Kapitel XXXIII—Arbetande under svårigheter.

Paulus undlät ej att undervisa de nyomvända rörande de heliga skrifternas lära om lämpligt underhåll för Guds verk, och han gjorde äfven anspråk på rättighet “att vara fri ifrån arbete”, ^{1 Kor. 9:6.} d. ä. från världslig sysselsättning för ekonomiskt underhåll, för att kunna ägna sig åt evangelii verk. Vid olika tillfällen under sin verksamhet i civilisationens storstäder arbetade han det oaktadt för att således få sin dagliga utkomst.Ag 341.1

Bland judarna betraktades ej kroppsligt arbete såsom någonting ovanligt nedsättande. Genom Mose hade de fått undervisning om, hur de skulle lära sina barn att vara arbetsamma, och det betraktades som synd att låta dem vara okunniga om kroppsligt arbete. Man betraktade kunskap i det praktiska lifvet såsom någonting väsentligt äfven för sådana barn, som uppfostrades för heliga ämbeten. Hvarje yngling, vare sig hans föräldrar voro rika eller fattiga, fick lära sig något yrke. De föräldrar, som försum- made att gifva sina barn en sådan uppfostran, ansågos afvika från den undervisning, de liade fått af Herren. I öfverensstämmelse med denna sed liade Paulus redan tidigt fått lära sig tältmakeri.Ag 341.2

Före sin omvändelse innehade Paulus en hög ansvarspost och var således ej beroende af kroppsligt arbete för sitt underhåll. Men hvad han sålunda förtjänat förbrukade han i sin verksamhet för Kristus, och därefter arbetade han då och då i sitt yrke för sitt underhåll. Detta gjorde han i synnerhet på sådana platser, där hans bevekelsegrunder möjligen kunde missförstås.Ag 342.1

Det är i Tessalonika, som Paulus först uppgifves ha underhållit sig själf genom sina händers arbete, under det han predikade ordet. I sitt bref till de troende där påminner han dem om, att han arbetade för att “icke vara någon till tunga”, och han tillägger: “I minnens, mina bröder, vårt arbete och vår möda; natt och dag arbetande, för att icke vara någon af eder till tunga, predikade vi ibland eder Guds evangelium”. ^{21 Tess. 2:6, 9.} Och i sitt andra bref förklarar han vidare, att han och hans medarbetare icke “för intet ätit bröd hos någon”, medan de voro hos dem. “Natt och dag” arbetade vi, skrifver han, “för att icke vara någon af eder till tunga, icke därför att vi icke hafva rättighet därtill, utan på det att vi skulle framställa oss såsom ett föredöme för eder, att I måtten efterlikna oss”. ^{322 Tess. 3:8, 9.}Ag 342.2

I Tessalonika hade Paulus träffat några, som ej ville arbeta med sina händer. Det var om denna klass af människor han sedermera skref: “Ty vi höra, att några vandra oskickligt bland eder och arbeta icke, utan befatta sig med onyttiga ting. Men sådana bjuda och förmana vi genom vår Herre Jesus Kristus, att de arbeta i stillhet och äta sitt eget bröcl”. Under sin verksamhet i Tessalonika hade Paulus varit försiktig att gifva sådana ett rätt föredöme. “Också gåfvo vi eder”, säger han, “när vi voro hos eder, det budet: Om någon icke vill arbeta, skall han icke heller äta”. ^{42 Tess. 3:11, 12, 10.}Ag 342.3

I livarje tidsålder har satan sökt tillintetgöra Guds tjänares bemödanden genom att införa i församlingen en svärmisk anda. Så förhöll det sig i Paulus’ dagar, och så tillgick det äfven i senare århundraden under reformationens tid. Wycliffe, Luther och många andra, som genom sin inflytelse och tro blefvo världen till välsignelse, råkade ut för de snaror, genom hvilka fienden söker indraga öfverspända, opålitliga och ohelgade sinnen i svärmeriets garn. Bedragna själar hafva drifvit den läran, att sann helighet höjer sinnet öfver alla jordiska tankar och leder individen att helt afhålla sig från världsligt arbete. Andra, som tolkat vissa skriftställen på ett högst vidrigt sätt, hafva lärt, att det är synd att arbeta, att kristna böra ej bekymra sig om sin egen och sina familjers ekonomiska underhåll, utan ägna sina lif åt andliga ting. Aposteln Paulus’ lära och exempel äro en bestraffning för sådana vidriga åsikter.Ag 343.1

Paulus var ej för sitt underhåll helt beroende af sina händers arbete, medan han var i Tessalonika. Längre fram i tiden, när han skref till de troende filipperna och tackade för de gåfvor, han erhållit af dem, nämnde han om sin erfarenhet i denna stad sålunda: “Äfven i Tessalonika sänden I mig både en och två gånger till mitt behof”. ^{5Fil. 4:16.} Denna hjälp hindrade honom dock icke från att gifva bröderna i Tessalonika ett föredöme med hänsyn till arbetsamhet, på det att ingen skulle kunna hafva någon orsak att beskylla honom för girighet och på det att de, som hyste svärmiska åsikter om kroppsligt arbete, måtte därigenom få en praktisk bestraffning.Ag 343.2

Vid sitt första besök i Korint befann Paulus sig bland ett folk, som hyste misstankar mot främlingar. Grekerna på sjökusten voro skarpsinniga handelsmän. De hade så länge öfvat sig i sluga affärsmetoder, att de kommit att tro, att vinst var gudaktighet och att det var berömvärdt att kunna förtjäna penningar, sak samma om det skedde på ärligt eller oärligt sätt. Paulus kände till dessa affärsmäns egendomliga karaktärsdrag, och han ville ej gifva någon anledning att säga, att han predikade evangelium för att rikta sig själf. Han kunde hafva gjort anspråk på underhåll från dem han predikade evangelium för i Korint, men han var villig att afstå därifrån, för att hans framgång såsom Herrens tjänare ej måtte skadas genom en orättvis misstanke, att han predikade evangelium för ekonomisk vinning. Han sökte undanröja all anledning till ofördelaktiga missuppfattningar, så att det budskap han förkunnade ej måtte förlora något af sin kraft.Ag 344.1

Kort efter sin ankomst till Korint fann Paulus “en jude vid namn Aqvilas, bördig från Pontus, som nyligen hade kommit från Italien, och Priskilla, hans hustru”. Denne man “hade samma handtverk” som Paulus. Han och hans hustru hade blifvit bannlysta genom Klaudius’ påbud, hvarigenom alla judar fingo befallning att lämna Rom, och de hade kommit till Korint och här upprättat en tältmakeriaffär. Paulus fick reda på, att de voro gudfruktiga och sökte undvika de fördärfiiga inflytelser, som omgåfvo dem, och han ” stannade hos dem och arbetade.... Och han talade i synagogan på alla sabbater och öfvertygade både judar och greker”. ^{6Apg. 18:2-4.}Ag 344.2

Senare kommo Silas och Timoteus till Korint för att bistå Paulus i verksamheten, och de medförde medel från församlingarna i Macedonien till understöd för denna verksamhet.Ag 345.1

I sitt andra bref till korintierna, som Paulus skref efter han hade bildat en stor församling där, framhöll han sitt framgångssätt bland dem, som följer: “Eller har jag väl gjort synd däri, att jag har förnedrat mig, på det att I skullen blifva upphöjda, när jag för intet förkunnade eder Guds evangelium! Andra församlingar har jag plundrat och tagit lön af dem för att kunna tjäna eder; och då jag var hos eder och led brist, föll jag ingen till last; ty det som fattades mig, fyllde bröderna, när de kommo från Macedonien, och på allt sätt har jag aktat mig och skall jag akta mig att vara eder till tunga. Så visst som Kristi sanning är i mig, skall denna min berömmelse icke förstummas i Akajas landsändar”. ^{72 Kor. 11:7-11.}Ag 345.2

Paulus omtalar, hvarför han hade gått tillväga på detta sätt i Korint. Han gjorde det för att “afskära tillfället för dem, som söka tillfälle” ^{82 Kor. 11:12.} att bringa vanära öfver honom. På samma gång han arbetade med att förfärdiga tält, arbetade han ock troget med att förkunna evangelium. Han säger själf om sin verksamhet: “En apostels tecken hafva bland eder blifvit gjorda med allt tålamod genom tecken och under och krafter”. Och han tillägger: “Ty i livad annat stycke hafven I väl blifvit eftersatta för de andra församlingarna än däri, att jag själf ej har legat eder till last? Förlåten mig denna oförrätt. Se, nu för tredje gången är jag redo att komma till eder och skall icke ligga eder till last; ty jag söker icke edert, utan eder.... Jag vill mycket gärna uppoffra och uppoffras för edra själar”. ^{92 Kor. 12:12-15.}Ag 345.3

Under sin långvariga verksamhet i Efesus tillika med trakten däromkring, där han under tre år utförde en framgångsrik missionsverksamhet, arbetade han återigen i sitt yrke. I denna stad liksom i Korint gladde sig Paulus öfver Aqvilas’ och Priskillas närvaro, ty de hade följt med honom på hans återresa til Asien vid slutet af hans andra missionsresa.Ag 346.1

Några voro emot, att Paulus arbetade med sina händer, och de förklarade, att det icke var passande för en evangelii förkunnare att göra det. Hvarför skulle Paulus, som var en missionär af högsta rang, förbinda handtverksarbete med ordets predikande? Var ej arbetaren värd sin lön? Hvarför skulle han i sitt yrke tillbringa tid, som man tyckte borde kunna användas för bättre ändamål?Ag 346.2

Men Paulus betraktade ej den tid han tillbringade på detta sätt såsom förlorad. På samma gång han arbetade tillsammans med Aqvilas med att förfärdiga tält, stod han äfven i förbindelse med den store Läraren och tog hvarje tillfälle i akt att vittna om Frälsaren och att hjälpa dem, som voro i andlig nöd. Hans sinne var alltid öppet för att mottaga andlig kunskap. Han gaf sina medarbetare andlig undervisning, på samma gång han satte ett värdigt exemepel med hänsyn till flit och grundlighet. Han var en kvick och duglig arbetare samt skicklig i affärer, på samma gång han var “brinnande i anden” ^{10Rom. 12:11.} och tjänade Herren. Under sitt hvardagliga arbete kom han i beröring med en klass af människor, som han ej kunnat nå på annat sätt. Han visade dem han umgicks med, att färdig- het i ett handtverk är en Guds gåfva, som förlänar oss såväl förmågan att utföra ett visst arbete som visdom att göra det på ett rätt sätt. Han lärde dem att ära Gud äfven i hvardagligt arbete. Hans genom hårdt arbete härdade händer förminskade ej kraften af hans vältalighet som evangelii förkunnare.Ag 346.3

Paulus arbetade ibland både natt och dag ej allenast för sitt eget underhåll, utan äfven för att hjälpa sina medarbetare. Han delade sin förtjänst med Lukas, och han bistod äfven Timoteus. Stundom gick han själf hungrig för att kunna lindra andras nöd. Hos honom fanns ingen egenkärlek. Då han nalkades slutet på sin verksamhet och han i Miletus höll sitt afskedstal till de äldste i Efesus, kunde han hålla upp sina slitna händer och säga: “Silfver eller guld eller kläder har jag af ingen begärt. Men I veten själfva, att dessa mina händer hafva gjort tjänst för mina behof och för dem, som hafva varit med mig. I allt har jag visat eder, att så måste man arbeta och antaga sig de svaga och ihågkomma Herren Jesu ord, att han själf sade: Saligare är gifva än taga”. ^{11Apg. 20:33-35.}Ag 347.1

Om predikanter tycka, att de lida svårigheter och försakelser i sitt arbete för Kristus, låt dem då föreställa sig vara i den verkstad, där Paulus arbetade. Låt dem komma ihåg, att medan denne af Gud utvalde tjänare arbetade med att tillverka tält, arbetade han för att förtjäna det bröd, som han redan såsom apostel hade förtjänat.Ag 347.2

Arbete är en välsignelse, icke en förbannelse. En känsla af lättja fördrifver gudaktigheten och bedröfvar Guds Ande. En pöl af stillastående vatten sprider stank och sjukdom, men en flytande ström för med sig hälsa och glädje, hvarhelst den går fram. Paulus visste, att de, som försummade kroppsligt arbete, blefvo snart försvagade till sin hälsa. Han önskade lära de unga predikanterna, att de genom sådant arbete, som bringar deras muskler i verksamhet, skulle få styrka att hålla ut i de mödor och försakelser, som väntade dem på missionsfältet. Och han insåg, att hans lära skulle sakna kraft och lif, om han försummade lämplig kroppsrörelse.Ag 347.3

De lättjefulla gå miste om den värderika erfarenhet, som vinnes genom ett troget utförande af lifvets hvardagliga plikter. Tusentals mänskliga varelser synas ej lefva för något annat än att förbruka de välsignelser, som Gud i sin nåd skänker dem. De glömma att bringa tackoffer till Herren för de gåfvor, som han anförtrott dem. De hafva förgätit, att de genom ett visligt bruk af de åt dem lånade punden skola frambringa något och ej blott förbruka dem. Om de rätt förstode det arbete, Herren önskar, att de skola utföra såsom hans hjälpande hand, så skulle de ej söka undslippa ansvar.Ag 348.1

Den framgång en yngling röner, som känner sig kallad af Gud att predika, beror i stor mån på det sätt, hvarpå han börjar sin verksamhet. De, som äro kallade af Gud att verka såsom predikanter, gifva bevis på sin höga kallelse samt söka genom alla lämpliga medel att utbilda sig själfva till skickliga arbetare. De söka vinna en erfarenhet, som gifver dem förmåga att lägga planer, att bilda församlingar samt att igångsätta och genomdrifva ett företag. De veta, att de hafva ett heligt kall, och därför söka de genom själfdisciplin blifva mer och mer lika sin Mästare, så att de kunna uppenbara hans godhet och kärlek och sanning. Och när de sålunda visa sig flitigt vilja ut- veckla de gåfvor de fått, bör församlingen gifva dem lämplig hjälp.Ag 348.2

Man bör icke uppmuntra alla, som känna sig kallade att predika, att från församlingen söka fullt underhåll för sig själfva och sina familjer. Det är fara för, att somliga, som ha mindre erfarenhet, kunna ruineras genom smicker och ovislig uppmuntran att vänta fullt understöd utan något bemödande å sin egen sida. De medel, som helgats åt Guds verks främjande, böra ej förbrukas af män, som önska predika endast för att få sin utkomst, sålunda sökande tillfredsställa en längtan efter att lefva makligt och bekvämt.Ag 349.1

Unga män, som önska uppöfva sina gåfvor att predika, kunna draga en god lärdom från det exempel Paulus satte genom sitt handlingssätt i Tessalonika, Korint, Efesus och på andra platser. Ehuru han var en vältalig predikant och vald af Gud att utföra ett särskildt verk, kände han sig aldrig för god att utföra kroppsligt arbete, ej heller tröttnade han i att uppoffra sig för den sak han så mycket älskade. “Ända till denna stund”, skref han till korintierna, “både hungra och törsta vi och äro nakna och varda kindpustade och hafva intet stadigt hem och sträfva och arbeta med våra händer. Då vi blifva förbannade, välsigna vi; då vi förföljas, fördraga vi”. ^{121 Kor. 4:11, 12.}Ag 349.2

Paulus utförde gärna de lägsta såväl som de största sysslor, ehuru han var en af de största bland mänskliga lärare. Han arbetade villigt i sitt yrke, närhelst omständigheterna syntes fordra det under hans verksamhet för Mästaren. Men han var alltid färdig att lämna sitt handtverk för att motverka evangelii fiender eller för att taga ett särskildt gynnsamt tillfälle i akt för att vinna själar för Kristus. Hans nit och idoghet utgöra en bestraffning mot lättja och maklighetslust.Ag 349.3

Paulus’ exempel vittnade mot den föreställningen, som begynte vinna burskap inom församlingen, att evangelium kunde framgångsfullt förkunnas endast af sådana, som voro helt och hållet befriade från behofvet af att arbeta med sina händer. Han visade på ett praktiskt sätt, hvad som kunde uträttas af åt Gud helgade lekmän på många platser, där folket ej varit i tillfälle att få höra evangelii sanningar. Hans tillvägagående inspirerade många ringå arbetare med en önskan att göra hvad de kunde för främjandet af Guds verk, under det de på samma gång underhöllo sig själfva genom sitt dagliga arbete. Aqvilas och Priskilla hade ej blifvit kallade att ägna all sin tid åt missionsverksamheten ; men Gud kunde dock bruka dessa ödmjuka arbetare till att mera fullständigt upplysa Apollos om sanningens väg. Herren använder olika redskap för utförandet af sina planer; och ehuru män med särskilda gåfvor väljas att ägna alla sina krafter åt evangelii verk genom undervisning och predikan, hafva många andra, som aldrig blifvit ordinerade genom händers påläggning, blifvit kallade att utföra ett viktigt arbete för själars frälsning.Ag 350.1

Själfunderhållande missionärer hafva ett stort fält framför sig. Många kunna vinna en värdefull erfarenhet i evangelisk verksamhet, under det de använda en del af sin tid i något världsligt yrke. På detta sätt kunna skickliga arbetare utvecklas för viktig tjänst på behöfvande missionsfält.Ag 350.2

Guds själfförsakande tjänare, som arbetar outtröttligt i ordet och läran, bär en tung börda på sitt hjärta. Han mäter icke sitt arbete med så många timmar om dagen, och han har ingen tanke på sin daglön, ej heller låter han ogynnsamma förhållanden hindra sig från att utföra sina plikter. Från himmelen har han fått sitt uppdrag, och från himmelen förväntar han sin lön, när han fullbordat det åt honom anförtrodda verket.Ag 350.3

Det är Guds afsikt att sådana arbetare skola vara befriade från onödig ängslan, att de må helt fritt kunna efterkomma Paulus’ förmaning till Timoteus: “Eftertänk detta, var däri, på det att din förkofran må vara uppenbar för alla”. ^{131 Tim. 4:15.} På samma gång de böra se till, att de erhålla tillräcklig kroppsrörelse för att bibehålla sinne och kropp vid god hälsa, är det dock icke Guds plan, att de skulle nödgas ägna en stor del af sin tid åt världsliga befattningar.Ag 351.1

Dessa trogna arbetare, huru villiga de än må vara att uppoffra sig i arbetet, äro ej fritagna från frestelser. När de komma i bekymmer och trångmål på grund af att församlingen försummar att utföra sin del med hänsyn till lämpligt understöd, blifva somliga grymt angripna af frestaren. De blifva mycket nedslagna, när de se, att deras verksamhet värderas så litet. Visserligen är det sant, att de ej vänta få sin egentliga lön förrän på domens dag, och detta håller modet uppe; men deras familjer måste hafva föda och kläder, så länge de äro här i lifvet. Om de kunde känna sig fritagna från det uppdrag de hafva fått af Gud, skulle de gärna begynna arbeta med sina händer. Men de veta, att deras tid tillhör Gud, ehuru de, som skulle förse dem med tillräckliga medel för deras dagliga uppehälle, äro så kortsynta. De besegra frestelsen att antaga någon befattning, genom hvilken de kunde försätta sig i oberoende omständigheter, och de fortfara att verka för främjandet af den sak, som de älska högre än sitt lif. Men för att göra detta torde de tvingas att följa Paulus’ exempel och använda en del af sin tid i något kroppsligt arbete, medan de på samma gång söka i någon mån uppfylla sin plikt att predika evangelium. Detta göra de icke för att främja sina egna intressen, utan för att främja Guds verk på jorden.Ag 351.2

Guds tjänare tycka det ibland vara omöjligt att utföra det verk, som borde utföras, emedan medel fattas för att fullfölja arbetet till en god utgång. Somliga befara, att de ej kunna utföra, livad de känna sig förpliktade att utföra med alla de medel de hafva till hands. Men om de gå framåt i tro, skall Gud uppenbara sin frälsning, och deras bemödanden skola krönas med framgång. Den, som har befallt sina efterföljare att gå ut i hela världen, skall äfven understödja hvarje arbetare, som i lydnad för hans befallning söker förkunna hans budskap.Ag 352.1

I utförandet af sitt verk gör Herren ej alltid vägen tydlig för sina tjänare. Han pröfvar understundom sina barns förtroende till honom genom att låta omständigheter uppkomma, hvilka tvinga dem att gå framåt i tro. Ofta låter han dem komma i trångmål och pröfningar och uppmanar dem att gå framåt, när deras fötter redan tyckas beröra Jordans vatten. När vid sådana tider Guds tjänares böner uppstiga till honom i fast tro, öppnar han vägen för dem och leder dem fram till ännu större uppgifter.Ag 352.2

När Guds tjänare inse sitt ansvar med hänsyn till de behöfvande fälten i Guds vingård samt i Mästarens anda verka outtröttligt för själars omvändelse, skall Guds änglar bereda vägen för dem, och de medel, som behöfvas för att föra verket framåt, skola inflyta. De, som fått del af Guds sannings ljus, skola bidraga frikostigt till understödjandet af det verk, som utförts för dem. De skola beredvilligt besvara hvarje upprop om hjälp, och Guds Ande skall beveka deras hjärtan att underhålla Herrens verk ej allenast i hemlandet, utan äfven på utländska fält. Sålunda skola arbetskrafterna stärkas i främmande länder, och Herrens verk skall gå framåt enligt hans bestämda plan.Ag 352.3

* * * * *