Livsåskådningar i konfrontation

“Läran om tillintetgörelse var en kall och skakande tanke. Läran om att man en gång skall stå till svars, betydde säker undergång. Himmelen var som koppar över mitt huvud och jorden som järn under mina fötter. Evigheten — vad var den? Och döden — vad var den? Ju mer jag funderade, dess oklarare blev det. Ju mer jag tänkte, dess mer förvirrad blev jag i mina slutsatser. Jag försökte sluta att tänka. Men jag kunde inte styra mina tankar. Jag hade det verkligen svårt. Men jag förstod inte orsaken till detta. Jag klagade och anmärkte. Men jag visste inte vem som hade skulden. Jag visste att något var fel. Men jag visste inte hur och var jag skulle finna det som var rätt. Jag sörjde, men utan hopp.DSS 309.2

Detta tillstånd fortgick under flera månader. “Plötsligt”, säger han, framstod Frälsarens karaktär levande för mitt sinne. Det tycktes mig som om det skulle finnas någon som var så god och medkännande att han ville försona våra överträdelser och frälsa oss ifrån syndens straff. Jag kände genast hur älsklig han måste vara. Jag föreställde mig, att jag skulle kunna kasta mig i hans armar och förlita mig på hans barmhärtighet. Men så kom frågan: Hur skulle man kunna bevisa att han existerade? Vid sidan om Bibeln fann jag att jag inte kunde finna några bevis för en sådan Frälsares existens eller ens bevis för ett framtida liv. . .DSS 309.3

Jag såg att Bibeln framställde just en sådan Frälsare som jag behövde. Och jag blev förvånad över att finna att en icke inspirerad bok kunde framställa principer, som så fullkomligt tillgodosåg en fallen världs behov. Jag blev tvungen att medge att Bibeln måste vara en uppenbarelse från Gud. Den blev min glädje. I Jesus fann jag en vän. Frälsaren blev för mig ‘den främste bland tiotusen’. Bibeln som tidigare varit mörk och motsägande, blev nu mina fötters lykta och ett ljus på min stig. Mitt sinne fann ro och tillfredsställelse. Jag fann att Herren Gud var en klippa mitt i livets hav. Bibeln blev nu den bok som jag studerade mest. Jag kan i sanning säga att jag läste den med stor glädje. Jag fann att man inte ens hade talat om hälften för mig. Jag undrade varför jag inte tidigare sett dess skönhet och härlighet. Jag kunde nu inte förstå att jag någonsin hade kunnat förkasta den. Jag fann allting uppenbarat, som mitt hjärta kunde önska och ett botemedel för varje själens sjukdom. Jag förlorade all smak för annan läsning och inriktade hela mitt sinne på att få visdom ifrån Gud.” — S. Bliss, Memoirs of William Miller, sid. 65-67.DSS 310.1

Miller bekände nu offentligt sin tro på den religion som han tidigare föraktat. Hans icke kristna vänner dröjde emellertid inte med att komma med alla de argument som han själv ofta hade använt mot Bibelns gudomliga auktoritet. Ännu kunde han inte svara dem. Han menade att om Bibeln var en bok från Gud, så måste den överensstämma med sig själv. Och eftersom den hade getts för att upplysa människorna, måste den också vara avpassad för deras möjligheter att förstå. Han beslöt sig för att studera Bibeln för att se om det inte fanns en förklaring till de skenbara motsägelserna.DSS 310.2

Han försökte lämna alla förutfattade meningar och undvek att använda några bibelkommentarer. Så jämförde han bibeltext med bibeltext med hjälp av texthänvisningarna och en bibelordbok. Under dessa studier följde han en bestämd plan. Han började med Första Moseboken och läste vers för vers. Han gick inte vidare förrän betydelsen i varje avsnitt var helt klar för honom. Fann han något som var oklart, tog han för vana att jämföra det med varje annan text som tycktes ha något som helst samband med det som han studerade. Han lät varje ord i sammanhanget ge sin riktiga synpunkt på ämnet i den text han studerade. Om hans uppfattning av den överensstämde med varje annan parallelltext fanns det inte längre några problem. När han kom till en bibeltext som var svår att förstå, fann han förklaringen till den i andra delar av Bibeln. När han studerade under ivrig bön till Gud om upplysning, blev allt det klarlagt som tidigare varit dunkelt. Han erkände sanningen i psalmistens ord: “När dina ord upplåtas, giva de ljus och skänka förstånd åt de enfaldiga. — Ps. 119: 130.DSS 310.3