Försåtlig överenskommelse

De påvliga ledarna förlorade nu tron på att kunna segra med maktmedel. I stället började de använda sig av diplomati. En förlikning ingicks. Skenbart gav man böhmarna religionsfrihet. Men i själva verket förråddes de i romarkyrkans våld. Böhmarna hade ställt upp fyra punkter som förutsättning för att ingå fred med Rom. Ohindrat förkunnande av Bibeln. Hela församlingens rätt att ta del av både brödet och vinet i nattvarden samt användandet av modersmålet vid gudstjänsten. Prästerskapet skulle vara uteslutet från varje borgerlig ställning och myndighet. De borgerliga domstolarna skulle avgöra varje rättssak vid fall av förbrytelse, oavsett om den begåtts av präster eller av vanligt folk. De påvliga myndigheterna gick till sist med på “att husiternas fyra artiklar skulle antas, men att ratten att tolka dem, dvs. bestämma deras exakta innebörd, skulle vila på kyrkomötet eller med andra ord påven och kejsaren”. — Wylie, band 3, kap. 18. På denna grund upprättades en traktat. Genom förställning och svek uppnådde kyrkan det som den inte hade kunnat vinna genom strid. När de själva skulle tolka de husitiska artiklarna såväl som Bibeln, kunde de nämligen förvanska deras betydelse såsom det bäst passade deras egna planer.DSS 114.1

En hel del av folket i Böhmen, som insåg att deras frihet var såld, kunde inte samtycka till den överenskommelse som ingåtts. Det uppstod oenighet och splittring som förde till inbördeskrig och blodsutgjutelse. I denna strid föll den ädle Prokop och därmed var det slut på böhmarnas frihet.DSS 114.2

Sigismund som hade förrått Hus och Hieronymns blev nu konung i Böhmen. Utan hänsyn till att han genom ed hade förpliktat sig till att försvara böhmarnas rättigheter började han genast att stödja påvedömet. Men han fick föga glädje av att vara vasall åt Rom. Under 20 år hade hans liv varit fyllt av möda och faror. Hans härar hade förminskats. Hans medel hade utsugits under en lång och fruktlös kamp. Efter det att han hade härskat i ett år, dog han och efterlämnade riket på gränsen till inbördeskrig. Hans namn har inför eftervärlden blivit ett namn som har varit brännmärkt av vanära.DSS 114.3

Förvirring, strid och blodsutgjutelse fortsatte under lång tid. Återigen gjorde främmande härar intrång i Böhmen. Inre stridigheter fortsatte att plåga landet. De som troget höll sig till evangelium utsattes för blodig förföljelse. Då deras tidigare trosfränder hade undertecknat en överenskommelse med Rom, tillägnade de sig den romerska kyrkans villfarelser. De som höll fast vid den gamla tron slöt sig samman i en särskild församling som fick namnet “Brödraförsamlingen” eller Herrnhutarna. På det sättet utsatte de sig för förbannelser från alla håll. Men de stod fasta. De tvingades att söka sin tillflykt till skogar och bergshålor, men de fortsatte att samlas för att läsa Bibeln och hålla gudstjänst.DSS 115.1

I hemlighet sände de ut missionärer till olika länder. Dessa fick veta att det fanns “spridda anhängare av sanningen, några få i en stad och några få i en annan, allesammans liksom de själva utsatta för förföljelse. Vidare fick de veta att det i Alperna fanns en gammal församling som byggde på Bibelns grund och protesterade mot den romerska kyrkans hedniska korruption.” — Wylie, band 3, kap. 19. Denna nyhet togs emot med stor glädje och en brevväxling började med de valdensiska kristna.DSS 115.2

Genom förföljelsens natt höll böhmarna med stor uthållighet fast vid evangelium. Under den mörkaste tiden riktade de alltjämt blicken mot horisonten, likt människor som väntar på morgonen. “De levde i en ond tid. . . men de kom ihåg de ord som först hade uttalats av Hus och upprepats av Hieronymus, att det måste gå hundra år innan dagen skulle gry. Dessa ord var för taboriterna, dvs. husiterna, vad Josefs ord var för stammarna i fångenskapen: ‘Jag dör, men Gud skall förvisso se till eder, och föra eder upp från detta land’.” (1 Mos. 50: 24.) — Wylie, band 3, kap. 19. Den senare delen av fjortonhundratalet fick bevittna brödraförsamlingens långsamma men säkra tillväxt. Fastän de långt ifrån fick vara ostörda levde de under jämförelsevis fredliga förhållanden. Vid början av femtonhundratalet hade de tvåhundra församlingar i Böhmen och Mähren.” — Ezra Hall Gillett, Life and Time of Johan Hus, band 2, sid. 570.DSS 115.3

“Så pass talrik var den skara som undgick den våldsamma ödeläggelsen genom eld och svärd. De fick se den gryende dag som Hus hade förutsagt.” — Wylie, band 3, kap. 19.DSS 116.1