Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Den stora striden

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "undefined".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Dömd fredlös

    Då den påvliga bannbullan nådde Luther sade han: “Jag föraktar den och angriper den därför att den är gudlös och falsk. . . . Det är Kristus själv som blir fördömd i den. Det gläder mig att jag måste uthärda sådan ondska för den bästa sak som finns. Jag märker redan en större frihet i mitt hjärta, eftersom jag nu äntligen vet att påven är Antikrist och att hans tron är själva Satans tron.” — D’Aubigné, band 6, kap. 9.DSS 138.1

    Ändå blev påbudet från Rom inte utan verkan. Fängelse, tortyr och svärd var de kraftmedel som användes för att framtvinga lydnad. De svaga och vidskepliga darrade inför påvens dekret. En allmänt utbredd sympati fanns för Luther. Ändå var det många som tyckte att livet för dem var så kärt att de inte ville riskera det för Reformationens sak. Allt tycktes tyda på att reformatorns verksamhet snart skulle nå sitt slut.DSS 138.2

    Men Luther visade alltjämt inte någon fruktan. Rom hade slungat ut sina förbannelser mot honom. Världen, som bevittnade det, hyste inget tvivel om att han antingen skulle omkomma eller också bli tvungen att ge efter. Men med överväldigande styrka välte han fördömelsedomen tillbaka på den romerska kyrkan själv. Han förkunnade offentligt sitt beslut om att lämna den för alltid. I närvaro av en skara studenter, doktorer och borgare från alla samhällsklasser brände han påvens bulla tillsammans med de kanoniska lagar, dekret och en del skrifter som försvarade påvemakten. “När mina fiender har bränt mina böcker”, sade han, “har de enligt det allmänna folkets uppfattning lyckats skada sanningens sak och skadat deras själar. Därför bränner jag i gengäld deras böcker. En allvarlig kamp har just börjat. Hittills har jag bara lekt med påven. Jag började detta verk i Guds namn. Det kommer att bli avslutat utan mig och i hans kraft.” — D’Aubigné, band 6, kap. 10.DSS 138.3

    När hans fiender hånade honom för att hans sak enligt deras uppfattning stod på svag grund, svarade Luther: “Vem vet om inte Gud har utvalt mig och kallat mig och om de inte borde frukta för, att de genom att förakta mig, föraktar Gud själv. Moses var ensam vid uttåget från Egypten. Elia stod ensam under Ahabs regering. Jesaja var ensam i Jerusalem. Hesekiel var ensam i Babylon. . . Som profet valde Gud varken överstepräster eller någon annan stor personlighet. I allmänhet valde han oansenliga och obetydliga människor, en gång till och med herden Amos. Under alla tider har de heliga fått tillrättavisa konungar, furstar, präster och visa män och det med fara för sitt eget liv. . . Jag säger inte att jag är en profet, men jag säger att de borde frukta, just därför att jag står ensam, medan de är många. Jag är överbevisad om att Guds ord står på min sida och att det inte står på deras.” — D’Aubigné, band 6, kap. 10.DSS 139.1

    Ändå var det inte utan hård strid med sig själv som Luther beslöt sig för en slutgiltig brytning med kyrkan. Det var ungefär vid den här tiden som han skrev: “För var dag som går inser jag mer och mer hur svårt det är att lägga bort den respekt man fostrats till i barndomen. Och vilken plåga har det inte vållat mig, fastän jag ändå hade Bibeln på min sida då jag inför mig själv sökte försvara, att jag skulle våga uppträda ensam mot påven och utpeka honom som Antikrist. Hur har jag inte våndats i mitt sinne? Hur många gånger har jag inte med bitterhet ställt mig själv inför den fråga, som så ofta framställts av papisterna: ‘Är du den ende som är klok? Kan alla andra ha fel? Hur kommer det att gå om det, när allt kommer till allt, skulle visa sig att det är du själv som är på villospår? Om du då drar många med dig i din villfarelse — vem kommer då att bli evigt fördömd?’ Så kämpade jag med mig själv och med Satan till dess att Kristus genom sitt eget ofelbara ord befäste mitt hjärta mot dessa tvivel.” — Martyn, sid. 372, 373.DSS 139.2

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents