Uppgörelsens tid

Den första ängelns budskap i Upp. 14 förkunnar att tiden för Guds dom har kommit. Det uppfordrar människorna att frukta Gud och tillbedja honom. Detta skulle skilja Guds folk från världen och dess fördärvliga inflytande och väcka dem, så att de kunde se sitt sanna tillstånd, sin världslighet och sitt avfall. I detta budskap sände Gud en varning till församlingen. Om de hade ödmjukat sig för Herren och med uppriktighet berett sig att träda fram inför honom, skulle Guds Ande och kraft ha uppenbarat sig ibland dem. Församlingen skulle åter ha kommit in i det lyckliga tillstånd, där enighet, tro och kärlek härskade som på apostlarnas tid. Då hade de troende “ett hjärta och en själ” och de “förkunnade Guds ord med frimodighet” och “Herren ökade församlingen dag efter dag med dem som läto sig frälsas”. (Apg. 4: 32, 31; 2: 47.)DSS 365.2

Om Guds bekännande folk tar emot ljuset, efterhand som det lyser från hans ord, kommer de fram till den enhet som Kristus bad om. Aposteln beskrev denna “Andens enhet genom fridens band”, “en kropp och en Ande, likasom I ock bleven kallade till att leva i ett och samma hopp, det som tillhör eder kallelse — en Herre, en tro, ett dop”. (Ef. 4: 3-5.)DSS 366.1

De som tog emot adventbudskapet fick sådana andliga upplevelser. De kom från olika kyrkosamfund och de sekteriska barriärer som skilde dem, bröts ned. Religiösa stridsfrågor upplöstes. Den obibliska läran om ett jordiskt tusenårsrike avskaffades. Felaktiga uppfattningar om Kristi andra ankomst rättades till. Stolthet och världslighet avlägsnades. De som hade handlat fel bekände och omvände sig. Människor knöts samman i den närmaste gemenskap. Kärlek och glädje härskade. När denna lära utförde allt detta för de få som tog emot den, borde den också ha uträttat detsamma om alla hade tagit emot den.DSS 366.2

Men de flesta församlingar ringaktade varningen. Prästerna som skulle ha varit väktare “för Israels hus”, borde ha varit de första att se tecknen på Jesu återkomst. Men de upptäckte inte sanningen, varken från profetens uttalanden eller från tidens tecken. Materiella ambitioner fyllde deras sinnen. Kärleken till Gud hade kallnat. Tron på hans ord försvann. Då de fick höra läran om Kristi återkomst, åstadkom den bara fördomar och otro. Att budskapet förkunnades av lekmän användes som en invändning mot det. Liksom i gamla tider mötte budskapet från Guds ord frågan: “Har då någon av rådsherrarna trott på honom? Eller någon av fariséerna?”DSS 366.3

Då de inte kunde motbevisa det som profetiorna förutsade var det många som avrådde folket från att studera profetiorna. De hävdade att de profetiska böckerna var förseglade och därför inte kunde förstås. Stora skaror av människor litade blint på sina predikanter. De vägrade därför att lyssna till budskapet. Andra som blev överbevisade om sanningen vågade inte bekänna den. De var rädda för att “utstötas ur synagogan”. Det budskap som Gud sände för att pröva och rena församlingen, uppenbarade tydligt hur många det var som älskade världen mer än Kristus. De band som knöt dem till jorden, var starkare än de som drog dem mot himmelen. De valde att lyssna till mänsklig visdom. De vände sig bort ifrån sanningens rannsakande budskap.DSS 366.4

När de förkastade den första ängelns varning, förkastade de det medel som Gud hade avsett för deras frälsning. De avvisade den nådefulle budbärare som skulle ha undanröjt det onda, som skilde dem från Gud. Med större iver än tidigare sökte de vänskap med världen. Detta var orsaken till den förfärande världslighet, det avfall och den andliga död som präglade församlingarna år 1844.DSS 367.1