Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Apostlagärningarna

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "undefined".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Kapitel XLVIII—Paulus inför Nero.

    När Paulus blef kallad inför Nero att förhöras, hade han icke annat än en säker och snar död att vänta. Den allvarliga beskaffenheten af det brott han var anklagad för, och den rådande fientligheten mot de kristna lämnade föga hopp om gynnsamt utslag i saken.Ag 486.1

    Bland greker och romare hade man för sed att låta den anklagade välja sin egen sakförare att försvara sig inför en domstol. Genom kraftiga argument, genom känslofull vältalighet och öfvertalande ord, böner och tårar lyckades en sådan sakförare icke sällan uppnå ett gynnsamt utslag för fången eller åtminstone att få hans straff förmildradt. Men när Paulus blef kallad inför Nero, vågade ingen erbjuda sin tjänst som hans sakförare; ingen vän var till hands att nedskrifva en rapport öfver de anklagelser, som framlades mot honom, eller de argument, som han framställde till sitt eget försvar. Bland de kristna i Rom fanns icke en enda, som framträdde för att bistå honom i denna pröfvande stund.Ag 486.2

    Den enda pålitliga berättelse vi hafva om detta förhör gifves af Paulus själf i hans andra bref till Timoteus. Aposteln skrifver härom: “Vid mitt första försvar var ingen med mig, utan alla öfvergåfvo mig. Må det icke tillräknas dem. Men Herren stod mig bi och styrkte mig, på det att genom mig predikan skulle fullbordas, och alla hedningar få höra den; och jag blef räddad ur lejonets mun”. 12 Tim. 4:16, 17.Ag 487.1

    Paulus inför Nero — hvilken slående kontrast! Den förmätne monarken, inför hvilken gudsmannen skulle försvara sin tro, hade uppnått höjden af jordisk makt, myndighet och rikedom såväl som det lägsta djup af synd och brottslighet. I makt och storhet hade han ingen like. Det fanns ingen, som kunde sätta hans auktoritet i fråga, ingen, som kunde motsätta sig hans vilja. Konungar lade sina kronor vid hans fötter. Mäktiga härar marschera under hans befäl, och hans flottas flaggor betecknade seger. En bildstod af honom var uppställd i domsalen; senatorers påbud och domares beslut voro blott ekot af hans vilja. Milliontals människor böjde sig i lydnad för honom. Hela världen darrade inför Neros namn. Att ådraga sig hans misshag medförde förlust af egendom, frihet och lif, och hans vredgade uppsyn var mera fruktad än farsot.Ag 487.2

    Utan penningar, utan vänner, utan försvarare stod den åldrige fången inför Nero, hvars uppsyn tydligt uppenbarade de passioner, som härskade inom honom, medan den anklagades ansikte vittnade om ett hjärta, uppfylldt af Guds frid. Paulus’ erfarenhet hade inbegripit fattigdom, själfförsakelse och lidande. Trots att han ständigt blifvit missrepresenterad, förolämpad och misshandlad af sina fiender, i det de på detta sätt sökt skrämma lionom till eftergift, hade han modigt upphöjt korsets fana. Liksom Mästaren hade han varit en-hemlös kringvandrare, och liksom han hade uppoffrat sitt lif för att vara till välsignelse för sina medmänniskor. Huru kunde Nero, en nyckfull, passionerad, liderlig tyrann, förstå att rätt uppskatta denna Guds tjänares karaktär och bevekelsegrunder ?Ag 487.3

    Den stora domsalen var uppfylld af en ifrig, orolig skara, som sökte tränga sig fram för att få se och höra, livad som försiggick. Där voro höga och låga, rika och fattiga, lärda och okunniga, stolta och ringa — alla saknade en sann kunskap om lifvets och frälsningens väg.Ag 488.1

    Judarna framlade mot honom de gamla beskyllningarna om förräderi och kätteri, och både judar och romare beskyllde honom för att vara skulden till den stora stadsbranden. Paulus höll sig under allt detta lugn och stilla. Folket och domarne sågo på honom med förvåning. De hade varit närvarande vid månget förhör och hade sett mången brottsling; men aldrig hade de sett en man bibehålla en så lugn och helig värdighet som den fånge de nu hade framför sig. Domarnes skarpa ögon, som voro vana att läsa fångars anletsdrag, granskade förgäfves Paulus’ ansikte för att finna något tecken på brottslighet. När han tilläts hålla sitt eget försvarstal, lyssnade alla med spänd uppmärksamhet.Ag 488.2

    Ännu en gång har Paulus tillfälle att för en undrande skara upphöja korsets fana. Då han ser på den samlade skaran — judar, greker, romare och främlingar från olika länder — känner han i sin själ en innerlig längtan att se dem frälsta. Han glömmer,Ag 488.3

    hvarför de samlats, och de faror, som omgifva honom, samt det förskräckliga öde, som ligger honom så nära. Han ser blott Jesus, medlaren, innerligt bedjande inför Gud för syndiga människor. Med mer än mänsklig vältalighet och kraft framhåller han evangelii sanningar. Han utpekar för sina åhörare det offer, som blifvit gjordt för det fallna släktet. Han betygar, att ett oändligt pris blifvit betaldt för människans återlösning. Vägen har blifvit öppnad för henne att få sitta med Jesus på hans tron. Genom Guds änglar sättes jorden i förbindelse med himmelen, och allt, hvad människan gör, vare sig godt eller ondt, är uppenbart för den eviga rättvisans ögon.Ag 489.1

    Sålunda talar sanningens försvarare. Trogen bland de trolösa, principfast bland de principlösa står han såsom Guds representant, och hans röst ljuder som en röst från himmelen. Ingen fruktan, ingen bedröfvelse, ingen nedslagenhet i ord eller blick skönjes hos honom. Stark i medvetandet om sin oskuld, rustad med sanningens harnesk, fröjdar han sig öfver den förvissningen, att han är ett Guds barn. Hans ord ljuda som ett segerrop öfver krigslarmet. Han bedyrar, att den sak, åt hvilken han har ägnat sitt lif, är det enda verk, som aldrig kan gå under. Om än han förgås, så skall dock evangelium aldrig förgås. Gud lefver, och hans sanning skall segra.Ag 489.2

    Många, som den dagen sågo honom, “sågo hans ansikte likasom en ängels ansikte”. 2Apg. 6:15.Ag 489.3

    Aldrig förut hade denna skara lyssnat till sådana ord som dessa. De kommo hjärtats känslosträngar att dallra äfven hos de mest förhärdade. De tydliga och öfverbevisande sanningarna omstörtade villfarelsens fästen. Ljuset bröt in i mångas sinnen, som se- dermera följde dess strålar. De sanningar, som den dagen uttalades, skulle uppskaka hela folk och fortlefva genom hela tiden, utöfvande sin inflytelse på människors hjärtan, då de läppar, som uttalade dem, voro tillslutna i en martyrs graf.Ag 489.4

    Aldrig förut hade Nero hört sanningen framställas, såsom den blef framställd vid detta tillfälle. Aldrig förut hade hans eget lifs förskräckliga brottslighet blifvit så klart uppenbarad för honom. Himmelens ljus genomträngde hans själ, och han skälfde af fasa vid tanken på att han, världens störste monark, slutligen skulle framstå inför en högre domstol och mottaga en rättvis dom för sina handlingar. Han blef förskräckt för apostelns Gud, och han vågade icke fälla någon dom öfver Paulus, mot hvilken ingen beskyllning hade blifvit bevisad. En känsla af bäfvan underkufvade för en tid hans blodtörstiga andaAg 490.1

    För ett ögonblick öppnades himmelens portar för den ogudaktige och förhärdade Nero, och dess frid och renhet syntes honom önskvärd. I detta ögonblick ljöd nådens kallande röst i hans själ. Men endast för ett ögonblick gaf han tanken om förlåtelse rum. Därpå gaf han befallning, att Paulus skulle föras tillbaka till sin fängesecell ; och då dörren till cellen stängdes igen bakom Guds budbärare, blef omvändelsens dörr för evigt tillsluten för den romerske kejsaren. Ingen himmelsk ljusstråle skulle någonsin mer genomtränga det mörker, som omslöt honom. Han skulle snart drabbas af Guds straffdom.Ag 490.2

    Icke lång tid därefter afseglade Nero på sin nesliga expedition till Grekland, där han ådrog sig själf och sitt kejsardöme stor vanära genom sin föraktliga lösaktighet. Med pomp och ståt återvände han till Rom, där han omgaf sig med sitt hoffolk och nedlät sig till de mest afskyvärda utsväfningar. Midt under denna skändliga tillställning nåddes deras öron af ett stojande uppror ute på gatorna. Ett bud utskickades för att inhämta orsaken därtill, och det kom tillbaka med den fasaväckande nyheten, att Galba, i spetsen för en arméstyrka, var i hastigt antågande mot Rom samt att uppror hade redan utbrutit i staden och att gatorna voro uppfyllda af en uppretad pöbel, som hotade kejsaren och alla hans försvarare med död och som nu hastigt rusade fram mot palatset.Ag 490.3

    I denna farofulla stund hade Nero ej, såsom den trogne Paulus, en mäktig och nådig Gud att förlita sig på. Ryggande tillbaka för det lidande eller kanske tortering, som han möjligen komme att få uthärda från pöbelns händer, tänkte den usle tyrannen taga sig själf afdaga, men hans mod svek honom i det kritiska ögonblicket. Han förlorade helt och hållet modet och företog en vanhederlig flykt till ett landtställe några mil därifrån. Hans flykt var dock förgäfves, ty hans gömställe blef snart upptäckt, och när ryttarne, som voro honom på spåren, nalkades, anlitade han en träls bistånd och tilldelade sig själf ett dödssår. Sålunda fick den grymme tyrannen Nero sluta sina dagar vid den tidiga åldern af endast trettiotvå år.Ag 491.1

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents