Hustrur som medarbetare

Om Gud har kallat en man att predika sanningen för vår tid, ‘så är hans fru nära förenad med honom i detta verk. Om dessa män i sanning är kallade av Gud, kommer dessa tjänare att veta hur viktig sanningen är. De står mellan de levande och de döda och söker efter förlorade, såsom den gör som måste redovisa sin förvaltning. Deras kallelse är allvarlig, och därför kan deras hustrur vara till stor välsignelse eller stor förbannelse för dem. De kan inspirera dem att tro, trösta dem när de är nere, uppmuntra dem att se upp till och förlita sig helt på Gud när deras tro sviktar. De kan också välja en motsatt väg. De kan se på den mörka sidan och tycka att de har en -svår lott. De visar inte sin tro på Gud, utan pratar i stället med sina män om sina prövningar och sin otro. De kan frossa i klagomål och bära på en negativ inställning, och på så sätt vara ett hinder och en förbannelse för sina män.VFF1 41.1

Jag såg att predikanternas hustrur -skulle hjälpa sina män i deras arbete och vara noggranna och försiktiga med det inflytande de utövar, ty de iakttas, och mer förväntas av dem än av andra. De bör vara föredömen i sin klädsel. Deras levnadssätt och samtal bör likaså inspirera till efterföljd och vara en livets väldoft i stället för motsatsen. Jag såg, att de bör ha en ödmjuk men ändå upphöjd uppfattning om sig själva. De bör inte samtala om sådant som inte är ägnat att inrikta andras sinnen mot det himmelska. Den stora frågan borde alltid vara: “Hur kan jag rädda min egen själ, och vara ett redskap som Gud kan använda att rädda andra.” Jag såg, att i det här fallet kan inget halvhjärtat arbete godtas av Gud. Han önskar hela vårt hjärtas intresse eller ingenting. Deras inflytande kommer avgjort och bestämt att vara antingen för eller emot sanningen. Antingen församlar de med Jesus, eller förskingrar de. En hustru som inte är helgad, är den största förbannelse som en predikant kan ha. De av Guds tjänare som har haft, och som är i en så olycklig situation att de har ett sådant förödande inflytande i sitt hem, måste fördubbla sin bön och vaksamhet och fatta ett fast beslut att inte låta detta mörker tynga ner dem. De måste hålla sig nära Herren, vara fasta och beslutsamma och leda sitt hem på ett rätt sätt, och själva vara föredömen i sitt liv, så att de kan ha Guds välbehag och änglars omsorg. Men om de ger efter för sina ohelgade livskamraters önskningar, vilar Guds misshag över deras boningar. “Herrens ark” kan inte förbli i huset, därför att de uppmuntrar dem och stöder dem i deras felaktiga handlingssätt.VFF1 41.2

Vår Gud kräver helhjärtad lojalitet. Det är farligt att driva gäck med Gud. Fordom fattade Akan begär till ett stycke guld och en babylonisk klädnad och gömde detta på ett hemligt ställe men hela Israel fick lida för det, ty de blev jagade av sina fiender. När Josua frågade om orsaken, sade Herren till honom: “Stå nu upp och helga folket och säg: Helgen eder till i morgon. Ty så säger Herren, Israels Gud: Något tillspillogivet finnes hos dig, Israel; du skall icke kunna stå emot dina fiender, förrän I skiljen det tillspillogivna från eder.” (Jos. 7: 13.) Akan hade syndat, och Gud förgjorde honom och hela hans hus, med allt det de ägde och tog på så sätt bort förbannelsen från Israel.VFF1 42.1

Jag såg att Guds Israel måste stå upp och förnya sin styrka i Gud genom att förnya och efterleva sitt förbund med honom. Begärelse, själviskhet, kärlek till pengar och kärlek till världen finns på alla håll bland dem som helighåller sabbaten. Dessa onda karaktärsdrag dödar Guds folks offeranda. De som har begärelse och längtan i sina hjärtan till dessa ting, är inte medvetna om det. Det har smugit sig på dem omärkligt. Om det inte rycks upp med roten, kommer deras fördärv att vara lika säkert som Akans. Många har tagit bort offret från Guds altare. De älskar världen med vad den har att ge, och om det inte sker en fullständig förvandling med dem, kommer de att förgås med världen. Gud har lånat dem medel. Det är inte deras egna, men Gud har gjort dem till sina förrådsförvaltare. Trots detta kallar de det för sitt eget och samlar högar av det. Men om Guds välsignande hand dras bort från det, hur snabbt är inte allt bortblåst. Behovet att offra för Gud måste finnas, en självförnekelse för sanningens skull. O, hur svag och bräcklig människan är! Hur kraftlös hennes arm! Jag såg att människans storhet snart kommer att bli till intet och hennes stolthet att krossas. Kungar och herrar, rika och fattiga kommer alla att förödmjukas, och Guds tillintetgörande plågor kommer över dem.VFF1 42.2