Resa med lejdbrev

Samtidigt närmade sig en annan resande Konstanz. Hus hade klart för sig de faror som hotade honom. Han tog avsked av sina vänner som om han aldrig mer skulle möta dem och fortsatte resan med en känsla av att den förde honom till bålet. Fastän han hade fått lejdbrev från konungen av Böhmen, och dessutom under sin väg till Konstanz ett brev från kejsar Sigismund, vidtog han alla sina åtgärder med tanken att han antagligen gick döden till mötes.DSS 101.2

I ett brev till sina vänner i Prag skrev han: “Mina bröder. . . jag reser med lejdbrev från konungen för att möta mina talrika dödsfiender. . . Jag sätter hela min tillit till den allsmäktige Guden och till min Frälsare. Jag hoppas att han kommer att höra era innerliga böner och lägga sin klokhet och visdom i min mun så att jag kan stå emot. Jag hoppas också att han skall ge mig sin helige Ande till att styrka mig i sanningen, så att jag med fritt mod kan möta frestelser, fängelse och en grym död, om så skulle bli. Kristus led för sina älskade. Skulle det då vara att undra över att han efterlämnat åt oss sitt exempel, för att vi själva med tålamod skall kunna genomgå allt för vår egen frälsning? Han är Gud. Vi är hans skapade varelser. Han är Herren. Vi är hans tjänare. Han är världens härskare. Vi är bara usla, dödliga människor, men ändå led han. Varför skulle då inte också vi lida, framförallt när lidandet renar oss? Därför mina älskade, om min död skall bidra till hans ära, så bed om att den skall få komma snart och att han skall göra det möjligt för mig att bära alla mina lidanden med uthållighet. Men är det bättre att jag vänder tillbaka till er, så låt oss bedja Gud om att jag må vända tillbaka utan fläck, dvs. att jag inte må dölja en enda detalj av evangeliets sanning utan efterlämna åt mina bröder ett gott exempel som de kan följa. Det är därför sannolikt att ni aldrig mer kommer att få se mitt ansikte i Prag. Men skulle det vara den Allsmäktiges vilja att jag skall aktas värdig att få komma tillbaka till er, så låt oss gå fram fastare och starkare i kunskapen om hans lag och kärleken till den.” — Bonnechose, band 1, sid. 147, 148.DSS 101.3

I ett annat brev, som skrevs till en präst som hade blivit anhängare av evangelium, skriver Hus med stor ödmjukhet om sina egna felsteg. Han anklagar sig själv för att ha “känt välbehag av att använda fina kläder och för att ha kastat bort tid med intetsägande sysslor”. Till detta fogar han dessa rörande förmaningsord: “Måtte Guds ära och människors frälsning uppta ditt sinne och inte tankar om prästämbete och lantegendomar. Ta dig i akt för att smycka ditt hus mer än din själ och var framförallt angelägen om den andliga uppbyggelsen. Var gudfruktig och ödmjuk mot de fattiga och slösa inte vid gästabud. Om du inte förbättrar ditt liv och avstår från överflödiga ting, så fruktar jag för att du skall bli hårt tillrättavisad, såsom också jag själv blir. . . Du känner min lära, för du har tagit emot min undervisning från barndomen. Därför är det till ingen nytta att skriva mer till dig. Men jag besvär dig vid Herrens barmhärtighet att du inte efterliknar mig i någon av de fåfängligheter som du har sett hos mig.” Utanpå brevet skrev han: “Jag besvär dig min vän att du inte bryter denna försegling förrän du har visshet om att jag är död.” — Bonnechose, band 1, sid. 148, 149.DSS 102.1

Under sin resa fick Hus överallt bevis på hur hans lära hade blivit utbredd och på den välvilja med vilken människor hade omfattat hans sak. De strömmade till för att träffa honom. I några städer följde myndigheterna honom genom gatorna.DSS 103.1