9. Men öfverträdaren kunde återlösas endast genom Guds Sons dyrbara blod. Frälsningens plan är grundad på uppoffring. Aposteln Paulus säger: “Ty I kännen vår Herre Jesu Kristi nåd, att han, ehuru rik, vardt fattig för eder skull, på det att I genom hans fattigdom skullen varda rika”. 52 Kor. 8:9. Kristus utgaf sig själf för oss, på det att han måtte återlösa oss från all orättfärdighet. Och frälsningens yppersta välsignelse är den Guds gåfva, som är “evigt lif genom Jesus Kristus, vår Herre”. 6Rom. 6:23.Ag 513.2

    Petrus fortsätter: “Gören edra själar rena i sanningens lydnad till oskrymtad brödrakärlek och älsken hvarandra innerligt af ett rent hjärta”. Guds ord, sanningen, är det medel, genom livilket Gud uppenbarar sin Ande och kraft. Lydnad för detta ord frambringar frukt af det rätta slaget — “oskrymtad brödrakärlek”. Denna kärlek är himmelsk samt leder till höga bevekelsegrunder och oegennyttiga handlingar.Ag 513.3

    När sanningen blir en förblifvande princip i lifvet, blir själen “född på nytt, icke af förgängligt, utan af oförgängligt säde, genom Guds lefvande ord, som förblifver evinnerligen “. Denna nya födelse följer på anammandet af Kristus såsom Guds ord. När genom den Helige Ande gudomliga sanningar intryckas på hjärtat, väckas nya tankar och hitintills slumrande krafter vakna upp för att samverka med Gud.Ag 514.1

    Så hade förhållandet varit med Petrus och hans medlärjungar. Kristus var den, som uppenbarade sanningen för världen. Genom honom blef den oförgängliga säden, Guds ord, utsådd i människors hjärtan. Men många af sina dyrbaraste lärdomar framställde han för dem, som icke då kunde fatta dem. När den Helige Ande efter Jesu himmelsfärd påminde lärjungarna om hans lärdomar, då vaknade deras slumrande sinnen. Betydelsen af dessa lärdomar framstod plötsligt för dem som en ny uppenbarelse, och den rena, oförfalskade sanningen fann rum i deras hjärtan. Då blefvo de delaktiga af hans lifs underbara erfarenheter. Ordet vittnade genom dem, genom de män, som han hade utvalt, och de förkunnade den underbara sanningen, att “Ordet vardt kött, och han bodde bland oss, full af nåd och sanning.... Och af hans fullhet hafva vi alla fått, och nåd för nåd”. 7Joh. 1:14, 16.Ag 514.2

    Aposteln förmanade de troende att studera skrifterna, ty genom en rätt uppfattning af dem kunde de göra sin kallelse och utkorelse fast. Petrus insåg, att hvarje själ, som slutligen skulle vinna seger, måste genomgå svårigheter och pröfningar; men han visste äfven, att genom en rätt uppfattning af skrifterna skulle de frestade iståndsättas att draga sig till minnes löften, som kunde trösta dem och stärka deras tro.Ag 514.3

    Han fortsätter vidare: “Allt kött är såsom gräs, och all dess härlighet såsom blomster på gräs; gräset vissnade och blomstret föll af, men Herrens ord förblifver evinnerligen; och detta är det ord, som har blifvit såsom ett gladt budskap förkunnadt ibland eder. Så läggen nu bort all ondska och allt svek och skrymteri och afund och allt förtal. Och åstunden, såsom nyfödda barn, den andliga, oförfalskade mjölken, på det att I genom henne mån tillväxa till frälsning, om I annars hafven smakat, att Herren är god”.Ag 515.1

    Många af de troende, till hvilka Petrus skref sina bref, bodde midt ibland hedningar, och mycket berodde på deras trohet mot sin höga bekännelse. Aposteln förmanade dem att icke försumma sina förmåner såsom Jesu Kristi efterföljare. “I ären ett utvalt släkte”, skrifver han, “ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk, på det att I skolen förkunna hans dygder, som har kallat eder från mörker till sitt underbara ljus, I, som tillförne icke voren ett folk, men nu ären ett Guds folk, I, som icke haden fått barmhärtighet, men nu hafven fått barmhärtighet”.Ag 515.2

    “Mina älskade, jag förmanar eder såsom gäster och främlingar, att I afhållen eder från de köttsliga begärelserna, hvilka föra strid mot själen, och hafven en god umgängelse bland hedningarna, på det att de i det, hvari de förtala eder såsom illgärningsmän, må för edra goda gärningar, hvilka de se för sina ögon, prisa Gud på besökelsens dag”.Ag 515.3

    Aposteln talar tydligt om de troendes förhållande till de borgerliga myndigheterna: “Varen all mänsklig ordning undergifna för Herrens skull, ehvad det är konungen, såsom den öfverste, eller höfdingarne, såsom af honom sända, dem, som ondt göra, till straff och dem, som godt göra, till pris; ty så är Guds vilja, att I med goda gärningar skolen nedtysta de dåraktiga människornas okunnighet. Varen såsom fria, men icke såsom hade I friheten till en täckmantel för ondskan, utan såsom Guds tjänare. Hedren alla, älsken bröderna, frukten Gud, ären konungen”.Ag 516.1

    De, som voro tjänare, gaf han det rådet, att de skulle vara sina mästare undergifna “med all fruktan, icke allenast de goda och saktmodiga, utan äfven de vrångsinta. Ty detta är nåd”, utropade han, “om någon för samvetets skull inför Gud fördrager bedröfvelser, då han lider orättvist. Ty hvad berömmelse är det, om I ären tåliga, då I för edra missgärningar varden slagna? Men om I ären tåliga, då I liden för goda gärningar, det är nåd för Gud. Ty därtill ären I kallade, emedan äfven Kristus har lidit för oss och lämnat oss en föresyn, på det att I skullen efterfölja hans fotspår, hvilken icke gjorde någon synd, och i hvilkens mun intet svek vardt funnet, hvilken, när han blef smädad, icke smädade igen, och när han led, icke hotade, utan öfverlämnade det åt den, som rätt dömer, hvilken våra synder själf bar på sin kropp upp på trät, på det att vi skulle vara döda från synderna och lefva för rättfärdigheten, genom hvilkens sår I hafven blifvit helade. Ty I voren villfarande såsom får, men nu ären I omvända till edra själars herde och biskop”.Ag 516.2

    Aposteln förmanade de troende kvinnorna att vara kyska i sin umgängelse samt anständiga i sin dräkt och sitt uppförande. Med hänsyn härtill gifver han följande råd: “Hvilkas prydnad icke vare den yttre, af hårflätor och guldsmycken eller klädedräkter, utan hjärtats fördolda människa, med den saktmodiga och stilla andens oförgängliga väsende, som är kostbart inför Gud”.Ag 516.3

    Denna lärdom har sin tillämpning på troende i alla tidsåldrar. “Af deras frukt skolen I känna dem” 8Matt. 7:16. Den inre prydnad, som består i en stilla och saktmodig anda, kan ej nog uppskattas. Hos en sann kristen är den yttre prydnaden alltid i harmoni med den inre friden och helgelsen. “Om någon vill efterfölja mig”, sade Kristus, “han förneke sig själf och tage sitt kors på sig och följe mig”. 9Matt. 16:24. Själfförnekelse och uppoffring utmärker den kristnes lif. Att en kristens smak äfven blir omvänd ses af dräkten hos den, som vandrar på den väg, som Herren har utstakat för de återlösta.Ag 517.1

    Det är rätt att älska det sköna och att känna åtrå därefter; men Kristus vill, att vi skola älska det, som är skönast, det som är ovanskligt, samt först och främst söka därefter! Ingen yttre prydnad kan i värde eller älskvärdhet jämföras med den “saktmodiga och stilla andens oförgängliga väsende”, ett “glänsande och rent fint linne”, 10Upp. 19:14. som alla jordens heliga skola iklädas. Denna dräkt skall göra dem sköna och älskvärda här i lifvet och skall i det tillkommande gifva dem inträde i Konungens palats. Hans löfte lyder: “De skola vandra med mig i hvita kläder, emedan de äro värdiga”. 11Upp. 3:4.Ag 517.2

    Skådande med en siares blick framåt till de farliga tider, som skulle komma för Kristi församling, förmanade aposteln de troende att vara ståndaktiga un- der pröfningar och lidanden. “Mina älskade”, säger han, “förundren eder icke öfver den glödhetta bland eder, som vederfares eder till pröfning”.Ag 517.3

    Pröfningar utgöra en del af den uppfostran Guds barn få i Kristi skola för att de må renas från allt världsligt slagg. Då de råka i pröfningar, är det ett bevis för, att Gud leder dem. Pröfningar och motgångar äro de medel han utvalt för vår fostran, och endast genom sådan fostran kan framgång vinnas. Den, som känner hjärtat, känner också människornas svagheter bättre, än de själfva kunna känna dem. Han ser, att somliga af dem hafva förmågor, som, rätt utvecklade, kunna brukas för främjandet af hans verk. I sin gudomliga försyn bringar han dessa själar i olika förhållanden, så att de må upptäcka de brister, som de ej känna till; och han gifver dem tillfälle att befria sig från dessa brister och att utbilda sig för hans tjänst. Ofta tillåter han lidandets glödhetta att luttra dem.Ag 518.1

    Gud vårdar sig ständigt om sin arfvedel. Han tillåter intet lidande att drabba sina barn, utan att det är nödvändigt för deras timliga och eviga välfärd. Han skall luttra sin församling, likasom Kristus renade templet under sin verksamhetstid på jorden. Alla de pröfningar, som han låter komma öfver sitt folk, äro ämnade att göra dess gudsfruktan mera genomgripande och att öka dess kraft för främjandet af Kristi rike.Ag 518.2

    Det var en tid i Petrus’ lif, då han ej kände sig villig att bära något kors i Kristi efterföljd. När Frälsaren kungjorde för lärjungarna det lidande och den död, som förestodo honom, utropade Petrus: “Bevare dig Gud, Herre. Icke skall sådant vederfa- ras dig”. 12Matt. 16:22. Själfbevarelsekänslan, som ryggade tillbaka för delaktighet i Kristi lidande, eggade Petrus till motsträfvighet. Att Kristi lefnadsbana gick genom ångest och förödmjukelse var för denne lärjunge en bitter läxa, som han var mycket senfärdig att lära sig. Men i ugnens glödhetta skulle han få lära sig den. Och när hans nu en gång. så viga gestalt blifvit böjd genom många års bördor och möda, kunde han skrifva: “Mina älskade, förundren eder icke öfver den glödhetta bland eder, som vederfares eder till pröfning, likasom hände eder något sällsamt, utan i den mån I deltagen i Kristi lidanden, så glädjens, på det att I ock mån glädjas och fröjdas vid hans härlighets uppenbarelse”.Ag 518.3

    Med hänsyn till det ansvar, som hvilade på de äldsta i egenskap af underherdar för Kristi hjord, skrifver aposteln: “Vården Guds hjord, som är hos eder, och hafven akt på honom, icke af tvång, utan själf: mant, icke för slem vinning utan beredvilligt, icke såsom herrar öfver församlingarna, utan såsom föredömen för hjorden. Och då Öfverherden varder uppenbar, skolen I undfå härlighetens ovanskliga krona”.Ag 519.1

    De, som innehafva en underherdes ämbete, böra flitigt vaka öfver Herrens hjord. De böra icke utöfva en sträng och diktatorisk öfversikt, utan en vaksam vård, som har en uppmuntrande, stärkande och upplyftande inflytelse med sig. Den tjänst, som tillhör Herrens verk, omfattar mer än att blott predika; den omfattar en nitisk och personlig verksamhet. Församlingen på jorden utgöres af felande män och kvinnor, som behöfva öfva sig i tålamod och samvetsgrann flit, för att de må erhålla den utbildning och den fostran, som äro behagliga för Gud här i lifvet och för hvilka de i det kommande lifvet skola krönas med ära och odödlighet. Trogna underherdar behöfvas, sådana, som hvarken smickra Guds folk eller bemöta det med stränghet, men som däremot föda fåren med lifvets bröd, sådana män, som i sitt dagliga lif känna den Helige Andes omskapande kraft och i sina hjärtan hysa en stark, oegennyttig kärlek till dem, för hvilka de verka.Ag 519.2

    Underherden måste vara i stånd till att handla visligt, när han får att göra med afvikelser, bitterhet, afund och ohelig äflan inom församlingen, och han behöfver då att vara i besittning af Kristi anda för att kunna ställa allt i behörig ordning. Han måste troget varna för och bestraffa synd samt afhjälpa oegentligheter, och härför fordras ej allenast predikningar i kyrkan, utan äfven personligt arbete i hemmen. Det egensinniga hjärtat torde ej vilja erkänna budskapets sannfärdighet, och Guds tjänare torde blifva kritiserad och orätt bedömd, men han bör då ihågkomma, att “visheten ofvanefter är först kysk, sedan fridsam, foglig, eftergifyen, full af barmhärtighet och goda frukter, tvifvelfri och oskrymtad. Och rättfärdighetens frukt utsås i frid för dem, som hålla frid”. 13Jak. 3:17, 18.Ag 520.1

    Evangelii tjänares arbete är att “upplysa alla, hurudan hushållningen är med den hemlighet, som från evighet har varit fördold i Gud” 14Ef. 3:9. Om den, som åtager sig detta arbete, väljer den del, som fordrar minst uppoffring, nöjande sig med att blott predika, samt lämnande det personliga arbetet åt någon annan, så kan hans verksamhet icke vara antaglig för Gud. Själar, för hvilka Kristus har dött, gå ned i evigt fördärf af brist på väl planlagda personliga bemödanden. Den individ, som åtager sig att blifva predikant, har gjort ett orätt val, om han ej är villig att utföra det personliga arbete, som fordras för en behörig vård af Guds hjord.Ag 520.2

    Den sanne herden visar en själfförgätande anda. Han tänker icke på sitt eget bästa, utan önskar blott att främja Guds verk. Genom ordets predikande och personlig verksamhet, i det han går från hus till hus, lär han känna folkets behof, sorger och pröfningar; och i samverkan med den store Hjälparen lider han med dem, hugsvalar dem i deras bedröfvelser, stillar deras själshunger och vinner deras hjärtan för Gud. I detta arbete erhåller predikanten änglarnas bistånd, och själf får han den upplysning i sanningen, som gör honom vis till frälsning.Ag 521.1

    I förbindelse med sin undervisning till dem, som innehafva ansvarsfulla poster inom församlingen, framställer aposteln några allmänna principer, som skulle iakttagas af alla, som tillhöra församlingen. De yngre medlemmarna af hjorden skulle följa sina äldstes exempel i kristlig ödmjukhet. “Sammalunda I yngre, varen de äldre undergifna, och alla hvarandra; hållen eder hårdt vid ödmjukheten; ty Gud står emot de högfärdiga, men de ödmjuka gifver han nåd. Ödmjuken eder därför under Guds mäktiga hand, på det att han må upphöja eder i sinom tid, och kasten allt edert bekymmer på honom, ty han har omsorg om eder. Varen nyktra och vaken; ty eder vedersakare, djäfvulen, går omkring såsom ett rytande lejon och söker hvem han må uppsluka”.Ag 521.2

    Petrus skref till de troende under en tid, då församlingen var utsatt för egendomliga pröfningar. Många hade redan blifvit delaktiga i Kristi lidanden, och snart skulle församlingen utsättas för en häftig, förföljelse. Inom förloppet af några år skulle många af dem, som hade stått som lärare och ledare inom församlingen, lida martyrdöden för evangelium. Snart skulle svåra ulfvar tränga in i församlingen och ej spara hjorden. Men de, som hoppades på Kristus, skulle ej låta något sådant försänka dem i missmod och förtviflan. Med ord af uppmuntran och glad förhoppning riktade Petrus de troendes sinne från nutidens pröfningar och framtidens lidanden till “ett oförgängligt, obefläckadt och ovanskligt arf, som i himmelen är förvaradt”, och han bad innerligt: “All nåds Gud, som har kallat eder till sin eviga härlighet i Kristus Jesus, sedan I en liten tid lidit, han skall fullkomna, stödja, styrka och stadfästa eder. Honom vare ära och makt i evigheters evighet! Amen”.Ag 521.3

    * * * * *

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents