Kapitel 21—Manniskor i väntan

Den första ängelns budskap i Upp. 14: 6-7 talar om Guds dom och är en allvarlig varning till alla, som lever i vår tid.
Ett stort andligt uppvaknande under förkunnelsen om Kristi snara återkomst förutsades i profetian i den första ängelns budskap i Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel. Profeten såg en ängel som flög högt uppe på himlen. Denne “hade ett evigt evangelium, som han skulle förkunna för alla dem som bo på jorden, för alla folkslag och stammar och tungomål och folk. Och han sade med hög röst: ‘Frukten Gud, och given honom ära; ty stunden är kommen, då han skall hålla dom. Ja, tillbedjen honom som har skapat himmel och jord och hav och vattenkällor’.” — Upp. 14: 6, 7.DSS 344.1

Det är betecknande att det sägs att en ängel skulle förkunna varningsbudskapet. Gud har i sin visdom funnit det lämpligt att framställa den upphöjda karaktär som detta budskap har och den kraft och härlighet som skulle följa det. Detta gjorde han genom den renhet, härlighet och kraft som kännetecknar de himmelska budbärarna. Och att en ängel flyger fram “uppe i himlarymden”, att budskapet förkunnas “med hög röst” och att det förkunnas bland dem “som bo på jorden”, bland “alla folkslag och stammar och tungomål och folk” säger att budskapet snabbt skall spridas över hela världen.DSS 344.2

Budskapet sprider i sig självt också ljus över den tidpunkt då denna rörelse skall uppstå. Det förklaras vara en del av “ett evigt evangelium” och det förkunnar att domen har kommit. Evangelium har förkunnats under alla tider. Men den del av evangelium som detta budskap innehåller, kunde inte förkunnas förrän under de sista dagarna. Först då skulle det nämligen vara sant att domens tid hade kommit. Profeten beskriver en rad händelser som följer efter varandra, ända fram till det att domen börjar. Detta är framför allt fallet i Daniels bok. Men den del av profetian som gäller den sista tiden, bjöd Herren honom att dölja och försegla till “ändens tid”. Före den tiden kunde budskapet om domen, som byggde på uppfyllelsen av dessa profetior, inte förkunnas. Men vid “ändens tid” säger profeten att många skall “komma att rannsaka den, och insikten skall så växa till”. (Dan. 12: 4.)DSS 344.3

Aposteln Paulus varnar församlingen och säger att den inte skall vänta Kristi ankomst på hans tid. Han sade att “först måste avfallet hava skett och ‘Laglöshetens människa’, fördärvets man, hava trätt fram”. (2 Tess. 2: 3.) Vi kan inte vänta Herrens ankomst förrän efter det stora avfallet och den långa tidsperioden då “Laglöshetens människa” skulle regera. “Laglöshetens människa” som också skulle kallas “laglöshetens hemlighet”, “fördärvets man” och den “laglöse” beskriver påvemakten. Den skulle enligt profetens upplysning härska i 1260 år. Denna tidsperiod slutade år 1798. Kristi andra ankomst kunde inte inträffa före den tidpunkten. I sin förmaning inbegriper Paulus hela den kristna tidsåldern ända fram till år 1798. Först efter den tiden skall budskapet om Kristi andra ankomst förkunnas.DSS 345.1

Under gångna tidsåldrar har inte något sådant budskap förkunnats. Det förkunnades inte av Paulus, som vi redan sett.DSS 345.2

Han hänvisade sina bröder till en avlägsen framtid som tiden för Herrens återkomst. Reformatorerna förkunnade det inte heller. Martin Luther ansåg att domen skulle inträffa cirka 300 år efter hans tid. Men från år 1798 har förseglingen avlägsnats från Daniels bok. Kunskapen om profetiorna har blivit omfattande. Många har förkunnat det allvarliga budskapet att domens dag är näraDSS 345.3

Liksom den stora Reformationen på 1500-talet, uppstod också adventrörelsen i olika kristna länder samtidigt. Både i Europa och i Amerika fanns fromma män som började studera profetiorna. De följde de inspirerade orden och såg övertygande bevis för att alltings slut närmade sig. I olika länder fanns enstaka grupper av kristna som enbart genom att studera Bibeln blev övertygade om att Frälsarens ankomst var nära.DSS 345.4

År 1821, tre år efter det att Miller hade kommit fram till slutsatsen att profetiorna utpekade tiden för domen, började doktor Joseph Wolff, världsmissionären, att förkunna att Herrens ankomst var nära. Wolff föddes i Tyskland av hebreiska föräldrar. Hans far var judisk rabbin. Han blev övertygad om sanningen i den kristna religionen medan han ännu var mycket ung. Han var vaken och vetgirig. Han lyssnade med djupt intresse till samtalen hemma, då gudfruktiga judar dagligen samlades for att tala om sitt folks hopp och förväntningar om den kommande Messias’ härlighet och återupprättelsen för Israel. En dag, då han hörde Jesus av Nasaret omtalas, frågade han vem denne var. “En man med de allra största gåvor”, blev svaret. “Men då han gav sig ut för vara Messias blev han dömd till döden av det judiska rådet.” “Varför är Jerusalem ödelagt?”, frågade han vidare, “och varför befinner vi oss i landsflykt?” “Ack, ack”, svarade fadern, “därför att judarna mördade profeterna.” Då kom pojken att tanka på en sak: “Kanske Jesus av Nasaret också var en profet och att judarna dödade honom fastän han var oskyldig.” — Travels and Adventures of the Rev. Joseph Wolff, band 1, s. 6. Denna tanke trängde sig så starkt på honom att han, trots att det var förbjudet för honom att gå in i en kristen kyrka, ofta stannade utanför för att lyssna till predikan.DSS 346.1