Löftens helighet

När det i våra bröders närvaro ges ett muntligt eller skriftligt löfte om att ge ett visst belopp, är dessa bröder synliga vittnen till kontraktet mellan Gud och oss. Löftet har inte getts till en människa, utan till Gud, och är som ett skriftligt löfte som ges till en medmänniska. Ingen juridisk förbindelse om betalning av pengar är mera bindande för en kristen än ett löfte som getts till Gud.VFF1 593.1

Personer som på så sätt lovar något till sina medmänniskor tänker vanligen inte på att be om att få bli befriade från ett sådant löfte. Ett löfte som getts till Gud, alla goda gåvors givare, är av ännu större vikt. Varför skulle vi då försöka att befria oss ifrån våra löften till Gud? Betraktar människor sina löften mindre bindande därför att de getts till Gud? Kr ett löfte mindre viktigt därför att det inte kommer att leda till en domstolsprövning? Vill en människa som bekänner sig vara frälst genom Jesu Kristi oändliga offerblod, “röva från Gud,,? Kr inte hans löften och handlingar vägda på den himmelska domstolens rättfärdiga vågskål?VFF1 593.2

Envar av oss har en sak oavgjord i den himmelska domstolen. Skall vårt sätt att vara, tynga vågskålen mot oss? Ananias’ och Safiras fall var av den mest försvårande karaktär. Genom att behålla en del av försäljningssumman, ljög de för den helige Ande. På samma sätt ”,ilar skuld över varje person i förhållande till förbrytelsen.VFF1 593.3

När människors hjärtan har uppmjukats av Guds Andes närvaro, är de mer öppna för intryck av den helige Ande, och beslut görs att förneka själviskheten och offra till Guds sak. Det är när gudomligt ljus med ovanlig klarhet och kraft lyser in i sinnets kamrar som den naturliga människans känslor övervinns och själviskheten förlorar sin kraft över hjärtat och en längtan väcks att likna förebilden, Jesus Kristus, genom att praktisera självförnekelse och välgörenhet. Den naturliga människans sinnelag blir då vänligt och medlidsamt mot förlorade syndare och hon gör ett högtidligt löfte till Gud, precis som Abraham och Jakob gjorde. Himmelska änglar är närvarande vid sådana tillfällen. Kärlek till Gud och kärlek till människor triumferar över själviskhet och kärlek till världen. I synnerhet ar detta fallet när en förkunnare i Guds Ande och kraft framställer återlösningsplanen, som lades av himmelens Majestät i korsets offer. Av följande skriftställen kan vi se hur Gud ser på ämnet löften: “Mose talade till Israels barns stamhövdingar och sade: Detta ar, vad Herren har bjudit: Om någon gör ett löfte at Herren eller svär en ed, genom vilken han förbinder sig till återhållsamhet i något stycke, så skall han icke sedan bryta sitt ord; han skall I alla stycken göra, vad hans mun har talat.” (4 Mos. 30:1,2.) “Låt icke din mun draga skuld över hela din kropp; och säg icke inför Guds sändebud, att det var ett förhastande. Icke vill du, att Gud skall förtörnas för ditt tals skull, så att han fördärvar dina händers verk.” (Pred. 5:5.) “Så kommer jag då till ditt hus med brännoffer, jag vill infria mina loften till dig, dem, till vilka mina löppar öppnade sig och som min mun uttalade i min nöd.” (Ps. 66:13, 14.) “Det är farligt för en människa att obetänksamt helga något och att överväga sina löften, först när de äro gjorda.” (Ords. 20: 25.) “Om du har gjort ett löfte åt Herren, din Gud skall du icke dröja att infria det, ty Herren, din Gud, skall förvisso utkräva det av dig, och synd kommer att vila på dig. Men om du underlåter att göra något löfte, så kommer icke därigenom synd att vila på dig. Vad dina läppar hava talat skall du hålla och göra i enlighet med det frivilliga löfte du har givit Herren, din Gud, och uttalat med din mun.” (5 Mos. 23:21-23.) “Gören löften och infrien dem åt Herren, eder Gud; alla de som äro omkring honom bäre fram skänker åt den Fruktansvärde.” (Ps. 76:12.) “I ohelgen det, I det att I sägen: ‘Herrens bord kan man gärna forsumma, och den spis, som gives därtill, behöver man icke akta!’ Ja, I sägen: ‘Icke är det mödan värt!’, och så handhaven I det vanvördigt, säger Herren Sebaot. När I alltså frambären eder offergåva, då fören I fram, vad ‘Som är rövat och vad som är lytt och svagt. Skulle jag hava behag till sådana gåvor av eder hand? säger Herren. Nej, förbannad vare den bedragare, som i sin hjord har ett djur av hankön, men ändå, när han har gjort ett löfte, offrar åt Herren ett djur, som icke duger. Ty jag är en stor konung, säger Herren Sebaot, och mitt namn är fruktansvärt bland folken.” (Mal. 1 :12-14.)VFF1 593.4

Gud låter människan medverka i arbetet för medmänniskors frälsning. Hon kan samarbeta med Kristus genom att göra barmhärtighets- och välgörenhetshandlingar. Men hon kan inte återlösa dem, eftersom hon inte kan tillgodose den överträdda rättfärdighetens krav. Detta kan endast Guds Son göra, genom att lägga sin härlighet och ära åt sidan, kläda sin gudomlighet i mänsklighet, och komma ned till jorden för att förödmjuka sig själv och utgjuta sitt blod för människosläktet.VFF1 595.1

Då Kristus bjöd sina lärjungar, att gå “ut i hela världen och predika evangelium för allt skapat”, anvisade han människan uppgiften att sprida evangeliet. Men medan somliga går ut för att predika, kallar han på andra att efterkomma hans krav på dem att ge tionde och offer för att uppehålla Guds tjänare och sprida den tryckta sanningen ut över landet. Detta är Guds medel att upphöja människan. Det är just det arbete som hon behöver, ty det vill väcka hennes hjärtas djupaste sympatier och frammana och öva sinnets högsta förmågor.VFF1 595.2