Den borgerliga maktens begränsning

“På grund härav förkastar vi det ok som man vill lägga på oss.” “Samtidigt väntar vi att hans kejserliga majestät skall uppträda mot oss som en kristen furste, som älskar Gud över allting. Vi å vår sida förklarar oss beredda att visa honom såväl som er, nådiga herrar, all den tillgivenhet och lydnad som vår rättfärdiga och lagenliga plikt påbjuder.” — Samma källa, band 13, kap. 6.DSS 198.1

Detta gjorde ett djupt intryck på riksdagen. De flesta fylldes av förundran och fruktan inför protestanternas mod. Framtiden tedde sig orolig och osäker för deras blickar. Splittring, kamp och blodsutgjutelse tycktes vara oundvikliga. Men reformatorerna som var övertygade om att deras sak var rättfärdig och som förlitade sig på Allmaktens arm, var “fulla av mod och fasthet”.DSS 198.2

“De principer som denna berömda protest innehåller. . . bildar själva grunden i protestantismen. Denna protest opponerar sig mot två missbruk som människor gör sig skyldiga till i trosangelägenheter, nämligen för det första, det olovliga ingreppet från myndigheternas sida och för det andra, kyrkans godtyckliga auktoritet. Protestanterna sätter samvetets makt över de världsliga myndigheternas, och Guds ords auktoritet över den synliga kyrkan. Den avvisar den borgerliga makten i det som angår gudomliga angelägenheter och säger med profeten och apostlarna: ‘Man måste lyda Gud mer är människor. ’ Den upphöjer Jesu Kristi krona framför kejsar Karl V:s krona. Men den går längre. Den fastslår principen att all mänsklig lära måste underordnas Guds ord.” — D’Aubigné, band 13, kap. 6. Protestanterna hävdade dessutom rätten till att fritt uttrycka sin övertygelse om sanningen. De skulle inte bara tro och lyda Guds ord utan också förkunna vad det lär. De förnekade prästerskapets och de världsliga myndigheternas rätt att ingripa. Protesten i Speier var ett starkt vittnesmål mot religiös intolerans. Den hävdade att alla människor har rätt att tillbedja Gud i överensstämmelse med sitt eget samvete.DSS 198.3

Deklarationen hade gjorts. Den hade skrivits in i tusentals människors minne och registrerats i himmelens böcker, där ingen människa kunde utplåna den. Hela det evangeliska Tyskland godtog protesten som ett uttryck för dess tro. I denna protest såg människorna överallt ett löfte om en ny och bättre tid. En av furstarna sade till protestanterna i Speier: “Måtte den Allsmäktige som har gett er nåd att fritt framlägga en så kraftig och oförskräckt bekännelse bevara er i denna kristliga fasthet, intill dess evighetens dag går upp.” — Samma källa, band 13, kap. 6.DSS 199.1

Om reformatorerna, efter det att de vunnit en del framgångar, skulle ha fogat sig efter omständigheterna för att vinna världens gunst, så skulle de ha visat otrohet mot Gud och mot sig själva. De skulle då snart ha lagt grunden till sin egen undergång. Det dessa ädla protestanter upplevde innehåller en lärdom för alla efterföljande tidsåldrar. Satans metoder i kampen mot Gud och hans ord har inte förändrats. Han är alltjämt lika mycket emot att Bibeln nu görs till en livsregel som han var under 1500-talet. I vår tid avviker människor i hög grad från Bibelns läror och bud. Det är nödvändigt att vända tillbaka till den stora protestantiska principen: Bibeln och Bibeln allena, som regel för vår tro och våra förpliktelser. Satan arbetar alltjämt med alla de medel som står till hans förfogande för att utplåna religionsfriheten. Den antikristliga makt som protestanterna i Speier förkastade, försöker nu med förnyad kraft att återupprätta sin förlorade dominans. I troheten mot Guds ord, som kom till uttryck i denna Reformationens ödestimma, finner vi det enda underlaget för förhoppningarna om en reform i vår tid.DSS 199.2