Till sådana som förkastar tillrättavisning*

Aposteln Paulus säger klart, att israeliternas erfarenhet under ökenvandringen har blivit nedtecknad till lärdom för oss som lever i denna tid, för oss som har tidernas ände inpå oss. Vi menar inte att de faror vi är utsatta för är mindre än hebr6ernas, utan tvärtom större. Det kommer att finnas frestelser till avundsjuka och missnöje. Det kommer att råda öppet uppror, precis som det som är nedtecknat från det forna Israel. Det kommer alltid att finnas en anda av uppror mot tillrättavisning av synder och fel. Men skall tillrättavisningens röst tystas ner på grund av detta? Om det är så befinner vi oss inte i någon bättre situation än de olika samfunden i vårt land, vilka är rädda för att gripa sig an folkets villfarelser och förhärskande synd.VFF1 371.1

De som Gud har avskilt såsom rättfärdighetens förkunnare har ett allvarligt ansvar, som lagts på dem att tillrättavisa folkets synder. Paulus uppmanade Titus: “Så skall du tala; och du skall förmana och tillrättavisa dem med all myndighet. Låt ingen förakta dig.” (Tit. 2: 15.) Det finns alltid sådana som förkastar dem som vågar tillrättavisa synder, men det finns tillfällen då tillrättavisning måste ges. Paulus gav rikt linjer till Titus att tillrättavisa en särskild grupp människor skarpt, för att de skulle bli sunda i tron. Människor av skilda slag, som sammanförs i församlingens gemenskap, har olika egenheter och brister. När dessa utvecklas krävs det tillrättavisning. Om de som väljs till viktiga ansvarsställningar, aldrig förebrådde eller med stränghet tillrättavisade någon, skulle det snart råda ett fördärvligt förhållande, som storligen skulle vanära Gud. Hur skall då tillrättavisning ges? Aposteln svarar: “Med allt tålamod och med undervisning i alla stycken.” (2 Tim. 4: 2.) Principer borde framhållas och tillämpas på dem - som behöver tillrättavisas, men Guds folks brister skulle aldrig få passera med likgiltighet.VFF1 371.2

Det kommer alltid att finnas människor som förkastar tillrättavisning och vilkas känslor vänder sig emot den. Det är inte behagligt att få veta att man har fel. I nästan varje fall där tillrättavisning är nödvändig, finns det några som fullständigt har förbisett att Herrens Ande har sårats och hans verk blivit vanärat. Denna grupp människor känner medlidande med dem som behöver tillrättavisning, därför att personliga känslor har sårats. All denna ohelgade sympati gör sympatisörerna delaktiga i dens synd som tillrättavisats. I nio fall av tio skulle den som tillrättavisats, om han lämnats med sina skuldkänslor, ha kunnat bli hjälpt till att inse sin synd och därigenom ha förändrat sig. Obehöriga och ohelgade sympatisörer lägger en helt och hållet felaktig mening i tillrättavisarens motiv och i den givna tillrättavisningens natur, och genom att sympatisera med den tillrättavisade leds denne till att känna att han verkligen har blivit förorättad. Resultatet blir att hans känslor gör uppror mot den som endast gjort sin plikt. De som troget Utför sina obehagliga plikter under känslan av sitt eget ansvar för Gud kommer att få del av hans välsignelser. Gud väntar av sina tjänare att de alltid skall vara ivriga att göra hans vilja. I apostelns uppfordran till Timoteus uppmanas han: “Predika ordet, träd upp i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa, förmana med allt tålamod och med undervisning i alla stycken.” (Vers 2.)VFF1 372.1

Hebréerna var inte villiga att underordna sig Herrens ledning och begränsningar. De ville gå sin egen väg, följa sitt eget sinnes ledning och kontrolleras av sitt eget omdöme. Hade de lämnats fria att göra detta, skulle inga klagomål ha kommit mot Moses, men de var rastlösa under de rådande begränsningarna.VFF1 373.1