Lollarderna

Den lära som Wycliffe hade förkunnat, fortsatte att utbreda sig. Hans anhängare, som blev kända under namnet Wycliffeiter eller lollarder, reste inte bara över hela England utan också i andra länder. Överallt tog de kunskapen om evangelium med sig. När nu deras ledare var borta, arbetade förkunnarna med större iver än tidligare. Stora skaror samlades omkring dem för att lyssna till deras undervisning. Några av adeln, ja, till och med drottningen själv, hade blivit omvända. På många platser kunde man tydligt märka en förändring i folkets beteende. Den romerska kyrkans avgudabilder togs bort ur kyrkorna. Men snart bröt förföljelsens obarmhärtiga storm lös över dem som hade dristat sig till att ta Bibeln som sin vägledare. Den engelske monarken som ville stärka sin makt genom att tillförsäkra sig stöd från Rom, tvekade inte att offra reformatorerna. För första gången i Englands historia bestämdes det att anhängarna av evangelium skulle mista livet på bålet. Den ena martyren efter den andra föll. Sanningens försvarare bannlystes och plågades och kunde bara ropa ut sin smärta inför Guds öron. De förföljda reformatorerna fann sin tillflykt så gott de kunde ibland de lägre klasserna. De predikade på hemliga platser och gömde sig till och i med i jordhålor och bergsgrottor.DSS 91.3

Trots den häftiga förföljelsen kom under flera års tid en stilla, from, inträngande och tålmodig protest att göra sig gällande mot den rådande förvanskningen av den kristna läran. De kristna hade under denna tid endast en mycket begränsad kunskap om sanningen. De hade emellertid lärt sig att älska Bibeln och att tro på den. Därför uthärdade de också lidandet. Liksom lärjungarna på apostlarnas tid avstod många från sina jordiska ägodelar för att befrämja Kristi sak. De som fick tillåtelse att bo kvar i sina hem, tog gärna emot de bannlysta. När de själva blev förvisade, delade de med glädje de utstöttas öde. Det är sant att tusentals som fruktade för förföljarnas raseri vann frihet genom att avsvärja sig sin tro. De kom ut ur fängelserna, iförda botkläder som tillkännagav att de hade avsvurit sig sin tro. Men det fanns många, bland dem en del adliga liksom många fattiga, som vittnade om sanningen innanför tjocka fängelsemurar och “lollardtorn”. På sträckbänken och bålet gladde de sig över att aktas värdiga att få ta del i Kristi lidande.DSS 92.1

Papisterna hade inte lyckats få sin vilja igenom ifråga om Wycliffe under hans livstid. Deras hat kunde inte tillfredsställas så länge hans kropp vilade i fred i graven. Efter en order, som utsändes från kyrkomötet i Konstanz mer än 40 år efter hans död, grävdes hans ben upp och brändes offentligt. Askan kastades i en bäck i närheten. “Den bäcken”, säger en gammal författare, “förde hans aska till Avon, Avon förde den till Severn, Severn till den lilla sjön och därifrån fördes den till havet. Så blev Wycliffes aska en bild av hans lära, som nu spreds över hela världen.” — T. Fuller, Church History of Britain, band 4, sec. 2, par. 54. Hans fiender förstod litet av den symboliska betydelse som deras ondskefulla gärning fick.DSS 92.2

Det var genom att läsa Wycliffes skrifter som Johan Hus i Böhmen leddes till att förkasta många av de romerska villfarelserna och börja sitt reformationsverk. På det sättet blev sanningens säd utsådd i dessa två länder som låg så långt ifrån varandra. Från Böhmen sträckte sig verket till andra länder. Människors tankar vändes mot Gud som så länge hade varit glömd. En gudomlig hand förberedde vägen for den stora Reformationen.DSS 93.1