Utsugare av jorden

En klass hade antecknats som jordens utsugare. Medan den gudomlige domarens genomträngande blick vilade på dessa, uppenbarades deras försummelsesynder mycket klart. Med bleka, darrande läppar erkände de att de hade varit förrädare när det gällde det heliga ansvar de hade fått. De hade fått varningar och förmåner, men de hade inte aktat på dem och inte dragit nytta av dem. De kunde nu se att de alltför mycket hade överskattat Guds nåd. De hade visserligen inte sådana bekännelser att göra som de brottsliga och fördärvade, men likt fikonträdet kom förbannelsen över dem därför att de inte hade burit frukt och därför att de inte hade använt de gåvor som hade anförtrotts dem.VFF1 561.2

Denna klass hade gjort själviskheten till det högsta, och arbetade endast för själviska intressen. De var inte rika inför Gud, och inte heller hade de besvarat hans vädjan till dem. Även om de bekände sig vara Kristi tjänare, hade de inte fört några människor till honom. Hade Guds verk varit beroende av deras ansträngningar, skulle det ha avmattats, ty de undanhöll inte endast sina medel som Herren lånat dem, utan de undanhöll också sig själva. Men dessa kunde nu inse och erkänna att de, genom att de intagit en ansvarslös ställning till Guds sak och Guds verk, hade placerat sig själva på hans vänstra sida. De hade haft tillfällen, men hade inte gjort det arbete de kunde och borde ha gjort.VFF1 562.1

Namnen på alla som bekände sanningen omnämndes. En del fick anmärkningar för sin otro, andra för att de hade varit ovilliga tjänare. De hade tillåtit andra att göra arbetet i sin Mästares vingård och bära det tyngsta ansvaret, medan de själviskt tjänade sina egna timliga intressen. Hade de utvecklat, de förmågor som Gud gett dem, kunde de ha varit pålitliga bärare av bördor och arbetat för sin Mästares intressen. Domaren sade: “Alla kommer att dömas efter sin tro och efter sina gärningar.” Hur levande framstod inte försummelsen, och hur vist var inte Guds arrangemang att ge varje människa ett arbete som hon kunde utföra för att befrämja Guds verk och sina medmänniskors frälsning. Envar måste uppenbara en levande tro i sin familj och i sitt grannskap, genom att visa vänlighet mot de fattiga, sympatisera med de bekymrade, engagera sig i missionsarbete och med sina medel hjälpa till i Guds verk. Men likt Meros, (se Dom. 5:23) vilade Guds förbannelse över dem för det som de inte gjort. De hade älskat att göra det arbete som förde med sig den största vinningen här i livet, och vid deras namn i dagboken där deras goda gärningar skulle ha stått var det sorgligt blankt.VFF1 562.2