Maktfullkomlighet och tyranni

Ett slående exempel som belyser de tyranniska tendenser som denne ofelbarhetens förkämpe behärskades av, har man i den behandling han gav den tyske kejsaren Henrik IV. Konungen hade dristat sig till att sätta sig över påvens myndighet och blev därför bannlyst och avsatt. Han blev förskräckt över hotelserna från sina egna furstar som svek honom och som uppmuntrades till uppror mot honom av den påvlige mandaten. Henrik insåg därför att der var nödvändigt för honom att förlika sig med Rom. Tillsammans med sin hustru och en trofast tjänare reste han mitt i vintern över Alperna för att ödmjuka sig inför påven. Då han kom till den borg där Gregorius höll hov blev han utan sin egen vakt införd på den yttre borggården. Mitt i vintern, barhuvad och barfota och klädd i en usel dräkt, väntade han där på påvens tillåtelse att få audiens. Först efter tre dagars fasta och bekännelse nedlät sig påven till att bevilja honom förlåtelse. Men till och med då skedde det endast på villkor att kejsaren skulle vänta på påvens godkännande, innan han återigen kunde återta sina insignier och utöva sin furstliga myndighet. Uppblåst av denna sin seger skröt påven Gregorius över att det var hans plikt att göra konungars högmod till intet.DSS 56.1

Hur slående är inte kontrasten mellan denne övermodige påves hänsynslösa stolthet och den ödmjukhet och mildhet som besjälade Kristus. Denne framställde sig som den som står och klappar på hjärtats dörr för att komma in och meddela förlåtelse och frid. Han lärde sina lärjungar: “Den som vill vara främst bland eder, han vare de andras dräng.” Matt. 20: 27. Under de århundraden som följde införde den romerska kyrkan ständigt fler villfarelser i sin lära. Till och med innan påvedömet hade upprättats, hade hedniska filosofers lärosatser väckt uppmärksamhet och utövat sitt inflytande i församlingen. Många av dem som gav sig ut för att vara omvända, höll fast vid sina hedniska uppfattningar. De fortsatte inte bara själva att studera dessa, utan framhöll dem också för andra som ett medel till att vinna större inflytande ibland hedningarna. Detta gjorde att allvarliga villfarelser trängde in i den kristna tron. Framträdande bland dessa var läran att människan i sig själv har medfödd odödlighet och fortsätter en medveten tillvaro efter döden. På denna grund byggde den romerska kyrkan läran om bön till helgonen och tillbedjan av jungfru Maria. På samma grund vilar också den falska läran om evig pina, som tidigt inlemmades i de påvliga dogmerna.DSS 56.2

Nu var vägen öppen för införande av ytterligare en hednisk uppfinning, som Rom gav namnet purgatoriet eller skärselden. Den användes för att ingjuta skräck hos de lättrogna och vidskepliga folkmassorna. Denna villfarelse stärkte tron på att det finns en tortyrplats där deras själar, som inte har förtjänat evigt straff, skall få lida straffet för sina synder, intill dess att de har blivit renade och får tillträde till himmelen. (Se “Tillägg”.)DSS 57.1

Ytterligare en konstruktion var nödvändig för att den romerska kyrkan skulle kunna använda sig av sina anhängares fruktan och laster. Detta uppnådde man genom läran om avlat. Full befrielse från synd i det förgångna, i nutiden och i framtiden, och befrielse från alla de plågor och straff dessa skulle ha medfört utlovades. Villkoret var att de skulle ta del i påvens krig för att utvidga hans världsliga välde, straffa hans fiender eller utrota dem som vågade förneka hans andliga överhöghet. Folket lärdes också att tro, att de genom att ge pengar till kyrkan kunde befria sig från synd och också befria sina döda vänners själar, som pinades i lågorna. Med sådana medel fyllde den romerska kyrkan sina skattkammare och kunde upprätthålla en prakt, lyx och last som de kunde hänge sig åt ändå föregav de sig vara representanter för honom som inte hade någon plats där han kunde luta sitt huvud. (Se “Tillägg”.)DSS 57.2

Herrens nattvard, som var en biblisk instiftelse, hade ersatts av det förgudade mässoffret. De påvliga prästerna gjorde anspråk på att de genom sitt meningslösa mummel kunde förvandla det enkla brödet och vinet till att verkligen vara “Kristi lekamen och blod”. — Kardinal Wiseman The Real Precense of the Body and Blood of our Lord Jesus Christ in the Blessed Eucharist, Proved From Scripture, lec. 8, sec. 3, par. 26. Med hädisk arrogans påstod de öppet att de ägde samma skaparmakt som Gud, alltings Skapare. Man krävde att kristna under hot om dödsstraff skulle bekänna sin tro på denna fruktansvärda, himmelen förolämpande, villolära. Stora skaror som vägrade att göra detta överlämnades åt bålet. (Se “Tillägg”.)DSS 57.3