Med livet som insats

Rådsmötet krävde nu att reformatorn skulle inställa sig inför dem. Trots framställningar, protester och hot från Aleanders sida gav kejsaren slutligen sitt samtycke. Luther inkallades för att inställa sig i riksdagen. Ett lejdbrev försäkrade honom om att han skulle kunna resa tillbaka till den plats där han kunde vara i säkerhet. Dessa dokument fördes till Wittenberg av en härold som fick i uppdrag att föra honom till Worms.DSS 147.2

Luthers vänner blev både förskräckta och ängsliga. De kände till fördomarna och fiendskapen mot honom. De fruktade för att inte ens hans lejd skulle komma att bli respekterad. De bad honom därför inträngande om att inte utsätta sitt liv för farorna. Han svarade: “Papisterna vill inte att jag skall komma till Worms, men de traktar efter min bannlysning och död. Men det är likgiltigt. Be inte för mig utan för Guds ord. . . . Kristus kommer att ge mig sin Ande, så att han kan segra över villfarelsens förkämpar. Jag föraktar dem i mitt liv och jag skall segra över dem i min död. I Worms har de problem med att tvinga mig till att ta tillbaka. Detta skall bli mitt tillbakatagande: Jag sade tidigare att påven var Kristi ställföreträdare. Nu hävdar jag att han är vår Herres mot ståndare och Djävulens apostel.” — D’Aubigné, band 7, kap. 6.DSS 147.3

Luther skulle inte komma att göra sin farliga resa ensam. Förutom den kejserliga härolden beslöt tre av hans mest övertygande vänner att följa honom. Melanchthon var mycket ivrig att få ansluta sig till dem. Han stod Luther mycket nära. Han längtade efter att få följa honom, om så skulle vara till fängelse eller i döden. Men hans vädjanden avvisades. Om Luther skulle gå under måste hoppet för Reformationen centreras kring hans ungdomlige medarbetare. Då reformatorn tog avsked av Melanchthon sade han: “Om jag inte återvänder och mina fiender tar mitt liv, fortsätt då att undervisa och stå fast i sanningen. Arbeta i mitt ställe. . . Om du överlever kommer min död att sakna betydelse.” — Samma källa, band 7, kap. 7. Studenter och borgare som hade samlats för att bevittna Luthers avresa, var djupt rörda. En folkskara vars hjärtan hade berörts av evangelium bjöd honom farväl under gråt. Så begav sig reformatorn och hans följeslagare ut ifrån Wittenberg. På vägen till Worms kunde de se att onda aningar gjorde människorna betryckta. I några städer visade man dem ingen som helst hedersbevisning. På en plats där de övernattade gav en vänligt sinnad präst uttryck för sin fruktan genom att visa Luther bilden av en italiensk reformator som hade lidit martyrdöden. Nästa dag fick de höra att Luthers skrifter hade blivit bannlysta i Worms. Kejserliga sändebud förkunnade kejsarens dekret och uppfordrade folket till att lämna in de förbjudna böckerna till myndigheterna. Härolden som fruktade för Luthers säkerhet vid riksdagen och trodde att denne redan hade börjat ångra sitt beslut, frågade om han alltjämt ville fortsätta. Luther svarade: “Även om jag blir bannlyst i varje stad kommer jag att fortsätta.” — Samma källa, band 7, kap. 7.DSS 148.1

I Erfurt mottogs Luther med hedersbevisningar. Beundrare omringade honom där han gick längs samma gator, på vilka han ofta hade gått med sin tiggarpåse. Han besökte sin klostercell och tänkte på de själsstrider som hade resulterat i att det ljus som nu lyste över Tyskland, då hade strömmat in i hans själ. Han anmodades att predika. Detta var förbjudet, men härolden tillät det. Munken som en gång hade utfört klostrets enklaste sysslor steg nu upp i predikstolen.DSS 148.2

Till en väldig åhörarskara talade han över Kristi ord: “Min frid giver jag eder.” “Filosofer, doktorer och skribenter”, sade han, “har sökt lära människorna hur de skall vinna evigt liv, men de har inte lyckats. Nu skall jag berätta det för er: . . . Gud uppväckte en människa från döden, Herren Jesus Kristus, för att han skulle tillintetgöra döden, utplåna synden och stänga helvetets portar. Detta är frälsningens verk. . . Kristus har segrat — detta är det glada budskapet. Och vi blir frälsta genom det han gjort, inte genom våra egna gärningar. . . . Vår Herre, Jesus Kristus sade: ‘Frid vare med eder! Se på mina händer!’ Det vill säga: Se, o du människa, jag ensam har tagit bort din synd och återlöst dig. Nu har du frid, säger Herren.”DSS 149.1