Avvisad gåva

Ett fruktansvärt mörker hade sänkt sig över den nation som hade förkastat sanningens ljus. Guds nåd som “uppenbaras till frälsning för alla människor” hade uppenbarats. Men Frankrike hade avvisat gåvan och valt mörkret framför ljuset. Det hade bevittnat Guds nåds kraft och helgelse i människohjärtat. Tusentals hade gripits av den gudomliga kraften. Städer och byar hade upplysts av dess härliga strålglans. De hade förkastat den himmelska gåva som de hade fått erbjudande om. De hade kallat det onda gott och det goda ont så länge, att de fallit offer för sitt eget självbedrägeri. Om nu folket verkligen trodde att de gjorde Guds vilja när de förföljde hans barn, så var de ändå trots sin uppriktighet inte oskyldiga. Det ljus som skulle ha räddat dem från att bli bedragna och från att befläcka sina själar med blodsskuld hade de medvetet förkastat.DSS 223.2

Just i den stora katedral där, närmare 300 år senare, förnuftets gudinna skulle sättas på sin tron av en nation som hade glömt den levande Guden, lovade de under högtidlig ed att utrota kätteriet. Åter satte sig processionen i rörelse. Frankrikes representanter började genomföra den uppgift som de under ed hade lovat att fullfölja. “Med korta mellanrum hade schavotter rests. På dessa skulle de protestantiska kristna brännas. Man hade ordnat det så att elden skulle tändas i det ögonblick konungen närmade sig. Processionen skulle stanna för att bevittna fullföljandet av dödsstraffen.” — Wylie, band 13, kap. 21. Den fruktansvärda tortyr som Kristi vittnen blev föremål för, är så fruktansvärd att vi inte skall relatera den i detalj. Men dessa martyrer vacklade inte ett ögonblick. En av dem svarade då han blev uppfordrad att avsvärja sig sin tro: “Jag tror bara på det som profeterna och apostlarna tidigare har förkunnat, det som alla de heliga trodde på. Min tro är så fast förankrad i Gud, att den skulle kunna stå emot helvetets förenade makter”. — D’Aubigné, History of the Reformation in Europe in the Time of Calvin, band 4, kap. 12.DSS 224.1