Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Den stora striden

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Sanningen gör fri

    Mångas ögon öppnades för den romerska kyrkans anspråk. De insåg hur fåfängt det är för människor eller änglar att vara medlare för syndare. Då det sanna ljuset gick upp för dem utbröt de med glädje: “Kristus är min präst. Hans blod är mitt offer. Hans altare är min biktstol.” De litade helt på Jesu förtjänst och upprepade dessa ord: “Utan tro är det omöjligt att täckas Gud.” — Hebr. 11: 6. “Ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta.” — Apg. 4: 12.DSS 72.1

    Förvissningen om Frälsarens kärlek tycktes vara mer än vad en del av dessa enkla människor kunde fatta. Så stor var den lindring den gav dem och så starkt var det flöde av ljus som omstrålade dem, att de kände sig som om de vore i himmelen. Förtroendefullt lade de sina händer i Kristi hand och deras fötter fick fotfäste på den eviga klippan. All fruktan för döden försvann. Nu kunde de villigt utstå både fängelse och bål, om de bara kunde förhärliga sin Återlösares namn.DSS 72.2

    På hemliga platser togs Guds ord fram och lästes, ibland för ensamma människor, ibland för en liten grupp som längtade efter sanning och ljus. Så tillbringade de ofta hela natten. Åhörarna var så gripna, att evangelii förkunnare ibland tvingades att upphöra med läsningen till dess att deras lyssnare kunde fatta frälsningens budskap. Ofta frågade man: “Vill Gud verkligen anta mitt offer? Kommer han att le mot mig? Vill han ge mig förlåtelse? Och så lästes svaret: “Kommen till mig, I alla, som arbeten och ären betungade, så skall jag giva eder ro.” — Matt. 11: 28.DSS 72.3

    Tron grep tag i löftet och det glada svaret ljöd: “Inga fler långa pilgrimsfärder, inga plågsamma resor till heliga platser. Jag kan komma till Jesus som jag är, syndig och utan helighet, och han kommer inte att förakta den ångrandes bön: ‘Dina synder äro dig förlåtna.’ Mina, ja, också mina kan han förlåta!”DSS 73.1

    En ström av helig glädje fyllde hjärtat. Jesu namn upphöjdes under tack och lovprisning. Lyckliga gick de tillbaka till sina hem för att förkunna ljuset, för att berätta för andra så gott de kunde om sin nya upplevelse, att de hade funnit den sanna och levande vägen. Det var en sällsam och högtidlig kraft i Bibelns ord. Det talade direkt till dem som längtade efter sanningen. Det var Guds röst och den förde med sig överbevisning till dem som lyssnade.DSS 73.2

    Sanningens budbärare fortsatte sin väg, men hans ödmjuka beteende, hans uppriktighet, hans allvar och djupa innerlighet blev ofta föremål för kommentarer. I många fall hade lyssnarna inte frågat varifrån han kom eller vart han skulle gå. De hade blivit så överväldigade, först av förvåning och därefter av tacksamhet och glädje, att de inte tänkte på att fråga honom. När de inträngande hade bett honom om att följa dem till deras hem, hade han svarat, att han måste besöka de förlorade fåren i hjorden. Var han en ängel från himmelen? undrade de.DSS 73.3

    Ofta fick de aldrig mer se sanningens budbärare. Han hade rest till andra länder eller kanske han fick tillbringa resten av sitt liv i en eller annan fängelsehålla. Eller kanske hans ben låg kvar på den plats där han hade vittnat för sanningen. Men de ord som han hade lämnat efter sig kunde inte utplånas. De utförde sitt verk i människors sinnen. Resultatet kommer emellertid att bli känt först på den stora dagen.DSS 73.4

    Valdensernas missionärer angrep Satans rike och mörkters makter väcktes till större aktivitet. Varje försök att befrämja sanningens sak övervakades av mörkers furste och han förstärkte sina tjänares fruktan. I dessa oansenliga kringvandrares verksamhet såg påvekyrkans ledare ett förebud på att deras sak var i fara. Om sanningens ljus skulle få lov att lysa obehindrat, skulle det jaga undan villfarelsens tunga moln i vilka folket var insvept. Det skulle leda människornas tankar och sinnen direkt till Gud och skulle till sist göra Roms överhöghet om intet.DSS 73.5

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents