Kapitel XVIII—Predikande bland hedningarna.

Från Antiokia i Pisidien foro Paulus och Barnabas till Ikonium. Här, liksom i Antiokia, började de sin verksamhet i en synagoga bland sitt eget folk, och de rönte god framgång: “En stor mäng af både judar och greker trodde”. Men det gick i Ikonium som på andra platser, där apostlarna verkat: “De judar, som icke trodde, uppviglade och retade hedningarnas sinnen mot bröderna”.Ag 175.1

Apostlarna läto sig dock icke afvändas från sin mission, ty många blefvo intresserade och antogo Kristi evangelium. Trots motstånd, afund och fördom fortsatte de sin verksamhet och “talade frimodigt i förtröstan på Herren”, och Gud “gaf vittnesbörd till sin nåds ord, låtande tecken och under ske genom deras händer”. Dessa bevis på Guds närvaro och välsignelse hade en kraftig inflytelse på dem, hvilkas sinnen voro mottagliga för Andens öfverbevisning, och ytterligare många anammade evangelii budskap.Ag 175.2

Den omständigheten, att det af apostlarna förkunnade budskapet vann allt flera anhängare, väckte afund och hat hos de otrogna judarna, som föresatte sig att med ens göra slut på apostlarnas verksamhet. Genom falska och öfverdrifna rapporter lyckades de hos stadens myndigheter väcka farhågor för att hela staden möjligen kunde uppviglas till uppror. De förklarade, att ett stort antal folk sällade sig till apostlarna, och de antydde, att under denna rörelse låg någon hemlig och farlig afsikt.Ag 176.1

På grund af sådana beskyllningar blefvo apostlarna gång på gång förda inför myndigheterna. De försvarade emellertid sig själfva med en sådan klarhet och vishet och deras framställning af hvad de lärde var så sansadt och sammanhängande, att det hela gjorde ett kratftigt intryck till deras fördel. Myndigheterna vågade ej döma dem, ehuru de hyste fördomar mot dem på grund af de falska uppgifter, som kommit till deras öron om dem. De nödgades medgifva, att hvad Paulus och Barnabas lärde gjorde människorna till dygdiga och laglydiga medborgare samt att stadens moral och ordning skulle förbättras, om deras läror blefve antagna.Ag 176.2

Sanningens budskap blef vida kändt genom det motstånd, som lärjungarna rönte. Judarna sågo, att deras försök att hindra den nya lärans utbredande hade endast till följd, att allt flera antogo den. “Menigheten i staden söndrade sig, och somliga höllo med judarna, och somliga med apostlarna”.Ag 176.3

Denna vändning i saken gjorde judarnas ledare så uppbragta, att de beslöto med våld vinna sitt mål. Genom att uppegga den okunniga, stojande pöbeln lyckades de åstadkomma ett upplopp, hvars orsak tillskrefs lärjungarnas lära. Genom denna falska beskyllning hoppades de kunna vinna öfverhetens bistånd för verkställandet af sitt beslut. De ämnade ej gifva apostlarna något tillfälle att försvara sig, utan låta pöbeln träda emellan och göra slut på Paulus’ och Barnabas’ verksamhet genom att stena dem.Ag 176.4

Några otrogna, som voro vänligt stämda mot apostlarna, varnade dem för judarnas ondskefulla afsikter och uppmanade dem att icke onödigtvis blottställa sig för pöbelns raseri, utan fly för att rädda sina lif. Paulus och Barnabas lämnade därför obemärkt Ikonium, och de troende fingo en tid ensamma sköta om arbetet där i staden. Apostlarna hade dock för afsikt att vid ett lugnare tillfälle återvända och fullborda det påbegynta arbetet.Ag 177.1

I hvarje tidsålder och i hvarje land ha Guds tjänare mött bittert motstånd från dem, som uppsåtligen förkastat himmelens ljus. Ofta hafva evangelii fiender genom falska beskyllningar skenbarligen vunnit seger och tillspärrat vägen, så att Guds tjänare ej kunnat nå folket. Men sådana segrar äro endast tillfälliga, och när verksamheten åter upptages, har Gud ofta gifvit sanningen de största segrar och iståndsatt sina tjänare att upprätta härliga åminnelser till Guds namns ära.Ag 177.2

Drifna genom förföljelse från Ikonium, gingo apostlarna till Lystra och Derbe i Lyakonien. Dessa städer voro till största delen bebodda af vidskepliga hedningar, bland hvilka dock funnos några, som voro villiga att lyssna till evangelii budskap och att anamma det. På dessa platser och i den omgifvande landsbygden beslöto nu apostlarna att verka i hopp om att undvika judisk fördom och förföljelse.Ag 177.3

I Lystra fanns ingen judisk synagoga, oaktadt några judar voro bosatta i staden. Många af Lystras invånare förrättade sin gudstjänst vid ett tempel, som var invigdt åt Jupiter. När Paulus och Barnabas anlände till staden och begynte förklara evangelii enkla sanningar, sökte många förbinda deras lära med sina egna, med Jupiters dyrkan förbundna vidskepelser.Ag 178.1

Apostlarna sökte upplysa dessa afgudadyrkare om Gud, Skaparen, och om hans Son, människosläktets Frälsare. De drogo först deras uppmärksamhet till Guds underbara verk i naturen — solen, månen och stjärnorna, årstidernas sköna ordningsföljd, de majestätiska snöbekrönta bergen, de resliga träden och andra olika naturunder, som uppenbarade en vishet, som öfvergår all mänsklig fattningsförmåga. Genom dessa den Allsmäktiges under fäste apostlarna hedningarnas tankar på världsalltets store härskare.Ag 178.2

Sedan apostlarna tydliggjort dessa grundsanningar rörande Skaparen, framhöllo de för stadens invånare Guds Son, som kom från himmelen till vår värld, emedan han älskade människors barn. De omtalade hans lif här på jorden och hans mission, hans förkastande af dem han kom för att frälsa, hans förhör och korsfästelse, hans uppståndelse och hans uppfarande till himmelen för att där blifva människans ställföreträdare. Sålunda predikade Paulus och Barnabas med ande och kraft Guds evangelium i Lystra.Ag 178.3

Vid ett tillfälle, då Paulus predikade till folket om Kristus såsom de sjukas och lidandes helbrägdagörare och hjälpare, såg han bland sina åhörare en krympling, hvars ögon voro fästa på honom och som mottog och trodde hans ord. Paulus kände djupt medlidande för den olycklige mannen, och han såg, att mannen hade “tro till att varda hulpen”. Midt i en församling af afgudadyrkare befallde Paulus krymplingen att stå på sina fötter. Hittills hade den olycklige mannen endast kunnat intaga en sittande ställning; men på Paulus’ befallning stod han nu genast för första gången i sitt lif upp på sina fötter. I och med denna trosöfning erhöll han styrka, och den, som varit en krympling, “sprang upp och begynte gå”.Ag 178.4

“Då folket såg, hvad Paulus hade gjort, upphofvo de sin röst och sade på lyakoniska: Gudarna hafva stigit ned till oss i människogestalt”. Denna förklaring öfverensstämde med en tradition bland dem, nämligen att gudarna ibland besökte jorden. Barnabas kallade de Jupiter, gudarnas fader, på grund af hans ärevördiga utseende, hans värdiga hållning samt hans milda och medlidsamma anletsdrag. Paulus trodde de vara Merkurius, “emedan han var den, som förde ordet”, var ifrig och liflig samt vältalig, i det han varnade och förmanade.Ag 179.1

Invånarna i Lystra ville visa sin tacksamhet och öfvertalade därför Jupiters präst att bevisa apostlarna ära, i det han “förde fram oxar och kransar till portarna och ville offra tillika med folket”. Paulus och Barnabas, som hade dragit sig undan för att hvila, visste ingenting om de förberedelser som blifvit gjorda, förrän de fingo höra ljudet af musik och entusiastiska rop från en stor folkskara, som samlats omkring huset, där de uppehöllo sig.Ag 179.2

När apostlarna fingo reda på orsaken till besöket och det larmande jublet, “refvo de sönder sina kläder och sprungo ut bland folket”, i hopp om att kun- na hindra vidare demonstrationer. Med stark, genomträngande röst, som kunde höras öfver folkets larm, gjorde Paulus anspråk på allas uppmärksamhet, och när tumultet “slutligen upphörde, sade han: “I män, hvarför gören I detta? Äfven vi äro människor, af samma natur som I, och förkunna eder evangelium, att I skolen omvända eder från dessa fåfängliga gudar till den lefvande Guden, som har gjort himmelen och jorden och hafvet och allt som är i dem, hvilken i de förgångna tidsåldrarna har tillåtit alla hedningar att gå sina egna vägar, och likväl har han icke låtit sig vara utan vittnesbörd, görande godt, från himmelen gifvande oss regn och fruktbara tider och mättande våra hjärtan med mat och glädje”.Ag 179.3

Oaktadt apostlarna bestämdt förnekade, att de voro gudar och oaktadt Paulus sökt rikta folkets uppmärksamhet till den sanne Guden såsom det enda väsen, som är värdigt att mottaga hyllning, var det nästan omöjligt att afvända hedningarna från att offra. Så fast öfvertygade voro de, att dessa män verkligen voro gudar, och så stor var deras entusiasm, att de ogärna ville medgifva sitt misstag. Enligt den bibliska berättelsen var det “med möda” folket stillades.Ag 180.1

Stadsborna resonnerade nu om hur de hade med egna ögon sett den undergörande kraft, som utöfvades af apostlarna. De hade sett en krympling, som aldrig förut varit i stånd att gå, fröjda sig öfver fullständig återställelse till hälsa och krafter. Endast efter mycket öfvertalande och många förklaringar rörande sin egen och Barnabas mission såsom representanter af himmelens Gud och af hans Son, den store helbrägdagöraren, lyckades Paulus få folket till att afstå från verkställandet af sitt beslut.Ag 180.2

Paulus’ och Barnabas’ verksamhet i Lystra blef plötsligt afbruten på grund däraf, att vissa illvilliga judar från Antiokia och Ikonium vid underrättelsen om apostlarnas framgång bland Lyakoniens invånare föresatt sig att förfölja dem. Dessa judar kommo till Lystra och lyckades där snart hos folket uppväcka samma bitterhet, som låg på djupet af deras egna hjärtan. Genom falska beskyllningar lyckades de inbilla dem, som nyss förut betraktat Paulus och Barnabas såsom gudomliga väsen, att de i verkligheten voro värre än mördare och hade följaktligen förtjänat döden.Ag 181.1

Stadsbornas missräkning, när de blifvit förhindrade att offra åt apostlarna, gjorde det nu lättare för dem att slå helt om, hvilket de också gjorde med en ifver liknande den de visade, när de upphöjde dem som gudar. Uppeldade af judarna, lade de nu planer för att angripa apostlarna med våld. Judarna uppmanade dem att icke låta Paulus tala, föregifvande som orsak, att han komme att förtrolla folket, om han finge tillfälle därtill.Ag 181.2

Evangelii fiender verkställde också dessa sina mordiska planer. Invånarna i Lystra gåfvo efter för det onda inflytandet, och grepos af ett sataniskt raseri, så att de togo Paulus till fånga och stenade honom. Aposteln trodde nu, att hans slut hade kommit. Han påmindes lifligt om den grymma del han utfört, då Stefanus’ stenades till döds. Svårt skadad och utmattad af smärta, föll han till marken, och de “släpade honom ut ur staden, menande, att han var död”.Ag 181.3

I denna mörka och pröfvande stund förblefvo de troende i Lystra, hvilka blifvit omvända till Jesu lära genom Paulus’ verksamhet, ståndaktiga och trogna mot sanningen. Fiendernas orimliga motstånd och grymma förföljelse tjänade endast till att stadfästa dessa nitiska bröder i deras tro; och nu, trots fara och förolämpning, visade de sin trohet genom att sörjande samla sig omkring Paulus', såsom de förmodade, döda kropp.Ag 182.1

Huru förvånade blefvo de icke, när, midt under deras gråt och klagan, aposteln plötsligt lyfte upp sitt hufvud och stod upp med lof och tacksägelse på sina läppar! För de troende var denna oväntade återställelse af Guds tjänare ett under af gudomlig makt och liksom en försäkran, att himmelen bifallit deras förändring af tro. Deras glädje var obeskriflig, och de prisade Gud med förnyad tro och förtröstan.Ag 182.2

Bland dem, som blifvit omvända i Lystra och som varit ögonvittne till Paulus’ lidanden, var en yngling, som efteråt skulle blifva en framstående arbetare för Herren och som med aposteln skulle dela de fröjder och pröfningar, som äro förbundna med banbrytarens verksamhet på hårda missionsfält. Denne ynglings namn var Timoteus. När Paulus släpades ut ur staden, var denne yngling en af dem, som samlades omkring den synbarligen liflösa kroppen och som såg honom, illa skadad och betäckt med blod, stå upp på sina fötter och prisa Gud, som låtit honom få lida för Kristi skull.Ag 182.3

Dagen efter Paulus blifvit stenad, gingo apostlarna till Derbe, där Gud välsignade deras verksamhet, så att många själar blefvo vunna för Kristus. Men “sedan de hade förkunnat evangelium i den sta- den och gjort många till lärjungar”, var hvarken Paulus eller Barnabas nöjd med att fara till nya platser, förrän de i tron stadfäst de nyomvända, som de en tid nödgats lämna utan någon tillsyn på de platser, där de nyligen verkat. Oförskräckta för hotande faror, “vände de tillbaka till Lystra och till Ikonium och till Antiokia, styrkande lärjungarnas själar, förmanande dem att förblifva i tron”. Många hade anammat evangelii glada budskap och hade sålunda blottställt sig för vanära och motstånd. Dessa sökte aposteln stadfästa i tron, så att det utförda verket måtte blifva beståndande.Ag 182.4

Såsom en viktig faktor i de nyomvändas andliga förkofran lade apostlarna sig vinning om att omgärda dem med evangelii betryggande förordningar. Församlingar bildades på alla platser i Lyakonien och Pisidien, där det fanns troende. Män valdes för de olika församlingssysslorna, och behörig ordning och system infördes för verkställandet af alla angelägenheter, som hörde till de troendes andliga välfärd.Ag 183.1

Detta var i harmoni med den gudomliga planen att förena alla troende till en kropp i Kristus, och Paulus följde noga detta framgångssätt under hela sin verksamhet. På alla platser, där själar genom Paulus’ verksamhet anammade Kristus såsom sin Frälsare, blefvo de på behörig tid organiserade till församling. Detta skedde äfven när de troende voro blott få till antalet. De kristna blefvo sålunda undervisade om hur de skulle vara hvarandra till hjälp, ihågkommande löftet: “Hvarest två eller tre äro församlade i mitt namn, där är jag midt ibland dem”.^{1Matt. 18:20.}Ag 183.2

Och Paulus glömde ej de församlingar, som han sålunda upprättat. Vården om dem hvilade på hans sinne med ständigt tilltagande tyngd. Huru liten de troendes grupp än var, hyste han en ständig ängslan för dess välfärd. Han vakade ömt öfver de små församlingarna, ty han insåg, att de voro i behof af särskild omvårdnad för att dess medlemmar skulle kunna stadfästas i sanningen och lära sig att med flit och uppoffring verka för sin omgifning.Ag 184.1

I alla sina sträfvanden att främja missionen sökte Paulus och Barnabas följa Kristi exempel med hänsyn till villig uppoffring samt trogen och nitisk verksamhet för själars frälsning. De rådfrågade sig icke med sina naturliga böjelser eller togo hänsyn till personliga bekvämligheter, utan med ifrig bön och oeftergifligt nit utsådde de sanningens säd. Och i det apostlarna verkade, voro de måna om att gifva dem, som anammade evangelium, praktisk undervisning, som kunde blifva till oberäkneligt värde för dem. Denna anda af brinnande ifver och gudsfruktan gjorde ett varaktigt intryck på de nyomvändas sinnen med hänsyn till den stora betydelsen af evangelii budskap.Ag 184.2

När begåfvade män blefvo omvända, såsom t. ex. Timoteus, voro Paulus och Barnabas angelägna om att visa dem nödvändigheten af att verka i Herrens vingård. Och när apostlarna gingo till en ny plats, förlorade icke dessa män sin tro, utan tillväxte i tro och kunskap. De hade blifvit troget undervisade rörande Herrens väg och hade äfven blifvit lärda, huru de kunde oegennyttigt, nitiskt och oupphörligt verka för sina medmänniskors frälsning. Denna omsorgsfulla undervisning för de nyomvända var af stor be tydelse för den underbara framgång, som utmärkte apostlarnas verksamhet, då de predikade evangelium i hedniska länder.Ag 184.3

Den första missionsresan var nära fullbordad. Öfverlämnande de nybildade församlingarna åt Herrens omvårdnad, foro apostlarna till Pamfylien, “och sedan de hade förkunnat ordet i Perge, foro de ned till Attalia och seglade därifrån till Antiokia”.Ag 185.1

* * * * *