Klyftan vidgas

Splittringen inom kyrkan fortsatte. Tre påvar kämpade nu om herraväldet. Striden fyllde kristenheten med förtrytelse och förvirring. Inte nog med att de slungade ut bannstrålar mot varandra. De grep också till världsliga medel. Var och en av dem försökte skaffa sig medel så att han kunde köpa vapen och värva soldater. Givetvis skulle detta kräva pengar. För att få tillgång till sådana blev kyrkans gåvor, ämbeten och välsignelser utbjudna till försäljning. (Se” Tillägg” om sid. 59.) Också prästerna, som följde i sina ledares fotspår, använde sig av simoni och krig för att förödmjuka sina rivaler och stärka sin egen makt. Med ännu större frimodighet höjde Hus sin röst mot de vederstyggligheter som tolererades i kristendomens namn. Folket beskyllde öppet de katolska ledarna för att vara orsaken till den olycka som drabbat kristenheten.DSS 100.1

Åter tycktes staden Prag stå på randen av en blodig konflikt. Liksom i gångna tidsåldrar blev Guds tjänare anklagade för att vara den “som drager olycka över Israel. (1 Kon. 18: 17.) Åter drabbades staden av interdikt. Hus återvände till sin födelsetrakt. Den förkunnelse som han med sådan trohet hade framburit i sitt kära Betlehemskapell hade nått sitt slut. Han skulle tala från en högre tribun till hela kristenheten, innan han lade ned sitt liv som ett vittne för sanningen.DSS 100.2

För att råda bot på det onda som Europa led under, inkallades ett allmänt kyrkomöte till Konstanz. Detta kyrkomöte blev efter kejsar Sigismunds önskan sammankallat av den ene av de tre rivaliserande påvarna, Johannes XXIII. Kravet på ett nytt kyrkomöte var allt annat än välkommet för påven Johannes. Hans karaktär och politik kunde illa tåla en undersökning även av prelater med en moral som stod så långt som den gjorde bland kyrkans män på den tiden. Men han vågade inte sätta sig upp mot Sigismunds vilja. (Se “Tillägg”.)DSS 100.3

Huvuduppgiften för detta kyrkomöte var att få ett slut på splittringen inom kyrkan och att utrota kätteriet. De två motpåvarna blev därför anmodade att sammanträffa med den ledande förkämpen för de nya åsikterna, Johan Hus. De förstnämnda ställde inte upp personligen av hänsyn till sin säkerhet, utan lät sig representeras av sina sändebud. Påven Johannes, som formellt var den som hade sammankallat kyrkomötet, kom till platsen med onda aningar. Han misstänkte nämligen att kejsaren hemligt hade för avsikt att avsätta honom. Han fruktade också att han skulle bli ställd till svars för de laster genom vilka han hade vanärat den påvliga kronan såväl som för de förbrytelser som hade gjort det möjligt för honom att tillskansa sig den. Ändå höll han sitt intåg i Konstanz med stor prakt, följd av de högsta kyrkliga ämbetsmännen och en skara hovmän. Samtliga stadens andliga och civila myndigheter gick ut för att möta honom och bjuda honom välkommen. Över hans huvud höll fyra av de högsta överhetspersonerna en gyllene tronhimmel. Hostian bars framför honom. Kardinalernas och de adligas praktfulla dräkter var ett imponerande skådespel.DSS 101.1