Den stora missräkningen

Men ännu en gång skulle de få uppleva en missräkning. Den tid de väntade Frälsaren, kom och gick, utan att han uppenbarade sig. De hade sett fram emot hans ankomst med orubblig tillförsikt. Nu kände de liksom Maria, då hon kom till Frälsarens grav och fann den tom och gråtande utbrast: “De hava tagit bort min Herre, och jag vet icke var de hava lagt honom.” — Joh. 20: 13.DSS 388.2

En känsla av respektfylld fruktan, en oro för att budskapet kunde vara sant hade under en tid tyglat den icke-troende världen. Då tidpunkten nu hade passerats försvann inte denna fruktan omedelbart. Man vågade inte genast triumfera över dem som hade blivit missräknade. Men när de inte såg några tecken till Guds vrede, övervann de sin fruktan och började håna och göra narr av dem som trodde. En stor del av dem som hade bekänt sig tro på Herrens snara återkomst, gav upp sin tro. Några som hade varit mycket övertygade kände sig så djupt sårade i sin stolthet, att de hade lust att fly bort från världen. Liksom Jona klagade de över Gud och valde döden hellre än livet. De som hade byggt sin tro på andras uppfattning och inte på Bibeln, var nu genast färdiga att ändra ståndpunkt. Hånarna vann de svaga och modlösa över på sin sida. Alla dessa slog sig samman. De förklarade att det nu inte längre kunde vara fråga om fruktan eller väntan. Tiden var förbi. Herren hade inte kommit. Världen kunde förbli bestående som den var i flera tusen år.DSS 388.3

De uppriktiga, allvarliga troende hade lämnat allt för Kristus och glatt sig över hans närvaro mer än någon gång tidigare. De trodde att de hade förkunnat den sista varningen for världen. Eftersom de väntade att snart bli upptagna för att bo hos sin gudomlige Mästare och de heliga änglarna, hade de till stor del dragit sig undan från den icke-kristna mängden. Med innerlig längtan hade de bett: “Kom, Herre Jesus, kom snart!” Men han hade inte kommit. Skulle de nu åter få ta upp den tunga börda som livets bekymmer och svårigheter förde med sig och uthärda hån och förakt från en hånande värld. Det var i sanning en fruktansvärd påfrestning för deras tro och tålamod.DSS 389.1

Ändå var denna missräkning inte så stor som den som lärjungarna måste gå igenom vid Kristi första ankomst. Då Jesus segrande red in i Jerusalem trodde hans lärjungar att han nu skulle stiga upp på Davids tron och frälsa Israel från deras förtryckare. Fulla av hopp och förväntningar sökte de överglänsa varandra i ärebetygelser för sin konung. Många bredde ut sina kläder som en matta över hans väg och strödde palmblad framför honom. I sin hänförelse ropade de glädjestrålande: “Hosianna Davids son.” Då fariséerna blev irriterade och vredgades över dessa glädjeutbrott och krävde att Jesus skulle tillrättavisa lärjungarna, svarade han dem: “Om dessa tiga, skola stenarna ropa.” — Luk. 19: 40. Profetiorna måste uppfyllas. Lärjungarna fullföljde Guds avsikter. Ändå var de tvungna att gå igenom en så bitter missräkning. Bara några få dagar senare fick de bevittna Frälsarens smärtfyllda död och begravning. Deras förväntningar hade inte uppfyllts på en enda punkt och deras hopp dog med Jesus. Inre förrän deras Herre segerrikt stod upp från de döda kunde de förstå att allt detta hade förutsagts av profeterna och att “Messias måste lida och uppstå från de döda”. (Apg. 17: 3.)DSS 389.2

Fem hundra år tidligare hade Herren vittnat genom profeten Sakarja. “Fröjda dig storligen, du dotter Sion, höj jubelrop, du dotter Jerusalem. Se, din konung kommer till dig; rättfärdig och segerrik är han. Han kommer fattig, ridande på en åsna, på en åsninnas fåle.” — Sak. 9: 9. Om lärjungarna hade vetat att Jesus var på väg mot dom och död, kunde de inte ha uppfyllt denna profetia. På samma sätt uppfyllde Miller och hans medarbetare profetiorna och förkunnade ett budskap som, enligt Bibeln, skulle förkunnas för världen. Men de skulle inte ha kunnat förkunna detta, om de helt hade förstått de profetior, som förutsade deras missräkning och som talade om ett annat budskap som också skulle förkunnas för alla folkslag, innan Herren kommer. Den första och den andra ängelns budskap förkunnades i rätt tid och utförde det som Gud hade bestämt sig för att uträtta genom dem.DSS 389.3