Faderns kärlek

När sonen var ett långt stycke från sitt hem såg hans far vandraren. Hans första tanke gick till hans upproriske son som lämnat honom för många år sedan och gett sig in på syndens ohämmade väg. Faderskänslorna upprördes. Trots alla förfallets kännetecken kände fadern igen sin egen avbild. Han väntade inte på att hans son skulle komma hela vägen till honom, utan han skyndade honom till mötes. Han klandrade inte sin son trots att han genom synden dragit över sig själv så mycket lidande. I stället skyndade fadern att med det ömmaste medlidande och förbarmande ge honom bevis på sin kärlek och tecken på sin förlåtelse.VFF1 331.2

Trots att hans son var utmärglad och hans ansiktsdrag tydligt angav att ett tygellöst liv låg bakom honom, och även om han var klädd i en tiggares trasor och hans nakna fötter var smutsiga av vägens damm, rördes fadern till ömmaste medlidande när hans son kastade sig på marken i ödmjukhet inför honom. Fadern stod inte där på avstånd i sin egen värdighet, och han var inte heller fordringsfull. Han talade inte till sin son om hans förflutna liv i synd, .för att få honom att känna hur lågt han hade sjunkit. Han lyfte upp sin son och kysste honom. Han slöt den upproriske sonen till sitt bröst, svepte sin dyrbara mantel omkring hans nästan nakna kropp. Han slöt honom till sitt bröst med en sådan värme och visade ett sådant medlidande att om sonen någonsin hade tvivlat på sin fars godhet och kärlek, kunde han inte göra det längre. Om han hade en känsla av sin synd när han beslöt sig för att återvända till sin fars hus, hade han nu en ännu djupare förnimmelse av sin otacksamma väg när han blev mottagen på detta sätt. Hans hjärta var redan tidigare besegrat, men nu var det förkrossat, därför att han så hade sårat sin fars kärlek.VFF1 332.1

Den ångrande, darrande sonen, som storligen hade fruktat att han var utstött från sonens rätt, var helt oförberedd på ett sådant mottagande. Han visste att han inte hade förtjänat det, och han erkände den synd han begått när han lämnade sin far: “Fader, jag har syndat mot himmelen och inför dig; jag är icke mer värd att kallas din son.” (Luk. 15: 21.) Han tiggde om att få räknas som en av faderns anställda tjänare. Men fadern gav befallning till sina tjänare att ge honom särskilda bevis på respekt och klä honom som om han alltid hade varit hans egen lydige son.VFF1 332.2