Samvetsfrihet och tankefrihet

Katolikerna beslöt nu att slå ned det som de kallade “våghalsigt trots”. De försökte väcka splittring bland dem som stödde Reformationen och att skrämma alla som inte öppet hade ställt sig på dess sida. Representanterna för fristaterna blev till sist inkallade inför riksdagen. De anmodades att klargöra om de ville gå med på förslagets villkor. De bad förgäves om uppskov. Vid röstningen visade det sig att nästan hälften av dem ställde sig på reformatorernas sida. De som vägrade att göra avkall på samvetsfriheten och få rättigheten att ha en personlig uppfattning, visste mycket väl att de utsatte sig för framtida kritik, förkastelsedom och förföljelse, när de intog en sådan ståndpunkt. En av delegaterna sade: “Antingen måste vi förneka Guds ord eller gå till bålet.” — D’Aubigné, band 13, kap. 5.DSS 196.1

Konung Ferdinand som var kejsarens representant vid riksdagen förstod att ediktet skulle medföra allvarlig splittring, om inte furstarna övertalades att godkänna det och ge det sitt stöd. Han försökte därför övertala dem. Han visste ju att användandet av tvång när det gällde sådana män bara skulle göra dem ännu mer omedgörliga. Han “vädjade enträget till furstarna att de skulle godkänna ediktet. Han försäkrade dem att de då i hög grad skulle tillfredsställa kejsaren.” Men dessa trofasta män erkände en auktoritet som stod över jordiska härskare. De svarade lugnt: “Vi vill lyda kejsaren i allt som kan hjälpa till att upprätthålla freden och Guds ära.” — Samma källa, band 13, kap. 5.DSS 196.2

För den församlade riksdagen förklarade konungen till sist för kurfurstarna och hans vänner att ediktet “höll på att omformas till ett kejserligt dekret”, och att “det enda de kunde göra var att böja sig för majoriteten”. Då han hade sagt detta drog han sig tillbaka från församlingen. Reformatorerna fick inte något tillfälle att tänka igenom saken eller att avge ett svar. “Förgäves sände de en deputation med en framställning till konungen om att komma tillbaka.” På deras begäran svarade han bara: “Saken är avgjord. Underkastelse är nu allt som återstår”. — Samma källa, band 13, kap, 5.DSS 197.1

Kejsarens parti var övertygat om att de kristna furstarna skulle hålla fast vid Bibeln som en auktoritet över mänskliga doktriner och krav. De visste att överallt, där denna princip skulle godkännas, skulle påvedömet till sist bli störtat. I likhet med så många andra som sedan den tiden endast “ser det som är för ögonen” smickrade de sig med att kejsarens och påvens sak var stark, medan reformatorernas sak var svag. Om reformatorerna hade sökt sig till endast mänsklig hjälp så skulle de ha varit lika maktlösa som katolikerna ansåg att de var. Men även om de var få och stod i strid med den romerska kyrkan så hade de ändå sin styrka. De vände sig “från riksdagens förslag till Guds ord och från kejsar Karl till Jesus Kristus, konungarnas konung och herrarnas herre”. — Samma källa, band 13, kap. 6.DSS 197.2

Då konung Ferdinand hade vägrat att ta hänsyn till deras samvetens övertygelse, bestämde furstarna sig för att inte ta hänsyn till hans frånvaro utan att snarast lägga fram sin protest inför nationens rådsförsamling. En högtidlig förklaring skrevs därför och lades fram i riksdagen.DSS 197.3

“Vi protesterar genom denna skrivelse inför Gud, som är vår ende Skapare, Beskyddare, Återlösare och Frälsare och som en gång skall bli vår domare, såväl som inför alla människor och allt skapat och förklarar, att vi för vårt och vårt folks vidkommande varken godkänner eller på något som helst annat sätt ansluter oss till det dekret som har föreslagits, när det står i strid med Gud, hans heliga Ord, vårt upplysta samvete och vår frälsning.”DSS 197.4

“Vad! skulle vi godkänna detta edikt? Skulle vi påstå att när den allsmäktige Guden kallar en människa att lära känna honom, så kan denna människa ändå inte ta emot kunskap om Gud? Det finns ingen pålitlig lära utanför den som överensstämmer med Guds ord. . . . Herren förbjude förkunnelse av någon annan lära. . . . Bibeltext bör förklaras med andra, och klarare texter. . . denna heliga bok är i alla avseenden nödvändig för den kristne. Den är lätt att förstå och avsedd att skingra mörkret. Genom Guds nåd har vi bestämt oss för att upprätthålla den rena och oförfalskade förkunnelsen av hans ord, sådant det finns i de bibliska böckerna i Gamla och Nya testamentet, utan att foga någonting till det, som kan stå i strid med detta. Endast Guds ord är sanning. Det är den sanna regeln för all lära och för all vandel. Det kan aldrig svikta eller vilseföra oss. Den som bygger på denna grund skall stå fast mot alla helvetets makter. Men all mänsklig fåfänglighet som ställs upp emot det, skall falla inför Guds ansikte.”DSS 197.5