Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents

Den stora striden

 - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "undefined".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Insiktsfullt beslut

    Inte ens då det blev bestämt att Satan inte längre kunde få bli kvar i himmelen ville Gud i sin oändliga vishet tillintetgöra honom Eftersom Gud bara kan godta en tjänst som grundar sig på kärlek, måste alla hans skapade väsens trohet bygga på överbevisningen om hans rättfärdighet och godhet Himmelens och de andra skapade världarnas inbyggare, som inte förstod syndens väsen och dess följder, skulle vid den tidpunkten inte ha kunnat inse Guds rättfärdighet och barmhärtighet om han hade förgjort Satan. Om han genast hade blivit utplånad skulle de ha tjänat Gud av fruktan i stället för av kärlek. Förförarens inflytande skulle inte ha blivit fullständigt utplånat och upprorsandan inte avlägsnad. Det onda måste få tid att mogna. Hänsyn till hela världsalltets bästa genom oändliga tider krävde, att Satan fick utveckla sina principer mera fullständigt. Då skulle alla skapade väsen se hans beskyllningar mot Guds regering i deras rätta ljus. Guds rättfärdighet och nåd och lagens oföränderlighet skulle för alltid höjas över allt tvivel.DSS 479.2

    Satans uppror skulle bli en varning för världsalltet under alla kommande tider, ett evigt vittnesmål om syndens natur och dess fruktansvärda följder. När Satans regler följdes, skulle deras verkan både på människor och änglar visa resultaten av att åsidosätta den gudomliga auktoriteten. Så skulle det visa sig att alla Guds skapade väsens välfärd står och faller med Guds regering och hans lag. Så skulle berättelsen om detta fruktansvärda upprorsexperiment för alltid skydda alla heliga väsen och förebygga att de skulle bli förledda ifråga om överträdelsens natur och rädda dem från att begå synd och tvingas lida dess straff.DSS 479.3

    Den store upprorsmakaren fortsatte att rättfärdiga sig själv ända till dess att striden i himmelen avslutades. Då det blev känt att han skulle kastas ut ifrån salighetens boningar tillsammans med alla sina anhängare, uttalade upprorsledaren öppet sitt förakt for Skaparens lag. Han återupprepade sitt påstående om att änglar inte behövde någon kontroll. De borde ges frihet att följa sin egen vilja som alltid skulle komma att visa dem den rätta vägen. Han fördömde de gudomliga buden som en begränsning av deras frihet och förklarade att det var hans avsikt att se till att alla lagar avskaffades. När de himmelska härskarorna blev fria från lagens krav skulle de gå in i en mer upphöjd och härlig tillvaro.DSS 480.1

    I full enighet kastade Satan och hans härskaror hela skulden för sitt uppror på Kristus. De hävdade att om de inte hade blivit tillrättavisade, skulle de aldrig ha gjort uppror. De var hårdnackade och utmanande i sitt uppror och sökte förgäves kasta Guds regering över ända. Ändå menade de hädiskt att de var oskyldiga offer för en förtryckande makt. Till slut utkastades ärkerebellen och alla de som sympatiserade med honom ur himmelen.DSS 480.2

    Samma anda som orsakade upproret i himmelen inspirerar alltjämt till uppror på jorden. Satan följer samma plan bland människorna som han följde bland änglarna. Hans anda regerar nu i olydnadens barn. Liksom han söker också de riva ned Guds lags barriärer och lovar människorna frihet om de överträder hans bud. Tillrättavisning för synd väcker alltjämt samma anda av hat och motstånd. När Guds varnande budskap tränger in i samvetet, intalar Satan människorna att rättfärdiga sig själva och att söka stöd hos andra i sina synder. I stället för att rätta sina fel hatar de dem som påtalar synden, som om de var den enda orsaken till svårigheterna. Ända sedan den rättfärdige Abels tid och fram till våra dagar är det samma anda som har mött dem som vågat fördöma synden.DSS 480.3

    Genom samma falska framställning av Guds väsen som Satan använde i himmelen, där han fick andra att betrakta Herren som en sträng och tyrannisk herre, förförde han människorna till synd. Då han hade nått så långt, förklarade han att Guds orättfärdiga bud orsakade människans fall, liksom de hade orsakat hans eget.DSS 481.1

    Men den evige Guden förkunnar själv sitt väsen: “Herren! Herren! — en Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och stor i trofasthet, som bevarar nåd mot tusenden, som förlåter missgärning och överträdelse och synd, men som ingalunda låter någon bliva ostraffad.” — 2 Mos. 34: 6, 7.DSS 481.2

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents