Tidskrifter bekräftar

Det finns inga ord som kan beskriva den prakt som detta storartade skådespel bjöd på. Den som inte har sett det, kan inte göra sig någon som helst föreställning om dess lysande prakt. Det såg ut som hela stjärnhimlen hade samlat sig på en enda plats i närheten av himlens medelpunkt och som om stjärnorna på en gång sköt fram med blixtens hastighet mot alla delar av horisonten. Och ändå uttömdes inte källan. Stjärnor i tusental följde snabbt efter varandra som om de hade skapats just för detta tillfälle.” — F. Reed, i Christian Advocate and Journal, den 13 december 1833. “Det är inte möjligt att tänka sig en mer fullständig bild av ett fikonträd som kastar sina omogna frukter när det skakas av en stark vind.” — “The Old Countryman” i Portland Evening Advertiser, den 26 november 1833.DSS 324.1

I Journal of Commerce, New York, fanns det den 14 november 1833 en lång artikel om detta säregna fenomen. Den innehöll bl.a. detta konstaterande: “Jag tror inte att någon filosof eller lärd man har berättat om eller skrivit ned en händelse som kan jämföras med den som ägde rum på morgonen i går. Men en profet förutsade exakt detta för 1.800 år sedan om vi vill tolka att ‘stjärnorna föll’. . . i den enda betydelse som är möjlig att det bokstavligen skulle kunna ske.” Så såg människorna det sista av de tecken till Kristi återkomst som Jesus omtalade för sina lärjungar: “När I sen allt detta, då kunnen I veta att han är nära och står för dörren.” — Matt. 24:33. Efter detta tecken såg Johannes den stora händelse som därefter skulle äga rum, nämligen att himmelen vek undan såsom en bokrulle som sammanrullas, medan jorden skalv, berg och öar flyttades från sina platser och de ogudaktiga med stor förskräckelse sökte fly bort ifrån Guds Sons närhet. (Upp. 6: 12-17.)DSS 324.2

Många som bevittnade “stjärnfallet” betraktade det som ett förebud om den kommande domen — “en förebild, ett slags förelöpare och ett nådigt tecken på den stora och fruktansvärda dagen”. - “The Old Countryman” i Portland Evening Advertiser, den 26 nov. 1833. Så vändes människors uppmärksamhet mot uppfyllelsen av profetian. Många lyssnade till budskapet om Kristi andra ankomst.DSS 324.3

År 1840 uppfylldes en annan anmärkningsvärd profetia som väckte vidsträckt intresse. Två år tidigare hade Josiah Litch, en av de ledande förkunnare som predikade Kristi återkomst, publicerat en tolkning av det nionde kapitlet i Uppenbarelseboken, där han förutsade det turkiska rikets fall. Enligt hans beräkningar skulle denna makt övervinnas “någon gång i augusti månad 1840 e. Kr.” Bara några få dagar innan förutsägelsen uppfylldes, skrev han: “Om vi medger att den första profetian om de 150 åren gick i bokstavlig uppfyllelse innan Deacozes besteg tronen med turkarnas tillåtelse och att de 391 åren och femton dagarna började vid slutet av den första tidsperioden, kommer denna period att avslutas den 11 augusti 1840. Då kan vi vänta oss att den ottomanska makten i Konstantinopel kommer att bryta samman. Och detta tror jag kommer att bli fallet.” — Josiah Litch i Signs of the Times och Expositor of Prophecy, den 1 augusti 1840.DSS 325.1

Exakt vid den angivna tidpunkten gick Turkiet med på att bli beskyddat av Europas förenade stater och godkände således de kristna nationerna som sina förmyndare. Denna händelse uppfyllde förutsägelsen exakt. Då detta blev känt, blev mångamöverbevisade om att Miller och hans medarbetares tolkning av profetiorna var riktig. Deras verksamhet ökade nu i kraft. Lärda och framstående män slöt sig till Miller. De både förkunnade och publicerade hans synpunkter. Under åren 1840-1844 utvidgades arbetet snabbt.DSS 325.2

William Miller ägde stor andlig kraft, disciplinerad genom tankearbete och studier. Till detta fick han himmelsk klokhet, eftersom han hade förbindelse med visdomens källa. Han var en gedigen människa som inte kunde annat än vinna aktning överallt där människor uppskattade uppriktighet och moralisk renhet. Han förenade sann vänlighet med kristen ödmjukhet och självkontroll. Han var uppmärksam och vänlig mot alla. Han lyssnade villigt till andras uppfattning och studerade deras argument. Lugnt prövade han alla teorier och läror med Guds ord. Hans klara förnuft och gedigna kännedom om Bibeln gjorde det möjligt för honom att avvisa villfarelse och avslöja lögn.DSS 325.3

Men Miller kunde inte genomföra sin uppgift utan bittert motstånd. Det gick med honom som med de tidigare reformatorerna. De sanningar han förkunnade blev inte väl mottagna av de populära religiösa förkunnarna. Eftersom de inte kunde bevisa sina teorier med Bibeln, blev de tvungna att hålla sig till människors påståenden och doktriner och till kyrkofädernas traditioner. Men Guds ord var det enda bevis som försvararna av sanningen ville godta. “Bibeln och endast Bibeln” var deras fältrop. Då motståndarna saknade bevis från Bibeln använde de sig av förlöjligande och hån. Tid, pengar och begåvning användes för att skada dem, vilkas enda fel var att de med glädje väntade på sin Herres återkomst och sökte att leva ett heligt liv och förmanade andra att bereda sig för hans ankomst.DSS 326.1

Deras motståndare gjorde allt de kunde för att vända folkets tankar bort ifrån läran om Kristi andra ankomst. De försökte framställa det som synd. Människor borde skämmas, menade de, för att studera profetiorna om Kristi återkomst och världens ände. Populära förkunnare undergrävde på detta sätt tron på Guds ord. Deras predikningar gjorde människor till förnekare. Många kände sig fria att följa sina egna ogudaktiga drifter. Men upphovsmännen till detta onda lade hela skulden på dem som förkunnade Jesu ankomst.DSS 326.2

Miller samlade stora skaror av intelligenta och uppmärksamma åhörare omkring sig. Men i den offentliga, religiösa pressen nämndes hans namn aldrig annat än i samband med anklagelser och förlöjliganden. De likgiltiga och icke-kristna fick mod, då de såg vilken inställning de religiösa lärarna hade. De tillgrep hånfulla öknamn och hädiska skämt i sina försök att motarbeta Miller och hans verk. Den gråhårige mannen som hade lämnat sitt bekväma hem för att på egen bekostnad resa från stat till stat, från stad till stad och som utan uppehåll arbetade för att förkunna det allvarliga budskapet om att domen var förestående, förklarades hånfullt vara svärmare, lögnare och en beräknande skojare.DSS 326.3

Det förakt, den lögn och det hån som utöstes över Miller utlöste upprörda protester, även ifrån den icke-kristna pressen. “Att behandla ett ämne av så överväldigande majestät och fruktansvärda konsekvenser” med lättsinne och oanständigt gyckel förklarades av icke-kristna människor att vara “inte bara att driva gäck med dess förespråkares och förkunnares känslor”, utan också “att förlöjliga domens dag och ett hån mot Gud själv och att förakta det straff som skall drabba människorna från hans domstol.” — Bliss, sid. 183.DSS 326.4

Anstiftaren av allt ont sökte inre bara motarbeta budskapet om Kristi ankomst utan också att fördärva budbäraren själv. Miller gjorde en praktisk tillämpning av Bibelns sanningar på sina åhörare. Han tillrättavisade dem för deras synder och störde deras självbelåtenhet. Hans rättframma och starka ord väckte ofta fiendskap hos dem. Församlingsmedlemmarnas motstånd mot hans budskap ingav pöbeln mod, så att den gick till ytterligheter. Fiender lade planer att ta hans liv när han lämnade mötesplatsen. Men heliga anglar fanns mitt i skaran. En av dessa i mänsklig gestalt tog Herrens tjänare under armen och förde honom tryggt bort ifrån den rasande folkmassan. Hans uppgift var ännu inre slutförd. Satan och hans utsända fick besvikna se sina planer gå om intet.DSS 327.1